Inte nog med att rikssvenskarna bygger sitt välstånd på nazi-kontaminerat guld, de stavar också illa. I synnerhet deras finska är en pest. Och vilka skulle vara bättre ägnade att leda dem på den rätta vägen än vi finlandssvenskar – det utvalda folk som kan svenska och finska perfekt. Svenska för att den är vår identitet, finska för att annars får vi på käften. Vi är bäst i Norden på stavning, vare sig vi vill det eller inte. Och vi gör ingen hemlighet av det! När finntollorna skriver crapejuige är det för att de inte förstår bättre. När vatusvenskarna säger Jättenmäkki är det däremot en illaluktande pust av storsvensk förtrycksmentalitet. Thomas Rosenberg talar (Hbl 22. 1) om seklers arv av koloniala attityder. Svenskarna måste verkligen ha legat i länge för att få det så fel.

Gemensamt för svenskar och finnar är att vi bara blir smickrade när de stora grabbarna stavar oss fel och helt kolonialt slopar våra finare accenter – på å, ä och ö. Det är inte stavfel, utan lonsamt att heta Skanska. Ibland när jag känner mej illa till mods för att nån kallat mej Soderling, brukar jag ge igen: jag skriver Geneve utan grav accent. Eller Mocambique utan svans på c:et. Det känns genast bättre. Är jag riktigt down drar jag till med ett Milosevic som saknar både accent på c och hatt på s. Tala om retstavning.

Ryska och svenska är lingvistiskt sett samma språk, åtminstone om man jämför med finska. När man ändå ser kolhos och Saharov i stället för kolchos och Sacharov i en del finlandssvenska texter, så är det inte fel egentligen utan en subtil markering av vår position som brobryggare mellan ost och öst. Att Dostojevskij konsekvent stavas Dostojevski i en av höstens romaner från det största finlandssvenska förlaget, måste ses mot samma bakgrund. Vi finlandssvenskar har kläm på det här med andras stavfel. Själva gör vi inga fel. Vi idkar diplomatiska påtryckningar.

Trygve Söderling