Filosofiska hörnan:

Över/kvinnorna

Ett tidens tecken är att Friedrich Nietzsche blivit populär som feminist. Kanske är han redan nästa i tidskriften Astra Novas serie Månadens Man? 

Nån kan tycka det låter egendomligt. Nietzsche? I den gängse uppfattningen är han nåtsorts 1800-talsgubbe med en proto-nazistisk lära om der Übermensch. Och ”övermänskan” är maskulin, en över-man, eller hur? Var det inte Nietzsche som skrev: ”Du går till kvinnor? Glöm inte piskan!”. Inspirerade han inte ”kvinnohataren” Strindberg? Framför allt, odlade inte Nietzsche en präktig valrossmustach? 

Trots att bevisningen kan verka förkrossande, skulle bilden av Nietzsche som machomännens macho förbluffa filosofen själv. Till exempel år 1889, när han ser en häst piskas och gråtande faller djuret om halsen. För att göra historien ännu konstigare härstammar folkloren om Nietzsche, macho-maktideologen, från en kvinna – hans syster.

Elisabeth – stark kvinna

Hon hette Elisabeth och var minst sagt färgstark. Gift med en viss Förster. Aktiva rasister. Tillsammans grundar paret i slutet av 1800-talet ett tyskt mönstersamhälle i Paraguay, där de icke-ariska, lokala indianerna får slava för det överlägset vita herrefolket (i sig inte särskilt originellt). Snart visar det sej i alla fall att paret Förster svindlat kolonisternas pengar. Skandal, maken tar självmord. Elisabeth återvänder till Tyskland, upptäcker att broderns skrifter är pop, börjar kalla sig Förster-Nietzsche, stänger hans litterära kvarlåtenskap (han dog 1900) för forskare, ”redigerar” energiskt om hans texter i fascistoid anda. Hejar på den framväxande nazismen. Lever till 1935.

Elisabeth Nietzsches Nietzsche-förfalskning kan jämföras med Stalins ”redigering” av Marx, känd som den s.k. marxismen-leninismen. Också den en sorts urban legend, à la råttan i pizzan, i Finland spridd inte minst under 70-talet. För den som inte går till källorna, utan nöjer sig med daghemsversionerna, blir den verklige Nietzsches anti-antisemitism fullständigt besynnerlig. Liksom det faktum att Edith Södergran – en kvinna – beundrade och friskt plankade Nietzsche. 

Edith – stark kvinna

”Edith Södergrans diktvärld blir dans, sång, färg och kraft” står det på en reklamlapp för föreställningen ”Jag står på sol”, som för närvarande ges i den s.k. huvudstaden. Det där med ”kraft” är numera helt i linje med den rådande södergranbilden. Men länge var det ju tvärtom en svag, romantiskt missförstådd och sjuk Edith som folk – kvinnor som män – ville ha. Och fick. 

Ebba Witt-Brattströms bok ”Ediths jag” (jag anmälde den i Ny Tid 1997, när den utkom) gav den breda allmänheten en uppdaterad Edith. Istället för det begåvade men vimsiga ”naturbarnet” (en bild som modern Helena S. gärna sponsrade) fick vi här plötsligt en stark personlighet – en mångspråkig, bildad, beläst europé, som smälter aktuella tankeströmningar, ger dem sin personliga form. Stark – risken är att hon numera inte får ha några ”svaga” sidor alls.

Mittperioden i hennes diktning – den ”obegripligt” utflippade, maktberusade, Nietzsche-drogade S-gran – blir nu hos Witt-B plötsligt central, och Septemberlyran (1918) ett manifest för dagens ”nya”, starka kvinna. I sin avhandling ”Jag kan sjunga hur jag vill” (utkommer enligt rykten i höst på Söderströms & Co) spär Boel Hackman på den här ”nya”, tyngre S-gran genom att betona att hon som ung också processade Schopenhauer. Detta alltså innan Nietzsche, och senare Steiner och Jesus, kom in i bilden. 

Störst är ändå Nietzsche, och inte att undra på: han skriver bättre än de andra. Det gjorde honom till ”poeternas filosof”, men Witt-Brattström gör en poäng också av den kvinnliga receptionen. Friedrich N., ofta sedd som kvinnohatare, umgicks nästan enbart med tjejer. Varför? Fråga det kvinnliga ”hov” – inklusive superkändisar som Lou Salomé och Ellen Key – som attraherades av hans tankar. Individens rätt att ”skapa sig själv”, att bli nåt i sig (inte bara en förlängning, av t.ex. sin fars/makes efternamn) – vad kunde vara mera uppmuntrande för feministerna? Nietzsches ”Übermensch” utlästes alltså uttryckligen ”Mensch”, inte ”Mann”. Så också av Edith.

Tarja – stark kvinna

Allt det här är intressant och vi kan konstatera att idag, 100 år efter Nietzsches död, lever Übermensch-idén starkt. Numera dock i halverad form. Dagens övermänska är enbart die Überweib – den ”starka kvinnan”, den goda, alltigenom positiva, som i filmer, böcker och soffprogram redan blivit kliché, banalitet. Ödet för varje jämlikhetstanke, innan den förverkligats och avskaffat sig själv: att komma i Disney-version. 

Det som oroar mig är att feminismen idag har kluvits. ”Kvinnan”, i abstrakt form, tillbes nu på ett höviskt sätt som liknar 1800-talets topelianska idéer om ett mystiskt, ljusomstrålat väsen, fjärran från männens ruttna värld. Vi män har blivit ett lågstatuskön. 

Samtidigt rustas den reellt existerande kvinnans ekonomi ner. Att det går bra på Tarja Halonen-nivån är förstås utmärkt, men varför händer inget på proletariatets nivå? Kan framgång i toppen t.o.m. bli alibi för backlash på botten? Hej, jee, vi har kvinnor i bankfullmäktige – vadå daghem? 

På en Überweib går hundratusen Unterfrauen. Kanske det är så framtiden kommer att se oss: som feminism utan jämlikhet.

(2000)

Trygve Söderling