Utan hemvist – lyckligtvis

Edward W. Saids självbiografi är skriven som under pistolhot, i skuggan av en livshotande leukemi. Under såna villkor får man kanske lust att vara ärlig. Övertygande i Utan hemvist är Saids strävan att inte idyllisera: att innan det är för sent försöka begripa sin barndoms ensamhet, sina oklara kärlekar, sina störande skolminnen… Ja, Said strävar till och med till att förstå sina föräldrar.

Helt lätt är det sista inte; till de mera bisarra scenerna hör den där fadern rusar in i fjortonåringen Edwards rum med hans pyjamasbyxor i högsta hugg och anställer korsförhör. ”Din mor och jag har lagt märke till att du inte haft några våta drömmar”, påpekar han. Den förbryllade Edward, som knappt fattar vad saken gäller, får en skarp order att se till att pyjamasen i fortsättningen inte är ren. ”Se till att du får en våt dröm!”

Europa i skrattspegeln

Faderns egen dröm, för Edwards del, handlar om USA och han knusslar aldrig med pengar till utbildning. På sitt sätt slår drömmen också in: efter skolan skickas Edward över havet från Kairo och slutar som en av Amerikas få riktigt världskända humanister. Samtidigt är det – med hans arabiska bakgrund och hans karriär till ett såpass centralt ”vitt” fäste som professuren i engelskspråkig litteratur vid Columbia University, New York – mycket logiskt att just han skrivit den moderna klassikern Orientalism (1978, sv. 1993, finns i pocket), en studie som är berömd långt utanför den postkoloniala kulturforskningen.

”Orientalism” är ett slags skrattspegel, eller ett vaxkabinett, där Europas fördomsfulla bild av ”Österlandet” genom tiderna får avslöja vår torftighet och okunskap bakom kulturfasaden. Senare har Saids ”koloniala” läsning av klassiker i boken Kultur och imperialism, väckt argsint debatt – särskilt kapitlet om Jane Austen. Men till saken hör att Said själv i högsta grad är en produkt av den kultur han granskar. Den stora arabiska litteraturen fick han faktiskt kläm på först i mogna år, den engelska skolgång han utsattes för uteslöt självklart sånt infödingstjafs.

Skolorna: bisarra utposter

Chansen att få veta hur den kontroversiella Edward Said är gjord väcker självklart förväntningar. Fram till hans genombrott som forskare hinner Utan hemvist ändå inte, boken slutar vid hans BA-examen från Princeton 1957. Men mellan raderna ger uppväxtminnena och -värkarna desto mera bakgrund till ”Orientalism”-tematiken, i mötet mellan ett brittiskt imperium på fallrepet och en begåvad arabisk grabb, född i Jerusalem, uppvuxen i ett välbärgat hem i Kairo och Libanon.

Edward med systern Rosemarie 1940

Saids skolor är (som han beskriver dem) ganska hopplösa utposter av västerländsk civilisation: kursen i Gezira Preparatory School går mest ut på att inpränta i småbarnen betydelsen av slaget i Hastings, senare fortsätter den bisarra engelska lärarkåren vid Victoria College, ”Mellanösterns Eton”, att med hugg och slag försöka forma klasser av fräcka, tonåriga ”svartskallar” till servila andrarangsbritter. Stämningen känns igen från de hemska irländska läroanstalter som James Joyce har skildrat; troligen var 40-talets Kairo ändå en långt mera idyllisk avkrok av imperiet.

Said påstår sig själv ha hört till de allra bråkigaste och mest ouppmärksamma eleverna, det är överhuvudtaget intressant hur litet av intellektuell nyfikenhet de här institutionerna (inklusive de första högskolorna i USA) lyckas väcka hos honom. Istället är det musiken – klassisk europeisk konstmusik – som ger pojken Edward ett språk och en identitet. Han blir en hyfsad pianist och musikkännare (gav t.ex. 1991 ut boken Musical Elaborations).

Borgerligt harem

Två andra, rätt färska ’arabiska’ självbiografier anmäler sig när man läser Saids: Albert Camus’ Den första människan (Le premier homme, utkom 1994, 34 år efter hans död), och Fatima Mernissis Drömmar om frihet (Dreams of Trespass; bägge finns i pocket) från samma år. Påfallande är att den franska ”white trash”-pojken Camus kan uppleva långt mera av frihet och rörlighet i 20-talets Alger än den burgne Kairo-pojken Said – det som ’räddar’ Camus’ pojkår är på sätt och vis moderns fattigdom.

Pojken Edwards isolation i sitt köpmanshem framstår som t.o.m. större än den som sociologen Mernissi beskriver i sin bok, med undertiteln ”Berättelser från mitt barndoms harem”. Också Saids barndom förlöper nämligen i ett slags borgerligt harem; på arabiska innebär ordet ju inte något mera upphetsande än ett (slutet) hushåll. Den kvinnovärld som den marockanska flickan Fatima upplevde i Fez förefaller faktiskt mera spännande, mera rik på berättelser.

Som författare är Albert Camus och Fatima Mernissi bättre än Said; de två nordafrikanerna koncentrerar skickligt sin ståry till talande episoder, medan Said är omständlig. Han måste bokföra minsta detalj och har själv svårt att greppa sin helhet. Med andra ord: han skriver i första hand för sig själv. Också den metoden har sina fördelar, men den gör boken längre.

Känslan av upptäckande är en kvalitet hos Said. Man dras med i en process (ibland plågsam), minnet är inte avklarnat och tillrättalagt, utan i högsta grad förhandlingsbart och levande. Det är en sak att analysera Jane Austen, en helt annan och tyngre att begripa den text som ens egen subjektiva barndom är; som inte ens existerar innan den skrivits ner.

Närhet och manipulation

Edwards enda riktiga barn- och ungdomsdomsvän är mamman. Fadern figurerar mest som sin ständiga kamp att ’förbättra’ Edwards kropp till det yttre: är det inte spermafläckar som saknas så är pojkens hållning usel, ryggen måste tvingas in i en stödkorsett. Det finns en gräll kontrast mellan fotona av den stiliga, sportiga ynglingen i boken och den självbild av fysiskt misslyckade som fadern konstruerar i sonen. För läsaren framstår den faderliga tukten som tafatta, kanske typiska kontaktförsök. Män emellan.

Varmare, man nog så komplicerat, är förhållandet till mamman. Med henne delar Edward sitt intresse för musik; som äldre kan de också sitta i timmar och tala om känslor. Men den vuxne Edward avslöjar smärtsamt för sig själv att moderns närhet på sitt subtila sätt varit långt mera manipulativ än faderns konkreta korsetter. Mamman spelar ut syskonen mot varann och när Edward till sist mött sin första (jämnåriga) kärlek, drar hon sig inte för att skickligt förhindra ett giftermål. Kanske är det halvt omedvetet som modern avvärjer sin rival, men sonen bär fortfarande tydligt med sig bitterheten över hennes oförmåga att avstå från honom. Litet senare gifter han sig slarvigt, kort och misslyckat – för att hämnas? – med en tredje kvinna.

Den litet gråtmilda titeln, ”Utan hemvist” (Out of Place) sekunderas av pärmens allvarliga gosseblick – släkt med den populära italienska gråtbilden, snarare än med U2:s trotsiga omslag till War. Utanförskapet är en medveten ränning i boken. Hela tiden betonas Edwards osäkerhet om vem han egentligen borde vara. Freudianskt kunde roten till rotlösheten ses i det tvetydiga modersförhållandet. Ännu på gamla dar förklarar mamman för Edward att alla hennes barn (alltså också han) varit ”stora besvikelser” – men vägrar samtidigt att förklara sig. Vem kan man då lita på?

Behövs hemvist?

Å andra sidan kan man invända att separation från föräldrarna är något vi alla (förhoppningsvis) går igenom, liksom vi alla har satts i skolor med konstiga ritualer och skrämmande mänskor. Så klart syftar titeln ”Utan hemvist” också på de försvunna barndomsmiljöerna: 40-talets Kairo, Libanon, det arabiska Jerusalem. Said har senare kraftfullt engagerat sig för palestinierna, ett folk som – säger han i Tuva Korsströms bok Tidsresor (1997) – till och med fått sin berättelse förbjuden. Men det är palestinierna som är ”utan hemvist” på riktigt, inte Edward Said.

Är det ens hälsosamt att i hans yrke känna sig rotad, att ha en självklar hemvist på jorden? Är inte just Saids anglo-arabiska tvesyn oändligt mycket mera produktiv än all världens hembygder, alla dessa bara alltför självklara identiteter? En tankegång åt det hållet är Said faktiskt inne på i den lilla volymen Den intellektuelles ansvar (1994, sv. 1995):

"Universalitet betyder att man tar risker för att komma förbi den trygghet som bakgrund, språk och nationalitet erbjuder och som så ofta avskärmar en från andras verklighet. […] Om vi fördömer en oprovocerad aggressionshandling som en fiende utfört bör vi också kunna göra det när vår egen regering invaderar en svagare motståndare.”

Visst, det emotionella priset för rotlösheten kan bli för högt. Men varför inte ändå läsa Utan hemvist litet mothårs, se varje motgång som också ett slags framgång? Som en puff framåt på den långa vägen mot den punkt – utanför boken – där den vilsna pojken Edward till slut börjar tänka alldeles själv.

Trygve Söderling

Edward W. Said: Utan hemvist. En självbiografi. Övers. Hans O. Sjöström. Ordfront, Stockholm 2000. 330 sid.