Anchee Min: Röd Azalea och Farväl till Shanghai

Till en del är jag förstås jävig. Jag läste slut Anchee Mins första bok på olika bussar, tåg och hotellrum i Beijing och Xi’an. 

Att det var första gången jag var i Kina bidrog säkert till den intensiva känslan som boken gav mig, av öppnade dörrar och hemligheters uppenbarande. Det exotiska landet och mänskorna runtomkring stod för fonden och fasaden; boken fyllde dem med innehåll, en närhistoria, ett hjärta.

Det var på nåt sätt en svindlande tanke: att år 1974, medan jag själv gjorde vad jag gjorde långt däruppe i Finland, slet en ung kvinna i det här landet hund på statsjordbruket Röda Elden. Där utspelade sej också en strängt hemlig kärlek. Och det verkligt svindlande var tanken på alla de slumper som gjort att jag idag kan läsa vad hon då upplevde.

Att hon 10 år senare kunde emigrera till USA och att nån där upptäckte att hon kunde skriva, de slumperna hör förstås också till saken.

Chansen att man är kines är visserligen mycket stor: det är mer än var femte mänska. Mycket liten är däremot chansen att få läsa en samtida, självbiografisk kinesisk roman, dessutom på svenska. Trots att det rent statistiskt sett borde kunna vimla av personliga, öppna och kritiska böcker från de senaste decenniernas Kina.

Att det inte gör det har förstås att göra med att det hårt styrda Kina intill alldeles nyss var ett u-land som först nu reser sig ekonomiskt, utan att för den skull släppa efter en tum på diktaturen – Gorbatjovs och Jeltsins påhitt att först släppa in friheten, sen kapitalismen, ser männen i Beijing som ett typiskt ryskt och europeiskt misstag och de tänker verkligen inte ta efter det.

Det är framför allt passionen, kärleksskildringarna som etsar sej in i Anchee Mins två böcker, Röd Azalea från 1993 och Farväl till Shangahai från -95 (på svenska -95 respektive -96). Tidsmässigt finns Anchee närmare oss än Yu Luojins ”kinesiska vintersaga” som utkom på finska år 1990 på förlaget Kääntöpiiri, eller Jung Changs välkända Vilda svanar om kinesiska kvinnor i tre generationer. Också temperaturen är på sitt sätt högre hos Anchee Min (eller Min Anchee, som hon skulle heta i Kina, Min är alltså släktnamnet).

Miljön i Röd Azalea är visserligen den mest anti-romantiska man kan tänka sej: ungdomar som förvisade till långt borta i ingenstans tvingas till tungt och hopplöst fysiskt arbete under militära former och proletära slagord som förlorat all substans. Disciplinen är stenhård, angiveriet en del av kontrollen, allt som smakar sex är bannlyst under hot om dödsstraff.

Ändå har Anchee en förbjuden kärlek med sin kvinnliga kompanichef, Yan, bakom myggnäten i baracken. Dessutom hjälper hon henne, som en slags maoistisk Cyrano de Bergerac, att författa passionerade kärleksbrev till en man, Leopard Lee, från ett annat kompani.

Förhållandena är alltså ännu värre än för gammaldags viktorianska familjeflickor, jordmånen för känslor lika dålig och salt som fälten där kvinnorna förväntas odla sina bomullsplantor medan de putsar sina gevär och skriker saker som ”Din hora! Sluta bära dig åt som Hitler!”.

I den nya boken, Farväl till Shanghai, rör vi oss mest i universitetsmiljö och tiden har blivit 80-tal. Berättaren, Shao-Jun eller Sebra, är en 29-årig utbränd stensprängerska från Elefantfälten – 4 år äldre än författaren själv – men villkoren för sex verkar nu vara en hårsmån bättre. Öppningen mot omvärlden har börjat: på högskolan finns en frejdig amerikansk gästlärare i engelska, Katherine, som spelar ”I Wanna Hold Your Hand” av The Beatles för studenterna. De har aldrig hört nåt sånt förut och det förändrar deras liv. Isynnerhet sen Katherine visat hur man ska dansa till låten.

Också i den här boken har vi en triangel med två kvinnor och en man: Sebra blir djupt kränkt när Katherine tar över hennes älskare, Lejonhuvud, och Anchee Min visar på ett subtilt sätt att Sebras svartsjuka egentligen inte handlar om mannen utan om kvinnan; det är inte Lejonhuvud utan hans relation till Katherine som hon vill ha.

Liksom i Röd Azalea finns här ett säkert berättande, roliga kinesiska idiom och ekon av Kinas urgamla filosofi och kultur. Ändå känns debutboken rikare än Farväl till Shanghai (vars titel på engelska förresten kort och gott är ”Katherine”).

Det är just porträttet av västmänskan Katherine som blir alltför idealiserat, åtminstone när en västmänska som jag läser det. Det känns t.o.m. tillrättalagt för en USA-publik.

Såklart, Katherine har som utlänning råd att uppträda glatt och moraliskt rakryggat där kineserna är så illa tvungna att hela tiden svika, att spela med på partiets korruptionsspel, eftersom insatsen är deras liv och framtid. Och såklart kan man säga att det här är bilden av Katherine så som hennes beundrande och förälskade väninna ser den.

Ändå är det nåt som inte stämmer. När studenterna ger Katherine en massa alltför dyrbara gåvor på hennes födelsedag, säger Sebra – eller är det Anchee – att Katherine inte kan fatta att de gör det för sina betygs skull. Så skyddat naiva är vi västmänskor, vi som har vuxit upp i trygghet med enbart äkta, spontana känslor.

På ett relativt sätt är det sant, men till och med vi vet vad svek och korruption är. Och efter 13 år i USA vet Anchee Min att vi vet. Katherine ges inte chansen att nyansera sej själv.

Mitt i hopplösheten i den första boken, Röd Azalea, händer ett mirakel: flickan Anchee Min plockas upp, bokstavligen från risfältet till filmstudion. Hon har det rätta kantiga, inte alltför bildsköna utseendet för att bland 20.000 kandidater kanske väljas ut för en stor roll som proletär hjältinna i den planerade filmen ”Röd Azalea”. Och det otroliga händer att regissören, en undflyende och begåvad man i kretsen kring Jiang Qing, alltså Madame Mao, tar henne under sitt beskydd, 

Nånstans här, i det erotiskt laddade förhållandet till den mystiska regissören, byter boken stil, den blir vag, antydande, gåtfull men också poetisk. Efter det hårda ljuset på statsjordbruket Röda Skärselden rör vi oss här i dimma, i nattliga fuktiga parker, inte långt ifrån maktens rum.

Sen, plötsligt, ännu en slump: Mao dör, regissören råkar i onåd, det blir ingen film.

I en kort epilog skriver Anchee Min att hon efter sex döda år som scripta följde en annan emigrants råd att åka till Amerika, månens baksida, utan att kunna ett ord engelska.

Idag är det alltså ett tag sen hon som liten maoistisk pionjär samlade in slantar från dörr till dörr i Shanghai åt de svältande barnen i Amerika (i och för sej fortfarande ingen dålig idé).

Enligt en färsk intervju lever hon i Los Angeles, hon är 40 år, frånskild, har en dotter och jobbar ”som konstnär, fotograf och musiker”.

Hon har sålt filmrättigheterna till bägge sina böcker och arbetar med filmmanusen för dem. Däremot tänker hon absolut inte spela med i dem, enligt egen utsago är hon ”en urusel skådespelare”.

Själv hoppas jag – också med tanke på bilden av Katherine och min tveksamhet inför den – att nån gång ännu få läsa en bok av Anchee Min om USA.

Trygve Söderling