Ett otal nya röster

”Den här generationen längtar för första gången aktivt efter ofrihet. De gifter alla sig som flugor så fort de är 20, de vill fort bort från den tid då det kunde ha funnits möjligheter till vad som helst, fort slippa se allt det andra som kunde ha funnits. Flickorna sminkar sig med vitt så de blir som spöken, ser på Jane Austenfilmer, längtar tydligt efter den instängdhet som hela Jane Austens skrivande var ett försök att bryta. De slåss för rätten att vara mjäkig och försvarslös.”

Den som här förtalar ”Jane Austen-generationen” är Katteli, en 28-årig kvinna i Robin Valtialas novell ”illegala varelser”. Och hur det än annars ligger till med generationen, så är den unga antologin OTALT, där hans ståry ingår, åtminstone inte mjäkig och försvarslös.

Kattelis åsikter är inte nödvändigtvis Valtialas egna – eller de kanske här testas i speedad version. I nåt sorts mottagningshem för flyktingar avlyssnar han huvudena på tre personer, två av dem tjänstemän (kvinnor förstås), en flykting (man, skäggig). Deras jobb/läge ställer dem automatiskt i en sorts opposition, ’illegalitet’, fast med olika humör. Av de tre är Katteli äldst och bittrast i sin samhällsmammografi, hon ser fram emot en tid när fängelserna är så fulla att de spricker: 

”Ingen kommer att ha möjlighet att slå någon där inne, det finns alltid ännu en dissident i vägen för handen. Där inne stöder man varann sedan på alla sätt. De enda ensamma mänskorna i världen blir de få icke-fångarna utanför. Nästan alla män.”

Man känner bra igen den förföriska mixen av drastiskhet och vardagsprat, Robin Valtialas mycket speciella tonfall, från en tidigare novell: ”Kändisarna i vårt innersta” i Kontur 3/97 (26.9.97). Bland de sju i OTALT är Valtiala ju själv superkändisen, han har från förr också två diktböcker på nacken.

Plötslig landning

Annars stiger här plötsligt fram en rad opublicerade unga mänskor – inte ens i Ny Tid har man hittills läst dem, såvitt jag vet – dessutom konstigt kunniga och kapabla att driva långa, sammanhängande litterära-filosofiska resonemang. Boken OTALT landar i Svenskfinland som en ny, 285 sidor tjock kulturtidskrift och den känns lika överraskande här som en UFO från en annan galax. 

I OTALT talar både teori och skönlitteratur: Tatjana Brandts diktsvit glider fram som en slags vita frun över sina sidor – spöket i maskinen, som hon själv säger – men den verkliga överraskningsdebuten kommer ändå Jan-Erik Karlsson med i ståryn ”Tant Dagny”. Karlsson är liksom Valtiala 10 år äldre än de andra och också han skriver i en småabsurd och personlig stil med mycket utrymme bakom raderna. (Valtiala är ju lite som om George Orwell var Tomas Tidholm, medan Karlsson kanske ligger nånstans mellan Kjell Lindblad och den vilda serietecknaren Bosse Haglund.) 

Karlssons novell ”Skorstenen” tar ännu ut en sväng för mycket åt det groteska hållet, men i ”Tant Dagny” är vinklarna just så många och att det blir en rik historia om att vara barn bland de här vuxna som så lätt tar slut, går sönder och är allmänt oberäkneliga. Barnet fantiserar och tecknar,  tittar på bilder från den olycksaliga spanienresan, leker med gasmask och skrämmer nästan ihjäl tanten, alltmedan hon sköter markservicen på ett ohjälpligt ouppskattat sätt. Ändå är tant Dagny med sina konstiga dofter värd att älska. 

Över till de mera intellektuella kickarna i OTALT, nämligen fyra mer eller mindre akademiska studier. Jonas Lillqvist och Nina Blomqvist presenterar varsin anglosaxisk filosof, Richard Rorty respektive Charles Taylor. Lillqvists symppande kritik av Rortys nypragmatism känns vettig och det enda man vill tillägga är att det förstås finns andra och mindre anglosaxiska sätt att kritisera skolböckernas och positivismens åtskillnad fakta/åsikt – mellan förnuft och känsla, som Jane Austen skulle säga. Existensfilosofernas till exempel, som Fredrik Westerlund är inne på i sin text.

Nina Blomqvist lägger ut en etikhistorisk tankegång hos filosofen Charles Taylor och för folk som mej som inte läst Taylor själv är det en bra introduktion: 70 sidor om hur det västerländska moraltänkandet blev vad det (kanske) är idag. Jag håller också med Nina Blomqvist i hennes försiktiga kritik att Taylor hittar väl lättvindigt och happy end-aktigt fram till modernismen som sitt vademecum för en etisk förståelse av just vår tid. Vad t.ex. med Ezra Pound och annan etiskt skum modernistisk litteratur? Den fråga som också ger sej, är hur Taylors fina system förhåller sej till postmodernismen – ifall en sån nu finns.

Friska nyläsningar

Socker i botten är två litterära studier. Fredrik Westerlunds friska grepp i OTALT är att behandla tre böcker – Martin Enckells Pravda-Love och Hibakusha Go Go plus Thomas Wulffs Utspelad i Ulan-Bator – som ett slags trilogi, där huvudpersonens narcissim och flykt från bindningar blir bara värre från bok till bok, tills subjektsupplösningen är total. Tolkningshjälp hämtas från existentialisterna Kierkegaard och Sartre, samt från Nietzsche, och tvärtemot vad det här kanske låter funkar det bra; parallellerna till 1800-talet belyser faktiskt de här moderna finlandssvenska pojkfantasierna. Det enda jag egentligen saknar är ett påpekande från Fredrik Westerlunds sida att de tre böckerna också är litterära verk. Etiskt extrem eller inte, men Hibakusha Go Go är ju jävligt bra skriven. 

Sen undrar jag om Fredrik Westerlund nånstans tänker sej att Martin Enckell också i verkligheten vill ”slakta” all mänsklig värme… Där kan det vara skäl att igen minnas Kierkegaard, som bland annat skrev böcker under pseudonym som ett slags polemik mot dom livsåskådningar han ville avslöja. Drivna till sin spets framstår idéerna som absurda, och nåt liknande gäller Pravda-Love. Man diggar den som ett slags litterär death metal snarare än som ett handlingsprogram.

Daniela Flomans spännande idé är att läsa Ralf Parlands novell ”Storm tur-retur” som ett inlägg i en tänkt estetisk diskussion mellan modernisterna. Diktonius, Rabbe Enckell och Gunnar Björling såg konstnärsjagets filtrering av verkligheten som det absolut centrala, medan Henry Parland kort sagt satsade mera på ”sakerna”: liksom Sjklovskij och den ryska formalismen betonade han konstens källa i de oväntade kombinationerna. Vad Daniela Floman nu verkar säga är att Ralf Parlands novell, med stormen som rör om och vänder upp och ner på stan, vill visa att formalismens tes om oväntade kombinationer inte räcker till, det behövs nåt mera (kanske mörker?).

Det här är en djärv och ganska rolig tolkning, och det ligger nära till hands att i stormen dessutom se modernisternas omvältning av konsten, till alla vanliga medborgares stora besvär. Men förstås kan man också försvara Sjklovskij och säga att en storm ännu inte är konst, bara kaos. Därför är det också den mystiska gestalten med den gråa hatten och det konstnärliga seendet som i novellen sagolikt nog lyckas med att föra bort servitrisen Disa från den hårdexploaterande verkligheten på krogen Ölstian. Samtidigt sätts stans dryga herrskap äntligen på det hala av trasiga fyllgubbar och vichyvattenskuskar.

Även om Daniela Floman med sin text gör novellen faktiskt bättre och tätare än den är i verkligheten, så nämner hon inte det här tydliga motivet av karneval och social revolt. Hur som helst, det är roligt att för en gångs skull läsa nåt vettigt om den bortglömda Ralf Parland och hans över 60 år gamla bok med det fina namnet Ebonit.

Otalt med tiden?

OTALT var det alltså, otalt med vem, otalt om vad? I bokens förord talas det om att bryta den tystnad som postmodernismens relativism och skepticism sägs ha skapat; ett klimat där det är ”omodernt” att ha åsikter och att diskutera. Diagnosen kan vara riktig, men terapin knappt inledd: OTALT är nog ännu inte den nya frejdiga åsiktsmaskin typ ai-ai som en gammal medarbetare som jag i tidskriften OTID kanske skulle hoppas på. Finns det åsikter i OTALT så är det i den skönlitterära biten. Men visst höjer volymen en ny och vital profil i humaniora, och den presenterar ett antal 23-åriga nya filosofer som man inte alls ångrar bekantskapen med. Hoppas det tar några år innan också de gifter sig.

(Ny Tid 1998)

Trygve Söderling

Texten var i kortare form en "Jag läste häromdan", Radio Vega 14.6.1998

Otalt. Noveller, dikter och essäer om litteratur och filosofi. Red. Tatjana Brandt och Fredrik Westerlund. Schildts 1998, 285 s.