KONTUR  •  1996

---

 — Samtal med författaren Kim Weckström —

Anna Rotkirch och Trygve Söderling

KVINNA BYTT MOT BOK: TRÄGROTTAN

TS: Var det klart från början vad det skulle bli för bok efter Trägrottan?

Kim W.: Trägrottan skedde ju av en slump. Vill ni faktiskt höra den historien en gång till? Min barndomsvän Petri Aalto hade flytt undan sina gäldenärer till Sverige. Jag gjorde min civiltjänst på Kårkulla centralanstalt. Plötsligt skrev vi 2–3 brev i veckan till varandra under ett och ett halvt års tid, det blev en ömsesidig dagbok. Min flickvän skulle sommarjobba i Sverige, hon ringde upp Petri, och det gick som det gick. De började vara tillsammans, och vår brevväxling och vänskap upphörde för ett år framåt.

– Sen ringde Petri upp och ville reda ut det hela. Jag var fortfarande jätteupprörd, hjärtat bultade, fan vad skulle jag göra. För att få begriplighet läste jag igenom hela vår brevväxling på 1.100 sidor, jag hade kopierat mina egna brev. Vi träffades, och efter den sjätte ölen på Kosmos försonades vi på nåt sätt, och jag sa ”fan, skriv en bok om det” – Petri var den jag alltid trott skulle skriva den Stora Boken. Han sa nej, ”jag är narkoman, narkomaner skriver inte böcker”. Jag sa ”fan, då måste jag göra det”. Och så slog vi vad. Nästa morgon satte jag indexnummer på vartenda brev och började skriva.

– Så Trägrottan är lika mycket Petris bok som min egen. Enda dealen vi gjorde var att han skulle få läsa igenom allt innan jag lämnade in den till förlaget. Han läste och sa: ”Jesus, hatar du mej så här mycket”. ”Hej, det är fiktion”, sa jag, och gick med manuset till Tua Forsström på Söderströms, som sa att det publicerar vi.

– Det skedde alltså nästan av en händelse, fast jag hade småskrivit lite. När jag läste om breven kom ju alla historier upp som man redan kände till men som ju är en helt annan grej i skriven form. Och plötsligt försvann problemet som man alltid har, att ens egen erfarenhet är så banal och trivial, man fick ett hopp om att där kunde finnas ett slags allmängiltighet.

– Det andra problemet då man skriver på svenska är att det blir ”litteratur” – den här skolgrammatiken. Och man vill ju berätta historier, man vill inte skriva ”litteratur”, inte sant? Vi hade skrivit breven på finska och först då jag sen skrev dem på mitt eget spåk så hittade jag fram till det här sättet att tala i skriven form. Trägrottan var en exercis i att skriva över till svenska och sen tillbaka till finska. Det var oerhört viktigt för mej för att ursprungssammanhangen och erfarenheterna hade varit på finska.

TS: Var det självklart att göra boken på svenska?

KW: Jo, jag vet inte varför. Jag är ju väldigt tvåspråkig men svenskan känns ändå naturlig. Så mycket är jag ändå finlandssvensk att man måste ju skriva på svenska!

HARD DRIVE

– Precis som med Trägrottan började Sista sommaren igen av en slump. Jag hade jobbat ändan av mej på City-lehti i åtta år, -92 stack jag därifrån, och sen föddes min dotter Alina, som nu är tre och ett halvt. Så plötsligt hade jag en massa tid. Jag dona lite hemma, och så satt jag framför maccen, och på maccen stod det HD. Hårdskivan alltså, Hard Drive. Jag satte mej ner och skrev ”HD vaknade upp en morgon…” Naturligtvis tänkte jag mej att jag ändrar det senare. Men det blev så att huvudpersonen heter HD.

– Först tänkte jag mej en novell, jag skrev ner en story och så började det hända andra saker. Den ursprungliga storyn finns inte längre med nu, 3 1/2 år senare… Jag har faktiskt under de här åren inte planerat, inte haft möjligheten…

TS: Ingen har ryckt dig i ärmarna?

KW: Inte så mycket, varken före eller efter Trägrottan. De frågar förstrött att ”skriver du ännu?”.

TS: Trägrottan blev i alla fall en film.

KW: Jo. En dålig film, tyvärr. Det var Petri förresten som var i huvudrollen.

AR: Men ändå, kom berättelsen så där bara av sig själv genast du började skriva?

KW: Det var det att man plötsligt fick andrum. Efter att de facto ha använt hela sin vakna tid till att hålla City flytande! När jag tänker på de där åtta åren så kommer jag överhuvudtaget inte ihåg något. Min vän Joe Davido – en av dem som faktiskt sa att ”du måste skriva, du måste skriva, sluta med den här moneybullshiten” – när jag slutat sa han ”congratulations, nu måste du åtminstone för dig själv berätta om den här tiden” – och jag märkte att jag kommer inte ihåg NÅNTING! Jag bara donat, donat och donat!

– Först när man sätter igång med att skriva märker man hur donet funktionaliserar en. Du kopplar totalt bort två tredjedelar av dina centrala nervfunktioner då du jobbar med tidningar eller businessidan av vad som helst. Vad händer? Du förlorar tillgången till ditt eget personliga minne, till tiden. Du funderar tre veckor framåt och inte bakåt överhuvudtaget. Som journalist gör man research och skaffar material utifrån, när du skriver böcker är det i pricip med ditt minne. En stor del av din energi går åt till att få access till ditt minne, som är det material du fiktionaliserar.

TS: Har du nåt trick för att minnas?

KW: Mitt trick är att a) kvot minst 2.000 ord per dag. b) mycket kaffe och c) inte vara i Helsingfors, hela boken är skriven utanför Jakobstad, där Maricas släkt har sommarstuga.

TS: Men ändå: hur i helvete kunde du komma ihåg det här när man tar av sig skridskorna och benen känns för korta?

KW: Det här är det som håller en i gång. Det tar ungeför tre veckor att av- och refunktionalisera sig från det du sysslat med. När du sen är i det tillståndet räcker det att du skapar ett rum, som är fiktivt men som påminner om rum som du känner till, du sätter mänskor dit som är fiktiva men som förstås påminner om mänskor du känt, och så bara följer du med och ser vad som händer dem. Det är bara att ösa. Det var ju ett material på 1.100 sidor som sen är nedskuret.  2/3 av tiden går sen åt till att få något slags struktur i det där kaoset!

– Jag kommer precis ihåg skridskorna. Jag har naturligtvis inte ett lättillgängligt minne, men när du väl är inne kommer du plötsligt ihåg hur vattnet var fruset i november-december ända upp till gården och man kunde skrinna mellan träna och vassen, och plötsligt så tillbringar du din dag där ute, vandrar omkring, och sen går du fysiskt redan, det är bara att teckna ned det. Det är de här grejorna som överhuvudtaget gör att det är möjligt att skriva inom mina tidsgränser: semestrar, nätter och två-tre veckor jag försökt ta under jul och nyår. Man väntar ju bara på att få privilegiet att försvinna in i dedär grejorna på nytt.

JOBB NU

TS: På bakpärmen står det lite suddigt att du nu jobbar med ”olika mediaprojekt”?

KW Okej. Det jag gjort efter City – först var jag diversejobbare. Jag hade planerat att ha två dagar i veckan för mej själv och tre dagar jobba åt andra för försörjningens skull. -94 på våren ringer Harry Roscher från Talentum och säger ”jag har 7 tidningar och Mainosuutiset som är oerhört problematiska”. ”No way, jag har just kommit ur tidningsträsket”. Men han gav fria händer, jag sa ”OK, bara jag får hålla mej i bakgrunden”. Vad händer? Naturligtvis ramlar hela skiten i famnen på mej, resten av personalen och redaktionen bara försvinner. Jag började ringa till vänner och bekanta – Olli Manninen, filmkritiker, Kauppo Karvalo, Suurlähettilääts keyboardplayer, Ylioppilaslehtis f.d. chefred – och vi ska göra marknadsföringstidning! Ingen hade någon bakgrund i affärsjournalistisk för att inte tala om marknadsföring… Det enda jag visste lite om var media, men det visade sig funka, det har ju varit en s.a.s. framgång, fördubblad upplaga, Kauppalehti skakar… Nu har jag gjort det, det tog två år, och drar mej undan. Nästa grej för samma förlag är ett stort projekt som heter duuni.net, kolla det i Internet. Så det är min brödföda: jag sysslar med kommersiella mediaprojekt.

TS: Du är med andra ord en av mycket få finlandssvenska författare som också vet hur man driver ett företag.

KW: Bakgrunden är ju att jag kommer från en merkantil släkt i fyra generationer. Mitt största beslut i livet var att aldrig göra något som har med affärer att skaffa – för jag hade ju sett min farsa och mina farföräldrar. Men problemet har ju alltid varit att vad du än gör, om du är vid uni o.s.v., har du den oerhörda oron att det inte är ”riktigt” arbete, det är inte samma som då pappa gick till jobbet med portfölj. Det är nånting annat. Så du har självhävdelsebehovet att nån gång göra nåt för att infria de förväntningar du skitit i men som du märker att finns nånstans, djupt.

CITY STORY

– Utgångspunkterna för City-lehti var ju att göra en kulturtidning, 1999, lik svenska ETC. Det som sen hände var att vi förlorade en miljon mark på sex månader. Då hade vi två alternativ: sätta upp händerna – Tammi var stor finansiär och många hade satsat egna pengar, pantsatt våra ettor – eller göra något åt saken. Det blev en process av omvänd maoism: till saltgruvorna, alla inblandade. Enda sättet att skaffa pengar, eftersom upplagan inte ökade, var att sälja annonser. De följande fem-sex åren var bara ett save my ass-projekt, fast det sa vi naturligtvis inte högt då.

TS: Du sa en gång att folk blev besvikna när ni inte gjorde en av de här kulturtidskrifterna som formulerar varje ny generation. Men samtidigt blev City ju 80-talets ansikte – för en generation som skrev om nöjen.

KW: Samtidigt fanns där en stark spänning inne i City ända till slutet av 80-talet. Vi hade en kommersiell plattform, vi fattade att man inte klarar sig utan pengar då man går över småtidningsformatet. Tillräcklig volym och budget på 3–4 miljoner mark, då skriver man naturligtvis om krogar. Men där var ju allt det andra: Jaska Tapaninen, Panu Räty och Eero Hyvönen, Timo Harakka skrev ganska mycket. Bakom alla de här solariumgrejerna märktes det inte så mycket. Nån gång borde man göra en antologi över de stora grejerna, som Jaskas ”Ankkalammen lapset”.

TS: Och personintervjuerna, 'profilerna', från Remu till Tove Jansson-artikeln…

KW: Det som höll en uppe var ju att jag hela tiden trodde att ju längre tiden led, desto större möjligheter skulle man få att göra bra journalistik. Men vi fattade inte vilka konflikter som fanns inbyggda i konstellationen av mänskor som både äger och jobbar tillsammans i fyra-fem år: den ena vill bli rik, den andra vill göra kultur, den tredje vill göra nöjen… det ledde till total kris. Bitar såldes ut till stora tidningsbolag, så sen hände det saker vi inte längre hade kontroll över, och vi var så trötta och så vidare…

PUBLISHERS ANONYMOUS

AR: Sen ska vi tala om boken… men om du tänker på de finska tidningarna så är Image den enda kvar från den här tiden som har något slags intellektuell profil.

KW: Problemet är ju i grund och botten pengar. Vi har alla gjort småtidningar, och vi vet hur länge man kan hålla ihop dem om det inte finns åtminstone en kärna av två-tre mänskor som får sin utkomst av det på heltid. Då talar du genast – jag har nu lärt mej räkna – genast om 1 1/2-2 miljoner mark per år. Jävla mycket! Det finns tre möjgliheter: Antingen allmänna anslag, då ger du dig in i den ruljansen och sitter på mandat. Eller så hitta en galen privat finansiär som t.ex. Raoul Grünstein för Image. Eller sen till marknaderna. Alla de här vägarna är jävla svåra, ni vet säkert vad jag talar om. Jag har sett vilket oerhört kunnande grundandet av små- och medelstora medier kräver: socialt kunnande, psykologiskt kunnande, hur lyckas få begåvningar utan att ha råd att betala dem nånsin, och businesskunnande, journalistiskt kunnande…

– I 1999 borde vi ha varit bra journalister, men vi visste inget om hur man organiserar en redaktionell process eller hur diila med skrivande människor. Det blev framför allt en journalistisk katastrof, ett haveri. 1999 var en så konstig grej att alla kuuhullut kom dit, och t.o.m. de bra skribenterna som fick obegränsad frihet och inga förväntningar – det blev bara såpa. HerreGUD när Kontio kom med sina juttur, det var helt sinnessjukt! Alla jäkla fotografer som kom med sina mest experimentella grejer, det var en mardröm.

– Så det är jävla svårt. Några kan skriva, några kan administerera stora organisationer, men var finns kunnandet och tiden att planera och dra igång såna här projekt. Var är mänskorna i det här landet som vill tillbringa fem-sex år på att fundera på hur man får pengarna? De professionella simmar i stora vatten och lyfter 30 tusen i månaden, och de galningar man får övertalade är oftast så inkompetetna att de gör av med mera pengar än de får in. Jag kan tala om det här i evigheter….

– I Sverige, Norge Danmark o.s.v. har jag flera små- och medelstora mediamakare i bekantskapskretsen, vi sitter alltid och undrar vad det är för vansinne som får en att syssla med det här när det finns 9 möjligheter av 10 att misslyckas. Det borde skapas en Publishers Anonymous efter mönster av AA, det är så oerhört addiktivt att göra media, tidning, inget känns mera verkligt efter det.

TS: Har du träffat Johan Ehrenberg [ETC:s drivande kraft]?

KW: Jojo, han var med på ett hörn när 1999 grundades. Jag ringde upp honom och vi träffades, ”du är den femtionde killen som springer här” sa han och kollade uppgivet in mej, jag hade dessutom förstås läderrock och så där. Det första han frågade var att ”tänker ni sälja annonser?”. ”Jo”, sa jag. ”Bra”, sa han, ”då snackar vi. Det största misstaget jag har gjort i mitt liv var att hålla fast vid att klara mig utan annonser”.

TS: Men han har ju klarat sig ganska bra ändå.

KW: Han hamnade i precis samma situation, när ETC gick omkull ett halvt år efter vårt möte hade han en personlig skuld på 2 1/2 miljoner kronor som han betalade genom att syssla som reprokille åt Esselte-tryckeriet i tre år framåt. Han hör till Publishers Anonymous.

– 1999 gjorde deal med Ehrenberg, han gjorde film- och annonsmontage åt oss och vi tryckte i Sverige i samma format och papper som ETC. Men det hjälpte inte. Vi hade i princip beslutat att sälja annonser men kunde inte. Allt som allt fick vi ett tiotal, av vilka hälften var från en kille som gick i konkurs och ville betala oss i klockor. Vi ville inte ha klockor och så försvann också klockorna, så vi fick inte ens dom. Det finns tusentals historier…

TS: Du kan få bli rådgivare för Ny Tid.

––

SISTA SOMMAREN: FARSAN OCH HD – DUBBELSYN

TS: Ett sånt här ekonomiskt rat-race sysslar också HD:s farsa med i Sista sommaren. Och HD förhåller sej ganska ironiskt till det. Samtidigt handlar hela hans 18-åriga liv om att vara coolare än Drumariporna, vilket egentligen är en upprepning av farsans värld som går ut på hur man imponerar på grannarna.

KW: Exakt.

TS: De där två planen som aldrig kolliderar utan bara är där hela tiden.

KW: När man skriver reflekterar man inte, när man läser efteråt är man nästan som en första läsare. Men om den där farsgestalten är något ironisk, så torde där finnas en ganska stor bit självironi, det här med från det kulturella till det merkantila, och de historier jag berättat för er här.. Farsan som ska skriva den stora boken om mänskans själ och det slutar med att han skriver reklamcopyn.

– I dag är jag 44 år gammal, när min farsa var i min ålder var jag 21. Så när jag skriver, i den mån jag använt mej själv som förebild, finns där en dubbelhet, ett fiktivt jag som 17 och ett fiktivt jag som 44. Och den här dubbelbelysningen skapar antagligen den här dubbelheten i HD, förortsdrömmarna med alla sociala fördomar, ”vi är bättre ni är sämre”. Hela världen är fint fördelad i bättre och sämre, och duplikationen av den i nästa generation.

– För oss var det självklart att det skulle bli ett annat liv, det var musik och böcker, en stor eufori, ”vi har allt”! 25 år senare på klassmöten ser man den finlandssvenska medelklassen reproducerad till 99%. Det är IDENTISKT samma grejer, avdelningschefer, sekreterare, och några läkare. Tidigare fanns det social mobilitet, mellan farföräldrarnas och föräldrarnas generation, nu inte ens det!

AR: Och i min generation snarare kampen för att ens hålla sig på samma nivå, social mobilitet neråt.

KW: Det stora brottet skedde ju i samband med migrationen till förorterna. Från de helsvenska miljöerna i innerstan hamnade man i en total blandmiljö – jag kommer ihåg vårt radhus, där var två österbottningar men inga andra finlandssvenskar, och förstås var vi jättemycket bättre än österbottningarna för att inte tala om finnarna. Som kom från Jyväskylä, Åbo, ingenjörer med karelsk bakgrund. Finland hade plötsligt, under en generation medelklassifierats, fått utbildning, och allt som gick att få löst så investerades i bostadssparande. Jag minns den här ingenjören, de bodde tre år utan möbler, jag svär, atriumgårdar med några rosor de knyckt från landet men inget annat, allt gick till amorteringar. Sen kom det en trädgårsstol, sen en soffa… Så den här snabba sociala stigningen slog undan alla de tidigare identitetssammanhangen. Mina föräldrars generation blev plötsligt totalt oberoende. För min farfars generation blev den centrala upplevelsen under de sista levnadsåren att de blev förrådda av sina barn, som vände dem ryggen och försvann in i sina marimekkovärldar. Socialt, emotionellt och också ekonomiskt, de lyfte höga löner och blev ekonomiskt obudnna. Tidigare var det farfar som höll hela släkten med ekonomiska medel. Nu satt farfar där med sin förmögenhet och märkte att varken dygd eller makt spelade en roll längre…

KONSTNÄRSKAP

TS: I boken finns HD:s kompis Peters grannar, den berömda skulptören och pianisten – de här karriärerna kunde väl ändå vara en respekterad utväg?

KW: Inte för farfar, för honom var konstnärskap suspekt. Man gick på Svenska Teatern men det lästes inte. Det fanns hemskt lite kulturfinlandssvenskhet, det är något jag läst i böcker om. Men samtidig läste vi själva i gänget ju så förbannat mycket – Hesse och Flaubert…

AR: Varifrån kom böckerna?

KW: Farsan hade Akademen-kort, när jag köpte skolböcker tog jag alltid lite extra och hoppades han inte skulle märka. Och det finns en konkret förebild för prästfamiljen i boken, han hade det här fantastiska biblioteket, och förstörelsen som jag beskriver har också skett… Av honom fick jag säkert 100 recensionsexemplar. Och min farbror hade ett enormt bibliotek, han var Henry Miller-freak. Det fanns att tillgå, och sen kom Hermann Hesses Stäppvargen, Arosusi på finska i Kurki-sarja kom -67 eller -68 och den hade ju alla, i pocket. När jag jobbade på bygget, jag var 16 när jag fick första lönen, 450 mark, det är som 2.000 i dag, gick jag till Akademen och köpte bara böcker för hela skiten.

– När min mamma läste min bok sa hon: ”Kim, du narras så mycket när du skriver”. ”Mamma, det är ju fiktion.” ”Du måste ha upplevt en del men inte hade du ju flickvänner och inte gjorde du annat än låg på din rygg på din säng och läste, hela veckosluten, jag fick sätta té och smörgsar på ditt nattduksbord!”

– Det hade jag helt glömt! Och så det stora snackandet, vi snackade ju bara om böcker och böcker på Geda beach. Men frågan är ju: vad hände, vart försvann det?

SKOLDEMOKRATI

TS: HD:s flickvän Anette säger i boken att ”jag tänker inte höra ett dyft på ditt kommunistnack”. För mej är det en Proust-effekt, det snacket finns bara beskrivet som reaktioner hos andra. HD och jag är jämnåriga, men för mej var den här tiden enormt centrerad kring skola, skolpolitik – hela puberteten var hopblandad med seminarier om skoldemokrati.

KW: För mej var det helt tvärtom. Tom Moring lurade mej med på ett möte, där var Nalle Wahlroos, och Lefa Salmén, och Tony Ilmoni, Tuomas Laustiola, Nalle Valtiala. JESUS vilka intellekt. Jag minns min första diskussion med Leif Salmén, jag talade om generationskonflikten och Leif sa ”det finns inget sådant, det finns bara klasskonflikter”. Jag försökte ”visst finns det, visst…” Leif gav mej föraktfullt fem minuter tid medan han drack ur glaset och förintade mej sen totalt. Alla mina senare år i studiecirklar i marxism-leninism var bara för att kunna ge igen en vacker dag… Men faktiskt, jag gick i Drumsö Svenska Samskola som var för dom som inte klarade sig annanstans. Jag kom från en blandspråkig finsk miljö. Jag och de andra från Geda var väldigt lågt nere på den sociala rangsklaan, för de andra var då stadibor, dom som hade blivit utkickade från Lärkan och Norsen. Sen kom dom lokala Drumaborna, och vi var sen bönderna. Vi snackade finska på rasterna och vi var kommare, deltog inte i religionsundervisningen. Så jag hade vänner i skolan men umgicks inte med dem utanför skolan, utan hela grejen skedde i Geda. Min strategi var att de var löjliga, vi hade långt hår och dom var Trini Lopez-gänget…

FINSKA FLICKVÄNNER

AR: Tvåspråkigheten i boken är ju jännä. HD talar om skogsugrer, och farsan bevisar för grannarna att finnarnas IQ är lägre. Men plötsligt är pappans nya hustru finsk, och HD talar tydligen finska med Mirja, men det är något de inte reflekterar över.

KW: I skolan var jag den enda som hade finska vänner, för att inte tala om flickvänner. För klasskamraterna var det fullkomligt otänkbart att ha en finskspråkig flickvän, för föräldrarna lika otänkbart att gifta sig över språkgränserna. Man tänkte inte i de här termerna, man producerade snack men reflekterade inte. På ytan var allt så oerhört lika, alla kom från samma bakgrund – samma medellön plus minus fem procent, samma discretionary income, vi var SÅ konformt lika, det sista man tänkte på i svenska men också i finska sammnhang var i termer av klass.

– Samtidigt – om nånting handlade om klass och status så var det medelklassexistensen i förorten i början av 70-talet och antagligen fortfarande, vet inte… De sociala krafterna var så starka, den enorma mobiliteten uppåt, vart man flyttade och hur man bodde, kvadratmetrarna. Men det betraktades som naturligt, det var så livet var. om det alls reflekterades hade det med stil att göra, hur man betedde sig, hur cool eller inte cool, böckerna.. allt var stilattribut, på sätt och vis.

VAD TROR DU ATT DET HÄNDE SEN / DEN KOLLEKTIVA DAGBOKEN

TS: HD:s mamma är den i boken som går ut ur Geda-sammanhanget – via psykklinik visserligen. Ungarna kan ha vilka idéer som helst, men de flyttar inte.

KW: Hon är den enda som gör sitt beslut, jag har ingen aning om varför. Det är den här processen då man logiskt märker att det inte finns någon återvändo.

TS: Vad blir det av flickorna? De är ju sinsemellan ganska olika. 

AR: Anette är ett oslagbart porträtt. Hur känner du till kodandet i tonårsflickors dagböcker?! Anette bokför ju sexupplevelserna, P3LÄG är ”petting, tre orgasmer, ljuvligare än igår”…

KW: Anette-grejen är nog skriven ganska många gånger. Det fanns mycket fler människor som sen slogs ihop eller retuscherades bort… det gäng jag växte upp med var ganska stort, 30–40 mänskor. Egentligen skulle jag skriva om dem alla först, men det går ju inte, så det blev fem kvar. I det gänget var det inte bara killar emellan som man var hemskt lika, utan också killar och brudar-mässigt. Å ena sidan fanns en stark könsuppdelning mellan killar och tjejer, men å andra sidan flöt erfarenheterna ofta in i varandra. Och alla hade sällskapat med alla andra i något skede. Det fanns en viss öppenhet: alla visste allas egenheter. Dagboksskrivandet var starkt både bland killar och brudar, man läste ur varandras dagböcker. Eller då man skrev hem under Interrail var brevet en publik institution som man läste upp för varandra. Så dagboksgrejerna är väl något som jag sett på ganska nära håll och sen lagt till vissa saker.

– Annars är det många saker man inte vet varifrån de kommer, det bara klixar ihop. Till exempel när dom ligger i Frankrike och Ella har visst somnat. Stunden då man somnar – det kan hända ologiska saker. Varför tar HD då en instamatic-kamera och tar en bild av dem och tänker, ”om någon skulle se dem skulle den tro att de var döda”. Det är omöjligt att förklara varför han gör det, det är som man skulle ha bevittnat ett skeende.

AR: Vad händer med Mirja då? En vän sa att slutet är just så gåtfullt som händelserna är i den åldern, och att inget särskilt händer alls, men jag undrar ändå.

KW: Berättartekniskt är det ju så att huvudpersonen befinner sig utanför tiden, så han måste ju i princip veta vad som hände sedan. I ett skede placerade jag faktiskt honom fysiskt – berättaren hette Kim Wickström, han hade på nytt åkt till Caraces och träffat Isabelle och såg vad som hänt med henne och berättade historien på nytt. Men det blev för mycket engelskt 1700-tal så det tog jag bort.

… INNAN DET BANALA HÄNT

– Men jag har naturligtvis funderat mycket på det du frågar om – tanken som borde vara inbyggd, finnas mellan raderna, är att det som händer är: ingenting. Det är banalt – dom dör, hamnar ut för olyckor, eller dumma medelmåttiga professioner. Pointen är att inte berätta hur det går. För vi VET vi ju. Den stora utmaningen är att återskapa situationen just innan det banala hade hänt.

– Då det triviala ännu inte hade förverkligats, då alla de teoretiska möjligheterna ännu fanns kvar, alla Hessena och de här referenserna. Jag undrade, ska man sätta ut Flauberts Madame Bovary och Hamsun, men tänkte att låt vara, för de facto lästes de, och de facto var de de främsta källorna till de drömmar som man hade. Man ville bli Joseph Knecht i Glaspärlepelet eller Julien Sorel i Rött och svart – nåja, det gick på tok för honom – men Frederic i L'education sentimentale, eller någon av Hamsuns stora skogshjältar. Genom dem rycktes vi för stunden bort från våra pappors avdelningschefsverkligheter.

– Men när de historiska mekanismernas hjul börjar gnissla, när de på språk och släkt och klass baserade reproduktionsmekanismerna sätter i gång… Man kunde ställa frågan tvärtom: vilka makter i världen skulle ha kunnat rycka bort oss från de här avdelningschefsödena? Var finns den viljan? Var fanns dom modellerna? När jag nu sitter med mina vänner och bekanta under pokerkvällar och funderar på vad man borde ha gjort, vad man kunde ha gjort, så återkommer det att vi visste ju inte hur, vi visste vad men inte hur. Naturligtvis har vi snackat mycket om varför vi inte skriver böcker, eller varför jag skriver. Men inte visste jag tammefan hur man skulle skriva en bok, det var en händelse!

MEDELKLASSENS KOMPETENSER
(Privilegiet och förbannelsen)

KW: Vi visste inte hur – när hela vår existens, våra familjehistorier hade gått ut på att undvika slumpmässighet, undvika de risker som kan leda till att man förlorar sin ära, sin förmögenhet, sina närmaste… Det här sitter så djupt i våra ryggmärgar: vi vill inte, vi klarar det inte, allt går ut på att undvika slumpen.

TS: Fångna i privilegiet.

KW: Ja, eller är det ett privilegium? Det är ju frågan om vilka kriterier vi har, socioekonomiska eller kulturellt-expressiva. Är det ett privilegium eller en förbannelse? Det är intressant att så fort man etablerar ett medeklassperspektiv hamnar man in i guldskedsdiskussionen. Det är otroligt konstigt ur skrivandets synpunkt. Det finns en naturlig legitimitet för proletärskildringar, men… kanske det är en mättnad efter de stora Kihlman eller Tikkanen, eller kanske något annat. I alla fall är medelklassen så oerhört viktig, litterärt och socalhistoriskt, det är på 60-talet den uppkommer och konstitueras och den genomsyrar nu allt! Våra farföräldar var inte medelklass, det var någonting helt annat, den övre medelklassen.

AR: Är det ett försvarstal mot Hesaris idiotiska recension?

KW: Jag hoppas inte!

AR: Det är märkligt att både Hbl:s och Hesaris recensenter menade att boken begränsades av den åldersgrupp och miljö den handlar om. Du har ju med alla de sociala spelen, men jag hade inga problem med att nå det allmänmänskliga. T.ex. just att det enda du egentligen behärskar är sånt du sett dina föräldrar göra konkret, från hur de lagar mat till mänskorelationer, till att skriva på skrivmaskinen.

– Pointen är att det man får i gåva genom sin medelklassbakgrund är den sociala kompetensen att röra sig var som helst, du kan snacka uppåt och neråt, du har ett socialt självförtroende och kontroll över situationen. Men det fungerar just så länge du gör dina utflykter från din klassbas och sen kommer fort tillbaka. Som i Mumindalen där mamma väntar med smörgåsarna bredda. Så fort du klipper av banden och flyttar dit är det gone, alkoholism och deprivation och ALLT DET HÄR SOM VI BLIVIT VARNADE FÖR som väntar dig.

– På samma sätt är det då jag säger att ingen lärt mej hur man skriver en bok, utan jag måste göra upp med min vän som hade farit iväg med min kvinna… Däremot, om du är i en position där du t.ex. förlorar dina pengar i ett tidningsprojekt så pang! förvandlas du till en wandering salesman. Det har du i blodet! Du har sett det, hört alla dedär diskussionerna, du kan inte tro att det du svurit på att aldrig i livet göra, det finns allt där, du öppnar munnen: blablabla.. Så det är klart att det går som det går.

– Dessutom finns det ingen möjlighet att världen skulle förändras, för av min studentklass gick 50% till Hanken. Så det är bara historiskt omöjligt att 50 % skulle bli författare eller något annat…

MODERSMÅL

AR: Har du nån gång upplevt att du förlorar kontakten till din svenska?

KW: Mitt arbetsspråk är finska, och mitt hemspråk är österbottniska – när man gifter sig med en österbottnisk kvinna är det inte kvinnan som byter språk! Samtidigt finns i Österbotten en talspråklighet som vi saknar i H:forssvenskan. Och det är skoj. Så fast jag nu talar högsvenska här med er, händer det efter några öl, eller senast på soc & kom när jag föreläste, så sa dom ”herregud Kim vad har hänt med dig, du låter som en lantis”.

TS: Mannen som kommer med de nyaste journalistikteorierna från USA låter som en lantis.

AR: Läser du mycket på svenska, måste du göra det?

KW: Faktiskt mest på engelska, för att utbudet är så stort och bra. Ibland har jag läst svenska just för det språkliga, man märker ibland att man inte alls vet var man rör sig, för att kolla känslan kring en svensk bok. Klas Östergren var en av mina stora favoriter, men han har inte skrivt något nytt på länge. Och jag läste Göran Schildts memoarer som var fantastiska. Där är språket ett och ett med personen, med hela den generationen, beskrivningen sitter ihop, den här finlandssvenska lite förnumstiga..

AR: Jo, fullkomligt organiskt.

SKRIVA FINLANDSSVENSKA

TS: Du gör ju själv mycket för det här språket som vi är lite osäkra på om det existerar, genom att skriva. Jag kommer ihåg hur Trägrottan hade en massa ord som aldrig stått i skrift förut, så du hade bestämt ortografin för dem: hur man stavar ”tåra” och ”strejt”. I Sista sommaren är det kanske mindre slang.

KW: Jo, Trägrottan var betydligt mera talspråklig. Här har jag gjort en viss kompromiss med förlaget. Det har mest att göra med min lektör Tua Forsström som jag litar fullständigt på. Slang och taluttryck är ju inte ett egenvärde utan det är resultatet som gäller. När jag skriver är det translittererat talspråk, för jag vill ha materialet i så auditiv form som möjligt. Sen börjar jag jobba uppåt.

–  Logiken är väl att citat har talspråk. Föräldrarna talar ibland mera högsvenska. Fast en del fel blev tyvärr kvar. Och (djupt ångerfull): man har ägg i spenatsoppa, inte i sparrissoppa!!

– Arbetsekonomiskt: det lustfyllda är ju ändå att skriva. Och sen har du tammefan 300 000 ord eller iallafall långt över det dubbla. Och så tänker du på stavningsmöjligheter och situationsmöjligheter och så sitter du 2/3 av din tillgängliga tid och sysslar bara med det där.

TS: Snackar du med Tua Forsström om sånt?

KW: Jo, alltid. Det är det fantastiska med henne. Jag hade en kod för varje episod, ”jätteviktigt, mindre viktigt, oviktigt”…

AR: … ”bättre än igår”…

KW: … och så bad jag henne göra motsvarande. I 95% av fallen matchade det!. Ett ställe där vi var av olika åsikt (och jag förstås bestämde) var Sverige-avsnittet. Hon tyckte att det var en för långtgående parodi.

TS: Men den passar bra ihop med HD:s Geda-överlägsenhet över Druma i början. Sverige blir ett ombytta roller.

KW:Man kände ju sig så skit första gången man for till Sverige. Gudar. Jag var så förödmjukad.

KVINNORNA TAR BESLUTEN

TS: Anna, den här katastrofen för HD med Anettes snedsprång, förklara nu den för mej.

AR: Så gör väl alla, inte bara kvinnor, man tycker att man själv är trogen och sen blir hon attraherad av den där Olli och är med honom men för henne är det skilda saker – hon tycker HD är väldigt orättvis som anklagar henne för något sorts dubbelspel. Hennes äkta upprördhet och det här supersentimentala brevet hon skriver…

TS: Så det kunde ha varit tvärtom.

AR: Hon går ju mera in för det här ”tillsammans för evigt”, fast nä, han är nog också väldigt djupt bunden till henne.

TS: Fast det förstår man först då. Ändå fram till den punkten undrar man om han inte igen som annanstans i boken bara drivit in i en situation och blir tvungen att fullfölja den. Alla hans kvinnor är ju så där som det man drömde att det skulle vara i tonåren: att kvinnorna tog initiativ.

KW: Att de tar besluten. Joo. Man var så skuldtyngd över så många saker att man ville slippa ta ansvar. Det syns väl lite, frågan om hur långt man kan gå utan att besluta, hur länge kan man tänja på saker och ting…

AR: Slutet är ju inget beslut, utom kanske att skära av vissa saker.

KW: Han besluter att inte svara i telefon, desto längre kan han inte riktigt besluta sig. Och inte heller det beslutet kan han hålla.

SISTA SOMMAREN

TS: Det slutar på ett sätt idylliskt, alla brudar blir mindre intresserade av HD, men samtidigt är de ju vänner. Fast säkert är allt nästa år fullständigt annorlunda… då har alla farit. Eller så var det för mej när jag slutade skolan.

KW: Det bara upphör att existera. Går upp i rök. Det är ju en av de stora förvåningarna, man trodde det var ett så oerhört starkt sammanhang, satt där om kvällarna med sin bulebule och gav de där löftena. Det var ju inte bara kvinnorna, flickvännerna man skulle leva med hela livet utan man skulle leva med de här mänskorna, följa med varje dag och varje steg, den stora frågan var ”vad kommer att hända med oss? vi ska uppleva och se det tillsammans”. Och så, nästa år – några samtal, vad studerar du, hur går det, ett par gånger stöter man ihop på nationerna och så var det bara försvunnet.

AR: Förutom för de 50% som fortsatte till Hanken.

KW: Jag hamnade ju i soc&kom bland bönderna igen, där fanns ingen som jag kände… HERREGUD, går du på socialist- och kommunisthögskolan! – Jag har haft en omedveten dragning till det rurala, Öst- och Västnyland och Österbotten. Där slapp man den här helsingforsdragkampen mellan skolorna, där jag aldrig klarade mej. Österbotten och finskheten, där har man sluppit det sociala trycket, känslan av social ofullkomlighet.

SLUT

Intervju:

Anna Rotkirch, Trygve Söderling

Först publicerad i KONTUR

---

 2012: En intervju som kändes nervig, bra, viktig. Som fortfarande känns bra. Dels för att där, tycker jag, förmedlas nåt av Weckströms energi och språk. Dels förstås för att jag fick chansen att samarbeta med Anna Rotkirch, dåvarande KONTUR-redaktör.
    Intervjun var Annas idé och bägge ville vi ge den lite bortskymda Sista sommaren mera synlighet. Fortfarande är den värd en central plats i finlandssvensk litteratur och i t.ex. ungdomsskildringarnas Hall of Fame.
    Troligen ville vi också på vårt sätt uppmuntra Kim Weckström att fortsätta skriva romaner. Hittills har någon uppföljare ändå inte synts till, han har t.ex. inte (vad jag vet) skrivit skönlitterärt om den businessvärld som han i intervjun säger han varit för uppslukad av för att kunna minnas något av. Är det fortfarande? Kanske en dag… kanske med hjälp av hypnos?   

---