Kontur  •  1998

---

Trygve Söderling och Tapani Ritamäki

 Ett samtal med monstertranslatorn – om fiktiva dialekter, tendens och lite Björling

Foto: Lena Malm

---

För slarviga typer som oss känns en konfrontation med Thomas Warburton förstås skrämmande. Den diskreta gentlemannen, f.d. förläggaren, är nämligen en hyperproduktiv hemindustri. Ett par översättningar per år har varit normen, i snart 60 års tid nu. Vid sidan av det: egna diktsamlingar – en ny utkommer i höst [1998] – och kritik, bl.a. den enda litteraturhistoriska handboken i sin bransch. Kan sån flit vara riktigt sund?

Det verkligt skrämmande är att hans verksamhet bildar en kreativ output som många bohemer trots vildsinta åthävor sällan når. Ta den senaste stora översättningen, Volter Kilpis I salen på Alastalo, som i fjol förbluffade recensenter så långt bort som i Sverige. Det här väldiga jobbet, i tiden övermäktigt för Diktonius, lyckas Warburton med tackvare sin ovanliga legering av flit plus fantasi. I Alastalo skapar han bokstavligen en ny språkvärld.

Det är en översättning som man bara hört lovord om, att den fungerar på alla plan: föremålen, tonfallen, allusionerna…

– Jo, där finns mycket i den boken. Det var nog Kilpis tanke att den skulle vara hela världen.

Hur översätta hela världen?

– Där finns en bra källa, säger Warburton och pekar uppåt – anspråkslöst nog inte på den egna skallen, utan på bokhyllan. Nordisk Familjebok, uggle-upplagan från början av seklet.

Utifrån hörs det gnisslande ljudet från en spårvagn. Flottisttorget på Skatudden är en vändplats.

– Elias Lönnrots Sanakirja är också bra. Det ska gärna vara gamla lexikon, så får man tidsfärgen på köpet. Ordens betydelser får man reda på; det finns alltid folk man kan fråga. Men att hitta det på sitt eget språk är en annan sak. Med Alastalo fick jag lov att fråga om folklore och sånt… och jag måste ju hitta på en egen dialekt.

– Det fanns, så vitt jag vet, ingen svensk dialekt i Rimito, där en av personerna är hemma, så jag måste konstruera en med hjälp av Nagu och andra ställen i sydvästra Finland.

Hur går det till?

– Dialektprov finns hur mycket som helst, man ser hur de behandlar verb och vokaler. Det är naturligtvis konstgjort, men för en läsare som inte vet går det för fullt – hoppas jag…

Alla tror det är ’nån annans’ dialekt?

– Precis. Det som var lite konstigt med Kilpi var alla de svenska ord som finns i den finska texten, eftersom Kilpis hemsocken Gustavs ligger så nära Raumo. Det går bort, man kan på sin höjd sätta in ett och annat danskt eller engelskt ord. För att visa att de rör sig med en vokabular med många inlånade ord.

Det handlar om antydningar.

– Jo. Det viktiga är illusionen.

Kilpi roligare än Joyce

Att Warburton nu översatt Alastalon salissa sluter ett slags cirkel – en tidig prestation i modernist-tegelstensbranschen var hans försvenskning av Irlands Volter Kilpis, James Joyces Ulysses.

Om du jämför Joyce och Kilpi…

– … så har jag tyckt bättre om Kilpi. Han är intressantare, språkligt roligare. Joyce i all ära, men Kilpi passade bättre för mej.

Att Alastalon salissa från 1933 äntligen blev översatt är förstås en Kulturgärning. Det har sagts att Kilpi kunnat bli ett världsnamn om han skrivit på engelska. Eller blivit översatt tidigare?

– Det är ju spekulationer. Jag tror inte den har möjligheter annat än i Norden. Men jag misstänker att på norska skulle den passa jävligt bra.

Att räkna upp Warburtons litterära verksamheter kräver fem spalter i författarlexikonet Suomen Kirjailijat. Listan på översättningar av böcker och dramatik börjar med Uuno Kailas’ noveller Rökskuggan 1941, 100-strecket brejkkades kring 1990. Där finns finska verk av t.ex. Yrjö Kokko, Mika Waltari, Toivo Pekkanen, Pentti Holappa, Eino Leino, Paavo Rintala, Paavo Haavikko, Aila Meriluoto, Eeva-Liisa Manner, Pekka Lounela, Aulikki Oksanen. På senare år har det utom Volter Kilpi handlat om bl.a. Leena Krohn (Tainaron -87, I människokläder -89), Aleksis Kivi (Sju bröder -87, Ljunglandet -95) och Veijo Meri (Manillarepet -90, Kvitt -93).

Warburton tar därmed ledigt tätplatsen som den finska litteraturens mesta exportör. Nåt som säkert medverkade till Eino Leino-priset han fick i fjol, med motiveringen att han ”vet vad som bör göras och han gör det”.

Från engelska har han gjort bl.a. Nelson Algren 1945 (Simone de Beauvoirs Algren, alltså), flera Faulkner, Joyce, Brendan Behan, Djuna Barnes, hörspel av Dorothy Sayers… På senare år bl.a. Thomas Paine, Shakespeare och Orwells 1984 (1983). Dessutom översatte han på 50-talet Muminböcker till engelska – inte dåligt med tanke på att det för honom är ett förvärvat språk, inte ett modersmål.

Med ökande djup i engelskan kom också behovet att ’förbättra’ översättningen av James Joyces Ulysses. Den första Odysseus kom 1946, den nya 1993.

Joyce var en tidig s.k. kick.

– Tidig, lyckligtvis, för jag förstod inte då vad jag gett mej in på. Det var värre än jag tänkt mej. Sen var det bara att försöka fortsätta. Jag fick ju en chans nu senare att korrigera lite.

Hur mycket skiljer sig 1993-upplagan från 1946?

– Mest är det småsaker, det har gjorts en del ändringar i originalet p.g.a. ny textkritik. Men jag har också rättat egna fadäser och formuleringar på många hundra ställen.

Beror det på att du lärt dej engelska bättre?

– Jo, i hög grad. Men så har också svenskan förändrats – det gick ju nästan 50 år emellan. Joyce själv låter som Joyce, den sortens engelska texter blir egentligen inte gammalmodiga.

– Men första gången var jag inte förberedd på alla de litterära, topografiska och mytologiska allusioner som finns i Ulysses. Senare dök det upp en del förklaringar.

Lite som när vi översatte rocktexter för en en antologi. Man kunde gå och grubbla på ett uttryck och plötsligt gav nåt man såg i TV förklaringen.

– Så det berodde inte på att ni var för gamla?

Kanske inte. Inte då ännu.

Warburton gav redan 1944 ut en essäbok om T.S.Eliot och Joyce, Två främlingar. Den ger han själv inte så mycket för längre, anser att han var för okunnig, under kriget fanns det inte källmaterial. Men att inriktningen på det engelska spelade en roll, också politisk, förstår man av hur Jan-Magnus Jansson inledde sin recension: ”Ju längre den andliga utarmningen på kontinenten fortskridit, desto mer har den engelskspråkiga litteraturen kommit att betyda.”

Av samma orsak löpte löpte Warburton under kriget risk att bli inspärrad, något som hände med åtminstone några andra engelska medborgare i Finland.

– Men jag hade förbindelser som kunde intyga att jag var ofarlig. Kerstin och jag gifte oss 1940, efter vinterkriget. Vi bodde i Tölö och fast jag var ’fiende’ blev jag antagen som gårdskyddsövervakare. Men det var också min enda insats.

– Sen, -44, ordnade USA att vi blev överflyttade till Stockholm tillsammans med ungefär 30 andra – risken fanns ju att tyskarna hade intervenerat. Där fick vi stanna i ett års tid.

Då fanns ju också risken att du hade stannat i Sverige för gott.

– Till en del. Men jag hade redan då ett fast arbete på Schildts förlag. Och jag har aldrig känt nån större dragning till att bo i Sverige – fast man gärna far dit ibland.

– Men väldigt nyttigt var det ju ur yrkessynpunkt att under ett helt år få höra riktig svenska. Dessutom, det är ju där man har fått översättningsjobb.

Mest beställningsjobb

Vilket leder oss in på hur ett översättar-kall genomförs sådär konkret. Inte ens för en monstertranslator som Warburton går det speciellt ofta till så som lekmannen kanske föreställer sej: att han hittar en superb bok, tar den i näven och kliver upp på förlaget.

Oftast är det tvärtom – det gäller inte bara Från fasta flottar till lösflottning. Ett skiftesrikt samarbete vid Torne gränsälv (1967). Bara en ’liten’ del av hans 100+ översättningar har Warburton själv propsat på.

Till de självförvållade hör Odysseus, Dylan Thomas’ Intill Mjölkhagen, H.G.Wells’ Mr. Pollys historia, Lee Masters’ Spoon River, Pentti Haanpääs Tretti historier. Och Volter Kilpi.

Att hitta de välvilliga förläggarna i Sverige är alltså A och O. Warburton har avverkat en rad, från Bonniers och W&W över R&S, KF, Prisma och Norstedts. Idag är Atlantis det förlag som tar sej an finsk litteratur.

Vi har för oss att av översättare bosatta i Finland är du ungefär den enda som duger för svenskarna.

– De är ju överhuvudtaget inte många. Det fanns en fin återväxt, men hon gick och dog.

Susanne Hellsten.

– Det var jäkligt synd. Det kunde ha blivit nåt.

Är förlagen i Sverige s.a.s. stramare mot finlandssvenskar?

– Det hänger mycket på förlagslektörerna, de har väldigt olika inställning till ’språksaken’. En del godkänner finlandssvenska ordföljder, andra absolut inte.

Så det händer också dej att manuset kommer tillbaka med röda streck?

– Påpekandena kommer nog i form av vänliga telefonsamtal. Men visserligen händer det – inte kommer man loss ur sitt modersmål sådär bara (skratt).

Det kan väl också vara en tillgång – om man tänker på de många stilarna i Ulysses. Eller Stormboms översättning av dialekterna i Tuntematon sotilas.

– Visst. Irländare kan gärna få tala finlandssvenska, till och med med en österbottnisk dragning.

En översättare som har gjort så mycket som du är en skådespelare som har spelat många roller. Studerat in deras karaktärer, röster, tonfall.

– Det stämmer, man måste naturligtvis anpassa sig efter författarens stil och tankevärld. Därför passar heller inte alla böcker för alla översättare.

Kan det påverka en rent mentalt? Börjar man gå omkring och tänka ”som Joyce”, ”som Waltari”?

– Nej, inte tror jag det. Vanligen tar det en 50 sidor innan man är riktigt inkörd i författarens sätt att tänka. Man märker det på att det är mer att korrigera i början. Men inte behöver man sen gå och fundera desto mera.

Finns det nån bok, eller böcker, du idag skulle översätta om du fick välja fritt?

– Ett roligt uppdrag var Veijo Meri [två övers. på 90-talet]. Det blev tvärt slut på dem, Söderströms fick dem tydligen inte placerade. Just nu har jag läst ganska mycket av Raija Siekkinen, en jävligt fin novellist som jag inte hade en aning om förut.

– Vad gäller de finska klassikerna har de väl nog blivit ganska väl avbetade. En annan sak är att alla översättningar åldras ganska fort.

Finns nåt kvar av Diktonius’ försök under 30- och 40-talen att översätta Volter Kilpi?

– De finns, och jag har aktat mej för att titta på dem. Men jag såg dem för länge sen på Schildts, när vi gav ut en antologi finska berättare. Jag tror att han var så starkt bunden av originaltexten att det bara inte gick. Därför gav han också upp.

Har du själv nånsin gett upp?

– Det hände en gång för länge sen, med en bok av Norman Mailer, den var så skittråkig. Bonniers gav den åt en annan översättare, med samma resultat, så den kom aldrig ut. Jag minns inte längre titeln. Efter De nakna och de döda red Mailer på vågen och skrev lite vad som helst.

Teoretiskt sett kan en översättare väl också råka i konflikt med författaren.

– Det har aldrig hänt mej, men det är förstås bra om författaren är samarbetsvillig. Särskilt finska författare, när de skriver ”hän”. I Leena Krohns Tainaron är personerna en sorts insektliknande varelser, så jag fick lov att fråga henne. Och hon visste inte heller, vi fick hitta på ett kön åt dom.

Nåt du skulle vilja översätta från engelska?

– Det finns klassiker, fina 1800-talsberättare som Thomas Hardy, Tobias Smollett, Fieldings Tom Jones – hur det nu skulle gå till att lansera dem. Kanske om de blev film först, som Jane Austen.

– De böckerna har bara den nackdelen att de är så stora, på den tiden skulle det vara i tre delar. Den som jag själv hittade på och som var mycket rolig att göra var Laurence Sternes 1700-talsroman Tristram Shandy (R&S -80).

För I salen på Alastalo-översättningen – också den på eget initiativ och publicerad på Atlantis – hade Warburton ändå det ovanliga privilegiet att jobba utan deadline; förlaget accepterade principen att ”det får ta den tid det tar”. I vanliga fall gäller strikta tidsramar.

– Man får vara väldigt glad om man i genomsnitt kan åstadkomma 2–3 sidor tryckfärdig text per dag – med rättelser, korrektur och allt. Det är en bra fart. 100 sidor per månad kan man hålla om det inte är alltför länge.

Warburton bekräftar att den största tillfredsställelsen har de verk gett som samtidigt inneburit den största utmaningen. Svårare texter betyder i alla fall inte furstligare honorar:

– Arvodena har alltid varit låga. 3 sidor om dagen, 5 dagar per tryckark, 1500 mk, eller kring 300 om dagen. Inte blir det så stora pengar.

En sån sak som att Kenzaburo Oë fick nobelpris, hur påverkar det dej? Får du löneförhöjning?

– Plötsligt kom den ut på nytt, den gamla boken [Mardrömmen, övers. 1969]. Omtryck får man extra honorar för – kring 25% av originalhonoraret brukar det vara. För vanliga nya upplagor får man inte nånting. Men förläggarna har tidigare varit lata med att komma ut med extra betalning för en pocketugåva. Det hände ganska många gånger att man såg en nyutgåva först i bokhandeln. Då fick man skriva brev och och ringa och det kom ändå aldrig nånting.

När jobbar du?

– På morgnarna. Åtminstone för mej är nio till tolv den verkliga tiden.

Vi har hört klagomål från folk som tycker att du borde vara ute och festa mera på nätterna.

– Nå, jag har aldrig varit så intresserad, isynnerhet nu på äldre dar ska man akta sej för att supa.

Klar antichauvinistisk tendens

Finns här inte en konflikt, t.ex. med tanke på hela den whiskydoftande Joyce-myten? Warburton förnekar ivrigt att han nånsin skulle ha känt sej ”som en irländare”. Inte heller går han med på att han skulle ha lockats av just de halvskumma inslagen – lyxprostitution, kändiskult m.m. – i den gamla japanska Edo-värld som han på 90-talet beskrivit i två böcker om epokens träsnitt.

Ändå: trots Warburtons nästan asketiska framtoning är han inte puritan i konsten. De egna diktböckerna, från 1942, -45, -53, -66 och -70, plus versberättelsen Fällas eller falla (1975), viker inte för det drastiska, t.o.m. burleska: ”Långsamt som kvällsskyn gub- / ben i lådan drager på oljade / trissor ut” (”På begravning” i Kort parlör). Den senaste samlingen, Besökare, är inlämnad till förlaget och väntas i höst. Den har undertiteln Dikter 1996–1998 – ”så folk inte ska tro att det är ur skrivbordslådan”.

Du ger ut dikter med långa men jämna mellanrum. Skriver du hela tiden?

– Nej, och nu har det inte varit nånting på länge. Men sen jag slutade med Alastalo har det råkat bli dikter. Det är mera ett skov. Ett mysterium.

Din genre har ju varit närmast satir och idédiktning. S.k. intellektuell lyrik.

– Jo, romantiskt är det åtminstone inte. Fast det var förstås mera högtravande när man var ung.

Den kommande samlingen är enligt Warburton snarast ”centrallyrik”.

Betyder det att den satiriska tonen dämpats?

– Nja, inte riktigt det heller. Det är nog mera allmänna livsstämningar.

– Fast jag är förstås en stor tidningsläsare. Politisk satir skulle jag gärna skriva, ifall jag kunde. T.ex. Göran Palms Sverige – en vintersaga tycker jag mycket om.

Hade du kontakt med FBT-gänget under 60-talet? Det du själv skrev på den tiden kunde ha passat in där.

– Nej. Däremot brevväxlade jag en hel del med Werner Aspenström.

Att 1970 ge ut en bok med titeln Leve revisionismerna! var väl ganska utmanande?

– Det var det meningen att vara, jag var lite led på extremvänstern på den tiden. Och lite revisionist har jag alltid varit – fast det ordet har ju fått en obehaglig betydelse som inte fanns då. [Förnekare av judeutrotningen kallas ’historierevisionister’.] Men Tuomas Anhava gjorde en mycket bra översättning. Och t.o.m. Aili Nordgren tyckte att det var en bra bok, inte ska du säga nånting… (skratt).

Å andra sidan hör du till dem som från upplaga till upplaga av Vem och vad envist deklarerat din partiståndpunkt som ”obunden vänster” av något slag, ibland ”vänstervilde”… Du är grundande medlem av Amnesty i Finland och du lär ha synts i demonstrationer mot kärnkraft under 80-talet. Det här verkar vara attityder som härstammar från redan före kriget?

– Det stämmer.

Rabbe Enckell skrev i sin recension av din samling ”Bröd av lera”, 1945: ”Man har beklagat att vår yngre lyrik så sällan gör sig till tolk för allmängiltiga tidsstämningar, att den alltför ofta går det exklusivt personligas ärenden.” Och han fortsätter att det ”emellertid” finns åtminstone tre krigs-efterkrigsdiktare med klar antichauvinistisk tendens: Ole Torvalds, Ralf Parland och du.

– Torvalds och jag var nära vänner. Ralf Parland kände jag också, jag har alltid uppskattat honom mycket.

Enckell resonerar vidare att ni tre möter det tvångsmatade språket under krigsåren med ironi och bitterhet, det är en generations stämma som måste få komma fram, en ”protestinställning mot gårdagens censursanningar som inte kan övervinnas blott med att man tyst lämnar dem åt glömskan. Man måste räkna med en ung generations rätt att avfordra räkenskap”.

– Det är ju rätt och riktigt.

Kände du Rabbe Enckell?

– Någorlunda, inte bra. Jag kände Gunnar Björling bra och träffade Enckell i det sammanhanget.

Det här med ironi över krigsspråket verkar ju också stämma bra överens med att du senare översatt Orwell.

– På den tiden var vi nu så antinazistiska som det gick att vara. Det fanns en krets – inom Finlands svenska skolungdomsförbund (skratt) – där vi diskuterade såna saker, det var Torvalds, Rolf Holmberg, Stephan Platonoff, Björn Landström…

Var också vänsteråsikterna gemensamma för den här kretsen?

– Nej. Nej, det var de inte. Men jag minns att jag tyckte om föreningen Kiila [gr 1936] och Arvo Turtiainen.

Carpelan, Donner och Argus

Du var med i tidskriften Litteratur-Konst-Teater som utkom under några år i slutet av 40-talet.

– Jag skötte den, så att säga, eftersom Schildts förlag där jag jobbade gav ut den. Förlagen hade väldigt mycket pengar på den tiden! Idén var att få tag i yngre författare, och vi fick en hel del – ganska tidigt kom Bo Carpelan med.

1951–52 finns du sen i tidskriften Arenas redaktion.

– Då var jag mera en farbror. Men jag tyckte att det var ett stöd av något slag att vara med.

Hur mycket var Arena Jörn Donners tidskrift, hur mycket Christer Kihlmans och er andras?

– I procenttal var det 75% Jörn, 10% Christer, och resten fördelat på de övriga. Jörn både skrev och satte ihop praktiskt taget allt på egen hand. Fast vi hade nog redaktionsmöten.

Hurdan var Donner som ung?

– Som ung var han faktiskt trevligare, jag tyckte det alltid var oerhört stimulerande att träffa honom. Han var inte så cynisk då.

Han måste ha varit väldigt energisk.

– Mycket. Inte förstår jag hur hann med allt, han kan inte ha sovit mycket. Ibland såg jag honom sova i Borgåbussen.

Kommer du ihåg vad man diskuterade på redaktionsmötena?

– Tja, Carpelan och jag tyckte en gång att Jörn blev för extrem… det var några marxistiska litteraturtolkningar vi opponerade oss mot. Det var allvarliga diskussioner som nog satte spår i tidskriften.

Warburton bekräftar att stämningen i Arena var annorlunda än i Litteratur–Konst–Teater som han kallar ett ”hoprafsat album” utan redaktionsmöten. En vänsterstämpel följde automatiskt med medverkan i Arena och Warburton berättar att ”morrningar” hördes från Nya Argus att det inte var lämligt att han fördelade sina gracer på bägge hållen. Det var också orsaken till att han 1952 drog sig ur Arena. Nästa år blev han redaktionssekreterare för Argus, och Arena upphörde.

Björling kom upp på middag

Du nämnde att du var god vän med Björling.

– Han var nog en beundrad gestalt, utan vidare en guru. För att använda ett ord som inte då användes. Vanligen gick folk och besökte honom. Jag var ett specialfall på det sättet att jag var släkt med honom och bodde i samma hus. Så han kom ibland opp och åt hos oss under de 15 åren efter kriget som han levde.

Var intrycket på den tiden att det var mycket ”synd” om honom?

– Alla som hade att göra med honom undrade förstås hur han skulle klara sej, ekonomiskt hade han det väldigt knackigt en lång tid. Men det där är så personligt, den som tycker synd om sej själv är det synd om – Gunnar tyckte nu aldrig synd om sej, vad jag vet. Han visste vad han var.

Diskuterade ni dina dikter också?

– Han kommenterade inte dem så mycket, jag skrev på ett sätt som han inte tyckte var så märkvärdigt… (skratt) Men han var välvillig. Han var alltid intresserad av hur yngre personer skrev, och diskuterade gärna böcker.

Försökte han påverka ditt skrivande?

– Nej, men nog graderade han yngre mänskor efter hur bra de tyckte om vad han själv skrev. Som naturligt är.¶

Samtal: Trygve Söderling & Tapani Ritamäki