Orwells krig

Tankekontroll och att radera historien är ett ”orwellskt” tema. Under en resa till Barcelona gör jag ett praktiskt test. Har det spanska inbördeskriget existerat? Det visar sig att det har det inte.

Inget påminner åtminstone den vanliga turisten om allt det som utspelade sig här i slutet av 30-talet. På sin höjd kan man köpa temuggar med Picassos Guernica på. Och i en glasmonter på Joan Miró-museet får jag till slut syn på en liten bok som några av 30-talets konstnärer gav ut som stöd för regeringssidan, alltså den front som också George Orwell slogs för med risk för sitt liv.

Den officiella spanska glömskan känns en aning märklig. Redan kommersiellt sett tycker man att någonsorts Orwell- och Hemingway-kultplats kunde vara en bra affär, vi turister skulle köpa plojknappar och t-skjortor men kanske också lära oss något. Temat är ju faktiskt internationellt: till Spanien kom på 30-talet frivilliga från en lång rad länder för att slåss mot fascismen. Tydligen var det ändå Franco som segrade, för ännu idag verkar den andra historien vara lite tabu, lite pinsam. Åtminstone i Spanien.

Utanför Spanien har ämnet kommit tillbaka t.ex. i Peter Weiss roman Motståndets estetik, i låten ”Spanish Bombs” av rockbandet The Clash och i Björn Afzelius sång "Juanita". I spanska filmer är inbördeskriget ibland underförstått, men det är engelsmannen Ken Loach som under 90-talet har berättat historien rakt på sak. Hans film hette Jord och frihet (Land and Freedom) och visades också i vår TV i våras [2000].

Manuset till filmen kan ganska långt sägas vara skrivet av George Orwell redan år 1937. Hans bok heter Hyllning till Katalonien och är ett av de mera klassiska reportage som finns. Trots att Orwell idag bara är känd för sin diktaturfabel Djurfarmen och för dystopin 1984, så får jag själv ut mest av Spanien-boken. Kanske för att det här faktiskt har hänt – och för att han var där.

Här kommer man också nära Orwells egen person, inklusive hans lite torra brittiska humor. Det finns ett drag av äventyrsroman à la Lawrence of Arabia, men samtidigt är det en politisk essä där det blir mycket tydligt vad Orwell är för, inte bara vad han är emot.

När vår egen diktaturkritiker Carl-Gustaf Lilius skrev beundrande om Orwell så försvann Orwells vänsterengagemang på Lilius impulsiva sätt mer eller mindre ur bilden. Det var alltså en av de få punkter där Lilius och dåvarande Kreml kan sägas ha varit överens.

Själv berättar Orwell att han åkte till Spanien år 1936 för att "skriva artiklar", men att stämningen i Franco-motståndets huvudstad Barcelona överraskade honom. "Kypare och butiksanställda såg en i ögonen och behandlade en som en jämlike", skriver han, och det imponerar på honom. Det känns värt att försvara. Han ansluter sig genast till arbetarmilisen.

Han får ett skruttigt gevär från 1896 och skickas till fronten tillsammans med en hop tonårspojkar. Orwell, som själv är 33 år och före detta kolonialpolis från Burma, är plötsligt en av de mera erfarna, han får leda grupper och lära folk hur man skjuter.

Han har hamnat i Aragonien, ett s.k. lugnt avsnitt där det är ställningskrig som gäller. Kulorna visslar över huvudet, men med fienden på över 500 meters avstånd är det ett rent missöde om någon blir träffad, påstår Orwell tufft. Enligt honom är lössen och kölden här uppe i bergen ett mycket större problem än fienden.

Senare, efter fem månaders strider, går en kula i alla fall genom halsen på honom. Konstigt nog överlever han både kulan och den primitiva sjukvården, men han mister rösten och får den aldrig helt tillbaka.

Orwells bok sönderfaller, liksom hela kriget, i en romantiskt-heroisk början och ett tragiskt-absurt slut. Tragiken har en yttre sida och en inre. Den yttre är att Francos trupper får kraftigt militärt stöd från Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland – ett stöd som också avgör kriget. Samtidigt är intresset för att hjälpa det andra Spanien noll i England och Frankrike. Regeringen får inte ens köpa vapen av dem. I stället ställer här en tredje diktator upp: Stalin. Men det är en tvetydig hjälp eftersom den är kopplad till att de moskvatrogna spanska kommunisterna tar över kontrollen.

Här kommer man till den inre tragiken. Stalinisterna har stränga order. Den spanska revolutionen måste stoppas, och framför allt måste fackföreningarna krossas. Lite som i Sovjet, alltså.

För Orwell var det en stor sak att spanjorerna som första och enda folk hade bjudit motstånd, samtidigt som Hitler gick segrande från land till land. Men ur Stalins synvinkel var de spanska arbetarna inte moskvatrogna och måste kuvas. Följden var ett slags triangelkrig, framför allt gatustriderna i Barcelona i maj 1937, som krävde hundratals liv.

Och igen råkar Orwell vara på plats. Han förbannar partistriden som gör att han måste öda bort sin permission med att sitta på ett tak och sikta på gardister som i pricip är på samma sida som han själv.

Sedan förbjuds den milisgrupp som Orwell själv hör till. Mänskor som frivilligt har slagits mot Franco i månader – sett sina vänner dö eller själva, liksom Orwell, skadats – kommer från fronten och blir arresterade. Nu kallas de för trotskister och för Francos agenter, de avrättas eller försvinner i fängelser. Bittrare kan en hjältehistoria väl knappast bli.

I sista minuten lyckas Orwell smita ur landet; det som räddar honom är att polisen tror att han är en engelsk borgare. Hade spanjorerna vetat att han har riskerat sitt liv för dem, men i fel fraktion, så hade de sannolikt dödat honom.

En ganska orwellsk ironi.

Hemma i England skriver han sin bok, det är hösten 1937 och kriget pågår ännu, men han gissar redan att någonsorts fascism – Francos eller Stalins – kommer att segra i Spanien, och att bomberna snart också kommer att falla över det sovande England.

Är man intresserad av så kallad kontrafaktisk historiespekulation, så kan man förstås undra hur världskriget hade sett ut ifall axelmakterna hade stoppats upp redan i Spanien, och inte först i Stalingrad 1942. Kunde ett i tid räddat Spanien också ha räddat miljontals liv på andra håll?

Men det är spekulationer. Det viktiga med Orwells bok är hans närvaro och hans vittnesmål från en situation som sextio år senare kan verka fullständigt obegriplig. Kan man idag tänka sig att tiotusentals frivilliga drar i fält för demokrati eller revolution i ett annat land? Tankarna går förstås till ex-Jugoslavien, och även om parallellen inte håller hela vägen så mindes Bernard-Henri Lévy den i sin starka filmdokumentär om Bosnien. Srebenica är idag en symbol av samma slag som Guernica på 30-talet och kanske dog 1990-talets George Orwell i någon skyttegrav i Sarajevo.

Därför tycker jag att man gott får påminna spanienturisten om att det trots allt fanns ett motstånd också mot Franco och att man till och med borde vara lite stolt över det.

Orwell skrev sin ”Hyllning till Katalonien”. Katalonien däremot hyllar inte Orwell eller hans mera okända kamrater, inte på ett sätt som syns. Men också från Finland åkte det frivilliga. Kanske det är vår sak att föreslå grundandet av ett Orwell-bibliotek vid Plaza de Cataluña i Barcelona. Som medlemmar i en Europeisk Union, som med allt skäl markerar sig mot Jörg Haider, har vi kanske ett ansvar att också veta varför.

Trygve Söderling

George Orwell: Hyllning till Katalonien (Orig.; Homage to Catalonia, 1938). Första svenska utgåva 1971, senaste 1989 (situation 2017).

Kommentar 2017: Det var tider det – 2000 – när EU försiktigt kunde "markera" mot att Österrike tillät en högerpopulistisk partiledare i regeringen.

Frånsett "Placa de George Orwell" tycks egentliga minnesmärken fortfarande saknas i Barcelona, att döma av Hotel Contintentals artikel. Detsamma verkar gälla andra författare i inbördeskriget som André Malraux, Ernest Hemingway och Victor Serge. Ett allmänt museum över inbördeskriget saknas också och det katalanska museet bedriver snarare glömska, konstaterar denna sajt.