Stulna skönheter

– om farbröder, flickor, film och Kieslowski

På tal om otrohetens lockelse tycker jag att otroheten mot den egna generationen – kort sagt: gubbsjukan – inte får underskattas. Var skulle vi stå idag utan Runebergs, Strindbergs och andra 40-åringars sena förälskelser? Åldrande mäns nätt och jämnt legala musor både ger och och betecknar bevarad vitalitet (också äldre kreativa kvinnor ”tar” gärna unga älskare/älskarinnor). Eller handlar detta bara om sexism, regression, infantilism, pedofili, naken makt, nollsummespel och ett (ensidigt) slaveri under extremt snäva skönhetsideal? Fan vet. Att överleva Picasso var säkert tungt. Men om det fick Picasso att överleva? Jag tycker alltså det är bra att Asko Sarkola, Jörn Donner och Václav Havel visar konkret sympati för ungdomen – nyss lät t.ex. Havel operera sitt hjärta, 60, för att nästa dag kunna ge det åt en 17 år yngre dam.

Problemet är att alla äldre herrar inte håller stilen. I synnerhet en rad äldre manliga filmregissörer har under 90-talet blivit enbart pinsamma när de visualiserat sina Lolita-syndrom. Man behöver bara tänka på Bernardo Bertolucci (nyss 57), som i Stealing Beauty (1996) panorerar varje centimeter av skönheten Liv Tyler (19), till den grad att han glömmer att det är en film han håller på med. Den Alanis Morissette-lika Tyler är utan vidare värd all hans och min trånande uppmärksamhet, både i poolen och under trädet – men just därför skulle man unna henne mera än en Allers-romans med artistiska inslag. På samma sätt kändes Roman Polanskis (63) (s)exploatering av sin betydligt yngre hustru Emmanuelle Seigner i Bitter måne (1992) bara jobbig: S/M-lekar kan man väl få pyssla med utan krystade ramar om en rullstolsinvalids groteska tricks? Som tur var tillfrisknade Polanski snabbt, den politiska thrillern Flickan och döden (1994) var plötsligt igen angelägen, så där som Kniven i vattnet (1962). 

Vad ska man då säga om Polanskis f.d. landsman Krzysztof Kieslowskis (1941–96) stora bioframgång Tre färger: Blått, Vitt, Rött (1983-84) som nu ska visas i TV? Jag vet att publiken tyckte annorlunda, isynnerhet i Finland, men kamerans fascination för Juliette Binoche (28 år i Blått), Julie Delpy (24 i Vitt) och Irène Jacob (28 i Rött) gränsade i mina ögon till skönhetsmissbruk och Art House-melodram. 

J-L Trintignant (f.1930) och Irène Jacob (f. 1966)

Konstnären Kieslowski verkar inte ha mått enbart bra av ny frihet och västlig filmbudget. I hans fall vetter Murens fall mot fritt fall. Där östfilmerna – 70-talsdokumentärerna och Dekalogen (1988) – har en absolut auktoritet i sin realism, utvecklades Kieslowski-i-väst till ett slags nyandlig mystiker och skräddare vars tankar kläs upp på unga, tysta, själfulla kvinnor. I Rött poserar Irène Jacob visserligen för en tuggummiannons, men som helhet är bildspråket snarare haute couture och parfym. Resultatet är tre reklamfilmer, för de exklusiva dofterna "Frihet", "Jämlikhet" och "Broderskap".

Manipulation? Bild ur trailern till ”Trois couleurs: Rouge”

I sig kan det väl vara helt OK med unga, själfulla kvinnor. Till och med på film. Men när de reduceras till sina vackra men dyra ögon så blir det bokstavligen stulen skönhet. Larma polisen. Det känns kriminellt att så mycket används till så lite. Eller är det bara exotikfaktorn som förgyller Kieslowskis grå östfilmer och bleker västserien anemisk i mina ögon? Det finns en scen i Blått där en förföljd mänska, kanske en utlänning, rusar in på huvudpersonens gård, uppför trapporna, bultar på hennes dörr. Det bränner plötsligt till. Är det här det Europa – Festung Europa – till vars ära hennes döda man har skrivit en symfoni? Men situationen bara passerar. Hon handlar inte. Istället fullbordar hon mannens, auktoritetens, musik.

Veronikas dubbelliv (1981) och färgseriens Vitt är intressanta gränsfall, där är ju järnridån ännu i sikte. Veronika består av en polsk och en fransk klon, öst och väst som spegelbilder. I Vitt, den roligaste och ljusaste av färgfilmerna, ger det ekonomiska kaoset i Polen mannen chansen att hämnas för det feministiska kaoset i väst. Hans franska fru har nämligen tagit ut skilsmässa för att han inte duger i sängen – för Krzysztof tydligen en absurd tanke – så resten av filmen är tröstande grabbgemenskap och kvinnan-gribban får i slutet sitt straff. Där har ni för jämlikhet!

Det är överhuvudtaget intressant att se vilken negativ kraft sexualiteten är för Kieslowski – i Blått kan den inte trösta den unga änkan, i Vitt krossar den mannens lycka och hela Rött är besatt av otrohet, avlyssning, voyeurism. Sex utan synd är en omöjlighet, ormen finns alltid där. Är det katolicism? Eller kanske bara Kieslowskis sätt att straffa sig för sin obsession för Julie, Juliette och Irène?

Gubbsjuka kan dock, som sagt, vara produktiv också. Woody Allen beskrev Stealing beauty-syndromet både roligare och mera hjärtskärande i sin Husbands and Wives (1992) med Juliette Lewis (då 19) som den tuffa hyperbegåvade Rain och sej själv som gubben. Emmanuelle Béart (idag 31) har inte oväntat satts in i åtminstone två filmer på temat: Jacques Rivette (69) gjorde 1991 La belle noiseuse där den åldrande konstnären Michel Piccoli (71) skissar henne i fyra timmar realtid. Och Claude Sautet (73), som nästa år stod för hennes bästa regi i Un coeur en hiver, återkom 1995 med Nelly och herr Arnaud där Michel Serraut (69), katalyserad av hennes tillfälliga närvaro, säljer alla böcker, skriver sin biografi och sticker iväg runt jorden. Med allt skäl, Béart är gudomlig – men se också vilken stil, takt och finess dom gamla franska herrarna presterar. Trots att pacemakern måste vara i fullt uppror därinnanför västen. Bara Allen visar öppet sin panik.

Däremot: i ingen av filmerna löps förhållandet linan ut. Ämnet är förstås känsligt, för åtminstone Allen. Det finns lagar för att skydda minderåriga. Men efter det finns också en viss välmenande (eller avundsjuk?) åldersrasism, som kräver att alla slags ”mesallianser” ska gå illa till slut. Som i Lust och fägring stor. Som i Sista tangon i Paris. Är inte det lite inskränkt? Varför ska Picasso få vara ensam om allt det roliga?

Trygve Söderling

Tre färger: Blått, Vitt, Rött (1983-84) visas i TV1 fredagarna 28.3, 4.4 och 11.4. Dekalogen, Kieslowskis TV-serie på de tio budorden, reprissänds i TV1 i maj-juni. [1997]