Livsval i Åmål

Medelklasstjejen Agnes (Rebecka Liljeberg) och arbetartjejen Elin (Alexandra Dahlström) i Lukas Moodysons film Fucking Åmål (1998)

1.

Att läsa manuset till Fucking Åmål i pocket liknar att läsa en pjäs av, låt oss säga, Shakespeare, på åtminstone en punkt: man vet att den här ståryn redan fått ett fortsatt liv ”därute”, att så många sett filmen att både fabel och enskilda repliker (Elin: ”Jag vill knarkaaa!”) blivit, som det heter, bevingade. Man inser alltså att många fortsatta samtal – yttre och inre – nu prövar just de vingarna, använder filmen/texten som botten, bygger på, debatterar, formar identiteter. Liksom andra emblematiska genombrott – Jack Kerouacs On the Road, Erica Jongs Fear of Flying – har Lukas Moodysons film skrivit ett stycke av en generations mentala manus. Invaderat dess drömmar. Fucking Åmål bygger landet.

Allra tydligast relaterar filmen förstås till det massiva, pågående samtal om unga kvinnors identitet som tjejrocken och den nya vågen av ”flickböcker” är andra uttryck för. Det var i detta snack, dennna tjej-diskurs, denna publik som Fucking Åmål så oväntat damp ner. Att inlägget görs av en man är – som jag ser det – en bisak, lika litet som jag frågar om Schubert skriver ’manlig’ musik vill jag bygga upp några cinematiska upphovs- och genusgränser där de snarare borde rivas. Moodyson röjer själv undan massor av såna fördomar när han skriver en ’tjejfilm’ som inte klingat uppenbart falskt, varken i de ungas eller i kritiska, vuxna feministers öron. Han visar vad jag alltid tänkt: att ’manlighet’ bara är ett lite obekvämare sätt att vara kvinnlig på. Och vice versa.

”Lukas kom till ateljén med Jenny i släptåg. Han planerade en film om en småstad.”

2.

Förstås är Fucking Åmål en klassisk kärleksfilm, en saga om det hemliga begäret (Agnes) som mot alla odds väcker sitt föremål (Elin). Åtrå slåss mot feghet slåss mot mänsklig värdighet och får hjälp av ren och skär nyfikenhet. Fucking Åmål är en moralitet: huvudspåret är att stå upp för sin känsla också när den leder ut från den kända världen, ut från den trånga konvention som både ryms och fördöms i filmtiteln. Agnes är redan hemmastadd i detta terra incognita, en plats utanför ”lagen”, utanför Åmål, där man måste lita till sig själv. Elin är det vackra bortskämda barnet som vet mera om sin leda än om målet eller priset för uppbrottet. Filmen hämtar sin laddning ur hennes osäkra första steg på det upprätta gåendets ben (som Rudi Dutschke kanske skulle säga). Ska hon svika? Ska hon svika igen? Och hur länge pallar Agnes, hur länge orkar hon hoppas att hennes älskade ska resa sig, som på nyfödda rådjursben?

Sen kan Fucking Åmål förstås också kategoriseras som ungdomsfilm, eller tjejfilm, eller man kan (det har gjorts) se den som nåtsorts ofullgånget försök till könspolitiskt statement som tyvärr ”stannar på halva vägen”, inte ”vågar” ta ”steget ut”. Det är, tycker jag, omvänd konventionalism – eller förstås kan vi diskutera veganfilmen (Agnes äter inte kött) eller den (något ovanliga) turistfilmen om orten Åmål. Alltför trånga kategorier kan pressa vilket konstverk som helst ner till bara just trånga kategorier (är På spaning efter den tid som flytt gaypolitiskt korrekt eller inte? Svara!). Men faktum är ju att jag först nånstans mitt i filmen, på bion, slogs av tanken ”vad underligt korta de här mänskorna ser ut tillsammans med vuxna; ajjo det är ju tonåringar!”. För att sen igen glömma det. Fucking är en film om tidlösa mänskliga predikament, det är bara typernas arbetsplats som är ovanlig och påminner om ett högstadium.

”Hans filmidé lät hygglig men ganska enkel med mycket dialog. Jag kunde tänka mig att den absolut inte var någon film för någon stor publik, den skulle säkert visas på någon filmfestival för att sen läggas ner direkt. Inom filmen måste man acceptera att man arbetar tillsammans med hundra andra yrkesmänniskor i ett par månader för att underhålla ett hundratal halvintresserade i en och en halv timma.”

3.

90-talets genombrott av tjejrock, från Spice Girls till Alanis Morissette (en lång väg!) var det mest pregnanta uttrycket för den nya, dotterfeministiska och avpolitiserade kaxighet som förstås hördes av också i böcker och film. Rätten till aggression är här en nyckel. Flickaggressionen i Fucking Åmål är av flera slag; den som står i titeln är i första hand Elins diffusa olust (repliken ”allt är så tråkigt”) som för henne blivit ett ofruktbart manér. Men visst är det mesta tråkigt: killar, sex, för att inte tala om killarnas snack om sina mobiltelefoner… Elins ego söker planlöst en riktning och en utgångspunkt; att hon gör slut med Johan – helt ’manligt’ över mobilen, från rummet intill – är ett första brott med det förväntade flickbeteendet.

Att Elin genast i början av filmen häller mjölk i håret på sin syster för att hon tagit den sista O’boyen är mera show för att fördriva ledan. Agnes, med klarare jagbild och ett helt år mera på nacken, lever sällan ut sin vrede och bara med starka skäl. Men när skälen finns kan också hon konsten att ”raise hell”: i scenen i skolmatsalen ger hon – säkert också för att Elin finns i rummet – mobbarna fingret och vräker sin lunchbricka med porslin och allt (scenanvisning: ”i soptunnan som är avsedd enbart för matrester”, min kursiv).

I en senare scen, hemma, sviken, försöker hon skära sig själv i handleden; lyckligtvis är hennes självaggression inte lika beslutsam. Tillbaka i skolan slår hon öppet sin älskade i ansiktet, efter ännu ett svek. Och det är Agnes som står för den otäckaste repliken i filmen, när hon tar ut sin vrede över den misslyckade födelsedagsfesten på klasskamraten Viktoria (den enda som kommit): ”Du kan gå hem och ta parfymen med dig. Vi är bara kompisar på låtsas, du och jag, för att vi inte har nån annan att vara med, så då får du och jag vara kompisar istället, eller hur? Vet du vad det tråkigaste som jag har gjort i hela mitt liv är, vet du det? Det var när du och jag var på rullstolsbasket i Karlstad. Vet du vad? Jag vill inte vara kompis med en cp-skadad idiot som lyssnar på Backstreet Boys eller Arvingarna eller jag vet inte vad det är för skit du lyssnar på.”

”Tillfreds tog jag en öl till. Bjöd de andra, kom med kvicka och intelligenta infall. Kom på många bra idéer till Lukas film, inte bara scenografin utan även till historien. Blev väl lite övermodig.
    ’Varför inte låta flickorna i huvudrollerna bli kära i varandra istället. Vore inte det en spännande vändning?’ föreslog jag.
    Daniel avfärdade idén som för spekulativ. Lukas satt mest och tänkte utan att svara.”

4.

I den tryckta pjäsen gör regianvisningarna och replikernas orubblighet på pappret ståryn mera drabbande, entydig. I filmen kan man tolka friare, man kan låta minspelet och tonfallet sudda till det; även om filmen förstås finns under ögonlocken när man läser, är den som medium i sig öppnare för tolkningar. I boken är tonårsvärlden – inte bara den kring Agnes – grymmare; den mjukas inte upp av det lilla spelrum som den virrigare, mera kontaminerade filmbilden ger.

Filmen är därför mera optimistisk än boken: i filmen är känslan av upptäckande och frigörelse stark, i boken ”ser” man genast olikheterna mellan de två tjejerna som bäddar för en prognos på högst fifty-fifty. Där Agnes älskar Elin i egenskap av kvinna, är Elin snarast fascinerad av Agnes som en som vågar vara ’annorlunda’. För bägge är den andra en väg till expansion, frihet, men för Agnes är friheten definitivt ett kön, för Elin är könet en frihet – en bland andra. Lika väl som att utforska Agnes kan hon tänka sig att lifta till Stockholm i en tunn topp mitt i vintern; huvudsaken är att nåt händer. Tillsammans med söndagsbarnet Elins vacklande moral kommer skillnaden dem emellan snart att hota tjejernas förhållande; om Agnes är lesbisk ’på riktigt’, på ett djupt identitetsplan, är Elins sexuella identitet framför allt ”att inte ha tråkigt”.

Det betyder att Elin, precis som t.ex. popfiguren Alexander Bard (ex-Army of Lovers), riskerar tröttna på homo-kulturen i den sekund den blir accepterad, alltför strejt. Men det är förstås också fullt möjligt att Elins identitetsutveckling och moraliska mognad – på ett plan filmens stora kapplöpning (i stället för biljakt: ska hon svika igen?) – snabbt kommer att passera Alexander Bards.

I samma kategori som Bard hittade man efter Åmåls succé några kritiska röster i t.ex. kvinnotidskriften Bang som tyckte att filmens popularitet var skum eftersom tjejerna inte ”löper linan ut”. (Moment 22: man kan tänka sig vilken storm samma röster då hade höjt om porrsvinet Lukas Moodysons cyniska exploatering av unga kvinnokroppar). Varför ’förtränger’ publiken vad filmen egentligen handlar om, frågade de. Tja, och varför har Hamlet inte ihjäl sin styvfar i första akten och det med det.

”Tror du jag bryr mig om Lukas? Han tjatar på mig, ringer hela tiden. Vill att jag ska spela någon löjlig flickroll där jag ska bli kär i en annan tjej. Men jag sa åt honom att det är omöjligt eftersom jag bara kan vara kär i dig. Skulle inte ens kunna spela att jag var kär i någon annan. Tror du inte att jag förstår att det där med filmrollen bara är ett svepskäl för att han är tokig i mig. Men jag bryr mig inte. Hör du det! Jag bryr mig inte om honom.”
    ”Det gör du rätt i Tove. Bry dig inte om honom.”

5.

Den unga svenska tjejen är för närvarade världens lyckligaste folkgrupp. Att konstatera det här är inte att glömma det oerhörda tryck som är privilegiets ryggsida: det stenhårda kroppsliga normalitetskravet, rakhyvlarna, anorexi-och bulimisyndromen, förbuden mot allt ’oskönt’, självutplåning och självmord som symptom på/pris för den sexuella ordningens och skönhetens industristandard. Kravet att vara världens prinsessa med de representationsplikter som därtill hör, att svälta sej fram genom den smala springan till livet, att konsumera sig vacker.

Inte heller glömmer jag att utsikterna är långtifrån rosiga, att många tecken tyder på att jämlikheten ekonomiskt sett på nytt går bakåt. Men åtminstone moraliskt är segern vunnen och det är alltid trevligt att höra till målgångsgenerationen, till dem som skördar frukterna av tidigare decenniers opinionsbildning. Glastaken kommer att finnas kvar på företagen och låglönebranscherna förblir kvinnodominerade, men för en 14-årig tjej från arbetarklassen – Elin, dotter till ensamförsörjande mor i vårdbranschen, i (regianvisning:) ”ett bostadsområde för dem som inte har så mycket pengar” – är det ändå en viktig skillnad att alla sympatier är på hennes sida. Vill hon bara själv bli ett subjekt (fast kan ett själv själv välja att bli till?) så finns i den omgivande kulturen en unik uppbackning – modeller, mentorer, mentalitet – som hittills bara tillfallit sönerna i de priviligierade skikten.

Världshistoriskt och -statistiskt är den svenska tjejen född till en unik startplatta, samtidigt som alla gamla regler om höviskhet och ridderlighet mot det täcka könet också gäller. Eftersom hon hör till en förtryckt grupp har hon sympatierna för det; samtidigt hör hon, enligt det gamla vanliga mönstret, till en uppburen och avgudad grupp, den nyss könsmogna kvinnan, och profiterar lika mycket på det. Den moderna kvinnan förväntar sig rosor både på morsdag och åttonde mars.

Strindberg var svartsjuk, observant på och retad till vansinne av en liknande, lika unik situation i slutet av 1800-talet; då var det det segrande borgerskapets hemmafruar som kunde plocka poäng både ur de uppburna dockhustrurnas och ur den framgångsrika kvinnokampens matriser – samtidigt.

Samma fenomen (redan rika får ut extra bonus genom att anamma en fattigretorik) såg vi när 70-talets ”ja vi kan, vi vill, vi törs” utmynnade i 80-talets ”Kvinnor kan”-mässor. Sångens öppningsord, ”Befrielsen är nära”, tolkades nu nyliberalt som friheten att exploatera, ”kvinnor kan” kom att innebära att kvinnor i villor kan starta egna keramikverkstäder i källaren.

Ändå lever nåt av drömmen. Arbetartjejen Elins jagbild och livsdröm är förstås ännu ”miss Sverige” (replik: ”Sen när jag är filmstjärna…”). Men hon möter Agnes med en annorlunda repertoar (regianvisning: Södergran, Morrissey-affischer, ”foton hon själv tagit”) och hos Agnes finns redan synlig en flik av frihet, ett mod att välja själv. En flik av icke-Åmål.

Trygve Söderling

Citaten i kursiv ur Ernst Billgrens roman ”Min kamp” (1999).
Också manuset till filmen ”Fucking Åmål” från 1998 gavs ut som bok 1999.

---

Publicerad (utan bilder) i tidskriften KONTUR 2000

---