Ur Blondies hemliga liv

Betty Friedans radikala förflutna

I en artikel av Tuva Korsström om Simone de Beauvoir, i nyårsaftonens Hufvudstadsblad, ingick också ett kort citat ur Betty Friedans The Feminine Mystique (1963). Friedan skriver att hon visserligen läste de Beauvoirs Det andra könet [orig. 1949] när den kom ut, men den läsningen gjorde henne bara ännu mer apatisk i hennes hopplösa hemmafrutillvaro.

Citatet ligger i linje med den bild Friedan [1921–2006] också annars gett av sig själv: ett slags ”Blondie Krikelin går radikal”. Den frustrerade amerikanska hemmafrun från förortshelvetet, som till sist kommer till insikt om kvinnans rättigheter. Det är också den bild som miljoner läsare av Den kvinnliga mystiken tagit till sig: säkert bidrog just identifikationsmöjligheterna till att göra boken till klassiker. Friedan talade som alienerad kvinna från medel- eller överklassen, direkt till sina medsystrar – systrarna lyssnade och feminismens s.k. andra våg var född.

På senare år har det visat sig att sanningen var en annan, och som vanligt långt intressantare. Framför allt är Friedans bild av sin hemmafrubakgrund en rejäl underdrift, för att inte säga förfalskning. I verkligheten finner vi henne redan under studietiden, 1938–42, som en brådmoget intellektuell opinionsbildare på sin skola. Mellan 1943 och -52 arbetar hon som journalist, bl.a. på nyhetsbyrån Federated Press, och som reporter för UE News. UE står för United Electrical, Radio and Machine Workers of America, den enligt Daniel Horowitz radikalaste fackföreningen i USA efter kriget. För Betty Goldstein (sedermera gift Friedan) handlade journalistjobbet i hög grad om kampen för kvinnors rättigheter: arbetarkvinnorna inom el-industrin – inte minst de dubbelt diskriminerade svarta och latino-kvinnorna.

Medlemmar i United Electrical, Radio, and Machine Workers of America (UE) strejkar på första maj 1948 i Pittsburgh. Källa: UE Records / Univ. of Pittsburgh.
— Den unga Betty Goldstein (senare Friedan) rapporterade om arbetsförhållanden och arbetarkamp för bl.a. nyhetsbyrån Federated Press och facktidningen UE News.

Det är David Horowitz som kartlagt Friedans ”hemliga” – eller snarare förnekade – tidigare liv. På nätet finns hans långa artikel från 1996 [arkiverad här och här]. I fjol utkom hans bok Betty Friedan and the Making of The Feminine Mystique. The American Left, the Cold War, and Modern Feminism (Univ. of Massach. Press). Boken (som jag inte läst) anmäldes av Cristine Sarrimo i Svenska Dagbladet 20.7.99 ["Friedan mörklade sitt radikala förflutna"].

Betty Friedan 1960, före "The Feminine Mystique".

Enligt Horowitz är det uppenbart varför Friedan sedan 1963 aktivt censurerat sitt förflutna, och istället iscensatt sig som en sorts före detta förortsbimbo: rädslan för att i det kalla krigets USA stämplas som kommunist (så kallad redbaiting) var ett bra och mäktigt argument för att glömma det mesta. Mccarthyismen krossade under 50-talet facket som Friedan jobbat för. Att förneka allt, att vända sig till en ny, ”ofarlig” medelklasspublik, visade sig ironiskt nog vara vägen till framgång. 

Lika ironiskt är att Friedan snart, av en yngre generation politiskt medvetna feminister, fick höra kritiken att hon glömmer de sämre lottade och alltför exklusivt riktar in sig på förortsfruarnas små problem (”ni har ingenting annat att förlora än era dammsugare”, som en läsare skrev). Kritiken är inte oriktig, men nu vet vi alltså att Friedan – det vill säga Goldstein – både läste Marx och Engels och kämpade för de svarta industriarbeterskornas rätt innan hennes kritiker ens var födda. 

De akademiska högerkampanjernas USA har givetvis skadeglatt kastat sig över Horowitz’ rön, och skriker nu högt om fallet Friedan som ”ännu ett” bevis på kommunisternas/feministernas obotliga lögnaktighet: ”Modern Feminism's Matriarch Unmasked”. Ändå kan man tycka att Betty Friedan idag, vid 78 års ålder, kunde vara stolt över sitt 40-50-talsförflutna. Men hon vidhåller sin tystnad. Den amerikanska mystiken?

För mig är den här historien en påminnelse om att den bild vi i efterhand gör oss av ”60-talismen” har sina falluckor. Verklig kamp för jämlikhet och rättvisa slogs obarmhärtigt ner. Om däremot medelklassen fick ett demokratiskt ryck, då blev det rubriker.

Trygve Söderling 

Kommentar 2019: Själva boktiteln The Feminine Mystique är (utan referens) tagen ur Le deuxième sexe, där Simone de Beauvoir bland annat ironiserar kring "den feminina mystiken". Också denna bakgrund och detta lån från föregångaren mörkade Friedan alltså.