Semester i folkhemmets undermedvetna

”En värmlänning dröjde vid helvetets port
Han undrade vad i all världen han gjort
Han såg sig omkring men luften var skum
och han sakna sin fästmö och kände sig dum”
                – Thomas Tidholm, ”Varma smörgåsar”

”Hur underligt kan ett friluftsliv egentligen bli?” frågade poeten Thomas Tidholm för några år sen i diktsamlingen Friluftsliv i strandområden. Nu ger han frågan en ytterligare skevhet i sin första roman, Semester med Sven (1999).

Om friluftslivet var märkligt är semestern minst sagt kuriös. På ett plan är boken faktiskt en semesterresa eller road movie, men vid sidan av den aspekten kan den också läsas som prosadikt, agentthriller och till och med science fiction. Ändå rör sig boken till 95 procent i ett extremt normalt och betryggande tråkigt landsbygds-Sverige där vi kör omkring i bil, träffar Svens gamla föräldrar, tar in i stugbyar – kort sagt beter oss som man ska när man semestrar.

Vi åkte bil igen. Och Sven körde. Framför oss låg vägen som en tratt in mot ett litet hål i tallskogen långt där borta, och bakom oss var det bara damm. Vi kunde inte prata, vi visste inte hur det var. Vi sneglade på varann.
    […]
    Vi var fortfarande blöta, och nu hade bilsitsarna också blivit blöta, det började klia. Vi åkte in på en liten väg, upp på en höjd och ställde oss i solen på en vändplan. Det var lite varmare där. Jag klädde av mig, jag brydde mig inte om Sven, jag klädde bara av mig. Kläderna hängde jag på buskarna och rörde mig runt tills jag var torr. Sven klädde också av sig efter en stund, han satte sig på bilen, han liknade en stork eller en pelikan, en stor vit fågel. Jag hade gått in bland träden där marken var full av mjuka barr som satte sig under fotsulorna.
    Vi var inte så glada. Vi kunde ha varit gladare. Det var tråkigt att inte allting var underbart.

Det tar en stund innnan man inser att berättaren i boken är en kvinna och att hennes följeslagare – en tystlåten och ganska irriterande typ ­– är nån sorts kollega eller snarare underhuggare, kanske en livvakt – hennes sven, för att tala lite ålderdomligt. Vad ”hon” heter får vi aldrig nån närmare information om, men på ett ställe antyds att hennes namn eventuellt inte är Katrine. Det antyds också av och till att ”semestern” inte är en semester utan nåtsorts hemligt uppdrag, och ibland förs det gåtfulla samtal med högkvarteret.

Den hemliga organisation som Sven och hon-som-inte-heter-Katrine jobbar för tycks i själva verket vara så hemlig att ingen vet vad nån annan gör, eller varför; cheferna vet inget om sina underlydande och vice versa, alla heter nåt annat än dom heter och alla reser omkring och pratar i mobiltelefoner och är oerhört hemliga. Och om det här låter som en bra metafor, inte bara för t.ex. Palme-utredningen utan för den mänskliga existensen överhuvudtaget, så har Thomas Tidholm säkert inget emot den läsningen.

Att texten skrivs av en poet märker man ofta på näsaställningen. Kanske poesins viktigaste uppgift just är att sudda till det som har börjat verka alltför självklart, och Tidholm har en underbar förmåga att återge till exempel en dialog just så oklart som det kan bli ibland i Sverige. Som i det här samtalet med de två poliserna:

Den suddiga ovissheten nästan störs när det skymtar mystik så att säga på riktigt, i en annan dimension, med gigantiska hål i marken som ingen vet hur dom uppstår och de här grupperna av barn som bara ger sej iväg ut i skogen eller på havet och försvinner. Kanske har Tidholm varit rädd för att boken plötsligt ska gå att kategorisera; som nån sorts agentparodi eller ett kosmiskt kalle blomqvistande. Av samma orsak är många av äventyren på den här egendomliga semestern inte alls så mysiga som man skulle vänta sig – ofta är de också otäcka eller bara olustiga, som när Sven och berättaren attackerar ett äldre par i deras sommarstuga, binder fast dem vid stolarna och äter upp deras mat under en livlig diskussion om humanism och icke-våld. Som berättaren säger: ”Tolstoj hade inte haft mycket att tillägga där”.

Semester med Sven rör sig med andra ord på vägar som liknar men inte liknar den välkända svenska superidyllen, typ ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Här är landskapen slutna och mänskorna därefter. Tidholm är inte heller den vanliga och nästan lika trygga genren av idyllisk svensk ironi, det är tydligt att han vill osäkra marken under våra fötter längre än så. Även om tonfallet först kan påminna om Fridas visor är det här snarare ”Birger Sjöberg möter Fåglarna av Alfred Hitchcock”. Liksom.

x x x

Jag har ingalunda fått tag på allt Thomas Tidholm gjort sen han debuterade, 1966, men en tidig minnesvärd volym hette I dina armar (1970). Den består till största delen av romantiska fotografier, här känner jag med inlevelse igen drömmen om madrassen direkt på golvet i en liten stuga på landet. Den tidiga Thomas Tidholm var nåt av en livsstilshippie, en kort tid var han med i den legendariska ”flumgruppen” Träd, gräs och stenar, och med musikerna där gav han ut solo-LP:n ”Varma smörgåsar”. Fast då kallade sej gruppen The Hot Boys. Utom ”Värmlänningen” finns här låtar som ”Vansinnets ballonger”, ”Skinn på din choklad” och ”Ve den stackars pendlaren”.

Ensam och tillsammans med hustrun Anna-Clara har Thomas Tidholm också skrivit så kallade pekböcker för barn, till exempel de odödliga Ture kokar soppa och Ture blåser bort. Ett annat samarbete med Anna-Clara var den yuppie-kritiska dagstidningsserien Universums historia, där en nyckelreplik lydde: ”Vad är det för fel på ruttna tångmusslor?”.

Bland Tidholms egna prosapoetiska böcker från senare år finns Oroliga Historier och Jag var en dålig hund. Den nästsenaste boken hette En broschyr om smärta där redan titeln byggde sin poetiska laddning på ett litterärt objet trouvé; förlagan var en mycket välmenande svensk publikation, Apotekets råd om smärta och värktabletter.

I ”upphittade” rader av typen ”Bara du vet hur ont du har” är Thomas Tidholm alltså en liknande utforskare av välfärdsstatens och folkhemmets symboliska undermedvetna som Sonja Åkesson eller Kristina Lugn. När jag nu på nytt läser Kristina Lugns rader, att ”Döden har så snygga svarta stövlar på sina långa slanka ben”, tänker jag att Sverige sen det skrevs – efter Estonia, historiedebatter och en kumulerande mordisk rasism – faktiskt fått börja omdefiniera sitt förhållande till död, hot och kaos.

Och att det är en process som är släkt med poeternas behov att konfrontera det normaliserande trygghetsspråket, det här ”med avvägningarna. När det är människor inblandat”.

x x x

I Semester med Sven blir ”semestern” en resa in i ett allt råddigare tvivel på alla identiteter, relationer, uppdrag, mål och mening. Semestern ifrågasätts så totalt att den till slut slår över och på nytt blir semester. Berättaren får lust att göra som barnen, bara gå ut i skogen. ”Man går fel”, säger hon, ”men inte fel, man bara viker av”. Och hon fortsätter:

Det viktiga är känslan av att inte längre höra till någonting. Den känslan är vacker, det är en ledighet, en mycket stor ledighet, en glömska. Som att finnas bara när de andra blinkar. Det gör de ändå ganska ofta, det kanske räcker.

Trygve Söderling

Thomas Tidholm: Semester med Sven. Roman, W&W 1999. 236 s.

En tidigare version av texten har varit en ”Jag läste häromdan” i Radio Vega, december 1999

Tidigare inte publicerad i textform