Hellre kultur än identitet 

(nåtslags Svenska dagen-prat)

Eftersom man inte kan finnas om man inte finns i TV, var det den här hösten vi fick veta att det kan finnas så kallade unga vuxna finlandssvenskar.

Jag tänker på TV-serien Vägsjälar som tog slut för någon månad sen. Satsningen var stor, den lyckades också vara någorlunda intressant och galen. Ändå är kvalitet knappast det viktigaste í de här sammanhangen, första gången räcker det med att man överraskar.

En gång i TV:s svartvita forntid hette en lika stor satsning Familjen Bergström. Det var en hyfsad folkbildarserie om vardagsjuridik men i dag kan ingen fatta den chock det var för tittarna, svenska som finska, att i rutan överhuvudtaget se finlandssvenskar som bodde i en vanlig bostad, åt vid köksbordet och hade problem med att fylla i blanketter.

Om Familjen Bergström för första gången gav finlandssvenskarna en vanlighet, så gav Stormskärs Maja några år senare oss en sorts historia. När den serien gick i repris flera år senare, var det än en gång obegripligt att den här träiga såpoperan från utskären nånsin betytt nåt för nån.

Ändå minns jag vilken revolutionerande upplevelse det var första gången att se Majas mörka gestalt där hon stretade över vindpinade isar. Det var här finlandssvenskarna första gången i TV:ns historia fick rötter, fick en etnicitet. Det var också vid de här tiderna som politiker, svenskadagstalare och andra häxmästare för första gången började använda ett ännu mer magiskt ord: identitet, finlandssvensk identitet. Vad fan det nu sen är.

* * *

Vår vanlíghet kom alltså genom Bergströms, vår historia genom Stormskärs – ett logiskt tredje steg hade varit att vi också fått en finlandssvensk kultur. Genom en kultur kunde det ha framgått att också finlandssvenskar kan vara lite tvivelaktiga, förälskade eller annars oberäkneliga, mitt i all präktighet. Men eftersom TV och kultur sällan går ihop, borde mediet snarare vara egen finlandssvensk rock. Så tänkte en del debattörer kring 1980 och jag hörde till dem. Vi skrev i tidningarna och hoppades att lite av den vitalitet som punkvågen hade utlöst på finskt håll också skulle kunna hittas hos oss.

Med visionen och en egen rockscen var också den finlandssvenska statsmakten förvånansvärt väl införstådd, både tidningarnas ledarskribenter och politiker på högsta nivå började ropa efter nya, högljudda, skitiga finlandssvenska rockband. Alla finlandssvenska resurser ställdes till rockarnas förfogande, stipendier gavs, skivor pressades, festivaler hölls, och hundratals band kom faktiskt fram ur sina källarhålor. Ändå blev det ingenting.

Eller. Såklart, Viktor Hurmio, Pale å Wille och Pumpa på hände – för att inte tala om Traktor-Alban – roliga fenomen som berikade våra liv och vårt språk. Men allför mysiga. Ragnar Hare från Jeppis var den grupp som kom närmast den ångest och den drajv som jag varit ute efter. Men publiken uteblev. Good Evening Manchester fick publik först när de gick över till engelska.

Nånting var uppenbarligen fel i vår vision att finlandssvenskarna också kan ha en kultur – en passionerad och rebellisk populärkultur alltså. Kanske vi gubbar som skrev tidningsledare om behovet av finlandssvensk rock glömde att för att det ska kunna finnas kultur måste nån också göra den. Det är inte bara att stampa i marken. Dessutom är rocken beroende av marknaden, ännu mer än tidningar, teater och böcker, lustigt nog t.o.m. mer än filmen. Den finlandssvenska filmen mår i dag ganska bra medan den finlandssvenska rocken fortfarande inte finns.

* * *

Ändå tycker jag fiaskot med rocken var värt försöket. Och kanske debatten på sitt sätt bidrog till medvetandet att finlandssvenskheten måste vara mer än svensk service på ett välstädat hembygdsmuseum. Vi fick inte rock men vi fick nånting. Under 90-talet har vi haft ett skred av undomssatsningar från de tunga institutionerna. Hype på Svenska teatern, Mix på Husis (som visserligen las ner – Mix alltså), Radio X som blev Radio Extrem på Rundradion, och nu som sagt Vägsjälar i TV. Gemensamt för Vägsjälar och Mix var att de riktade in sig på äldre ungdom eller yngre vuxna, medan Radio Extrems profil är lite barnsligare och mer kommersiell än t.ex. den finska rockkanalen Radio Mafias.

Men det är helt åkej, hördu, så länge valet är medvetet, och varför skulle inte också finlandssvenskar få vara valpiga, aningslösa och fjortisfnissiga. Det är väl en mänsklig rättighet om nån. Men man får se upp med argumentet att nu måste vi rädda ungdomen tillbaka till finlandssvenskheten: det kan användas och har använts för lite vad som helst. Unga finlandssvenskars behov av estetisk eller intellektuell stimulans är ändå knappast mindre än t.ex. finska kläppars.

* * *

Just det här framgick på sätt och vis av reaktionerna på Vägsjälar. Den rollfigur som publiken diggade bäst var också den opålitligaste: småskurken, pummin och spelaren Jakob. Niklas Häggblom, som hade rollen, lär ha sagt att det här resultatet var ”skrämmande”. Själv tycker jag det är uppmuntrande, i Jakobs roll fanns åtminstone nåt av den rockenroll och den teatermiljö där alla de här unga skådisarna som var med i serien redan i flera år har visat upp sin verkliga begåvning. Visserligen då också i riktiga pjäser och i välskrivna roller.

Men som sagt, hur Vägsjälar än kommer att kännas när den nån gång i framtiden går i repris, så har den gjort nåt viktig redan genom sin massivitet och genom att vara först. Och det är bra att TV profiterar på den kultur som vuxit fram i ung finlandssvensk teater. Egentligen är det väl där, i teatern, som vi i dag har den finlandssvenska rock'n'roll som vi grånade debattörer ropade efter för snart 20 år sen.

Vad jag då menar med rock'n'roll är den initationsrit som varje levande kultur måste ha för att stammens medlemmar på något sätt ska kunna närma sig farliga gränsområden som sex, extas, måttlöshet och död. För somliga människor har religionen den funktionen, för andra konsten eller fyllan. ”Berusa er – med vin, poesi eller dygd, allt efter behag” säger Baudelaire; mediet spelar mindre roll, det viktiga är att man har nåt förhållande till extasen/berusningen. ”För att inte vara tidens plågade slavar”.

Problemet med den finlandssvenska ”identiteten” brukar vara just bristen på en sån gränslöshet: tanken är att en gemensam identitet kan defínieras, normaliseras och ställas upp ungefär som en folkkaraktär hos Topelius. En sån välmenande etnologisk klyscha är egentligen djupt otillfredsställande, kanske i synnerhet för en ung människa, och det var därför jokern Jakob i Vägsjälar blev populär – för att han inte passar in i mönstren.

Finlandssvenska medier syftar i dag i första hand till trygghet. Bekanta röster, ansikten och skivor bygger upp vår ”identitet”. Det är helt naturligt att en minoritet söker fasta punkter. Men om vi ska kunna växa är det lika viktigt att vi också känner till trygghetens skuggsidor, att vi kan tala inte bara om trevlighet utan också om jävlighet.

* * *

För att en kultur ska kännas bra att leva i måste den vara större än jag själv är, den måste var oöverskådlig och överraskande. Idén om en identitet är ett trångt och tryggt rum men vi behöver också det vida rummet, och där måste finnas hörn som är okända för mig. Finlandssvenskheten ska inte vara ett rum, utan en stad. Och en riktig stad är så stor att jag också kan gå vilse i den. 

Trygve Söderling 

---

Texten har sänts i Radio Vegas program ”Mcdielandskap” den 8.11.1998 och publicerats i Nya Argus 8/1998.