Vår hemligaste litteraturhistoria

George C. Schoolfield:
A History of Finland's Literature

Först ett citat.

 … en av Finlands mest lästa nutida författare i Skandinavien och Tyskland […] hennes avslöjanden om sig själv och andra är turvis skeva, passionerade, roliga, ibland sentimentala. Hennes rappa stil är ett välägnat medel att dra till sig och behålla läsekretsen; efter de tidiga böckernas extrema talspråklighet har hennes uttryck med åren blivit alltmera hänfört, där har blivit nästan omöjligt att dra en gräns mellan prosa och poesi på fri vers, ännu ett drag som bidrar till den yppiga romantiken i hennes senare verk.

Sammanfattningar som den här – den avslutar ett par sidor om Märta Tikkanens liv och verk – kan man hitta i den just nu allra mest hemliga finlandssvenska litteraturhistorien. Boken i fråga kom ut i fjol och är skriven på en raffinerad engelska, som jag här har försökt översätta; jag var tvungen att slå upp i stort sett vart tredje ord. 

Vad det handlar om är George C. Schoolfields 450-sidiga ”bok” om finlandssvensk litteratur, gömd inne i den ännu fetare volymen A History of Finland’s Literature (Univ. of Nebraska Press, 1998(?)). Finsk litteratur täcks i samma verk av Michael Branch, Kai Laitinen, Markku Envall och (igen) Schoolfield. Barnlitteraturkapitlet är av Maija Lehtonen. 

Om vi finlandssvenskar i verkligheten utgör cirka 6 procent av Finland, så ges vår litteratur i den här amerikanska satsningen 60 procent av utrymmet; en ganska hygglig kvotering – eller positiv särbehandling – kan man tycka. Åtminstone om man själv är svenskspråkig. Helsingin Sanomats recensent Tarmo Kunnas var något mindre road av proportionerna.

Hans reaktion var ändå ingenting mot de finlandssvenska recensenternas. De har inte ens funnits. Månad efter månad har gått utan några som helst kommentarer i pressen. På finlandssvenskarnas vägnar börjar man känna sig en smula besvärad. Vi framstår inte bara som djupt sovande, utan – värre – som oartiga.

Vad Schoolfield än har för konstig orsak att studera vår litteratur – inte kan det vara de stimulerande dialoger med lokalbefolkningen som han därigenom ständigt kastas in i.

Visst: en slant åt professorn på runebergsdan. Sjuttifem tonni; Tollanderska priset, vårt Littsällskaps största. Som andra stressade föräldrar ersätter vi kärlek och omtanke med pengar till godis.

Men för vad fick Schoolfied sina pengar? Det kunde tidningsläsaren i gemen fråga, ifall nu tidningsläsare frågar. Några ledtrådar gav Gustaf Widén i den glada intervjun dan efter festen (”Finland är ett idealland”, Hufvudstadsbladet 6.2). Schoolfields böcker om Södergran och Diktonius nämns i förbifarten, liksom den färska A History…. Mest plats får ändå Schoolfields självkritik: att han inte hann få med 1990-talet i sin ”tegelsten”. 

Tala om litotes. Det är som om de 550 år han ändå fick med nästan var nåt att skämmas för. Schoolfield är bra på anglosaxiska underdrifter och vi finlandssvenskar är bra på frejdig ignorans. Vi passar bra ihop.

Man får gå till Helsingin Sanomat – eller tidskriften Books of Finland – för att förstå att vad Schoolfield gjort är ingenting mindre än en ny Warburton. 

Vad är en Warburton? En Warburton är en elegant och personligt skriven handbok om den finlandssvenska litteraturens historia, författare för författare. Hittills har två Warburton skrivits av Thomas Warburton, 1951 och 1984. Nu finns en tredje, annorlunda, men i liknande andra, skriven av Schoolfield. Kring den råder tystnad.

Orsaken kan inte vara publiceringskrocken med den motsvarande inhemska satsningen, Finlands svenska litteraturhistoria 1–2. Schoolfield hann utkomma i god tid innan Litteratursällskapet stolt lade fram FSL2 på disken, i februari i år. 

Och igen var Helsingin Sanomat på hugget. Förstadagsrecension, liksom i de stora rikssvenska bladen (boken utkom i Sverige en dryg månad senare). I Hufvudstadsbladet slogs DN-kritikern Torsten Ekboms reaktion (Runeberg är oläslig, varför skriver ni inte mera om modernister?) upp som ett slags diplomatisk förveckling länderna emellan. En bevakning också det, men rätt långt ifrån pointen.

Så, nästan två månader efter publiceringen, fick också Hufuvdstadbladet till en recension av FSL2. Tom Hedlunds budskap var flera men de som redigerades fram var att FSL2 missat den grundläggande skillnaden mellan Alexander Slotte och Ernst V Knape. Samt att den låter litteraturen bli viktigare än författarna. 

Om den senare kritiken kan man bara säga att det var ju meningen, liksom. Varför skriva en Warburton till om det redan finns två?

Det mest frapperande var ändå att ingen recensent – med HS Timo Hämäläinen som enda undantag – dragit några som helst paralleller mellan Wrede/Zilliacus’ Finlands svenska litteraturhistoria  och Schoolfields A History of Finland’s Literature. Ändå hade vi här ett s.k. kanonupplägg: sexton år efter Warburton utkommer plötsligt två nya böcker på samma tema, och praktiskt taget samtidigt. 

Som medverkande i FSL2 – en av 30, visserligen – är jag inte den som ska försöka nån objektiv jämförelse. Men jag har förstås läst Schoolfield med hett intresse, ibland med skam. Det senare när han, yankeen, kan mera än jag om t.o.m. mitt avgränsade ämne. 

”Enmanshistoriernas tid är förbi” var en återkommande fras i recensionerna av FSL. Ändå är det lätt att se fördelarna med Schoolfields enmansbedrift: konsekvensen, det jämna anslaget, den enhetliga rösten från avsnitt till avsnitt. Samtidigt är det inte djärvt att påstå att FSL innehåller några grepp och upptäckter som varken finns i Warburton eller Schoolfield. 

De två senare har vi fått till stor del oförtjänt. Både Warburton och Schoolfield kommer ”utifrån”, ur finlandssvensk-akademisk och fondsynvinkel – levereras nyckelfärdiga och så gott som gratis. Nåt liknande kan man förstås säga också om Sven Willners och Merete Mazzarellas omfattande corpus av essäer; där har vi ytterligare två alternativa ”historier”, läsningsmodeller, för den som förstår att ta in dem.

Lägger man ännu andra färskvaror på högen, som den nya finskspråkiga litteraturhistorien och den allmänna Finlands Historia i fyra band på svenska – bägge färdigställda i fjol – så kan man slå fast att vi plötsligt drunknar i historia: det ena nya, stora, kanoniska verket efter det andra. Finns det en risk att vi till och med krossas av all kanon?

En orsak till att Schoolfields bok förbigåtts kan vara ovana. Det är som sagt sexton år sen Warburtons senare utgåva, och då var den redan etablerad; närmast en lätt påbyggnad av hans första modell. Femtio år finlandssvensk litteratur från 1951 väckte en hel del debatt, men under de femtio åren med Warburton(!) har vi tydligen slutat att på allvar recensera och reagera.

De två nya verken famnar mera tid. Där Warburton börjar kring 1900 och Åttio år… i praktiken tar slut redan med 1960-talet, startar de två nya så att säga från början: Jöns Buddes 1400-tal. Schoolfield går fram till 1990, Littsällskapets volymer täcker i princip författandet till november i fjol. 

Lyckligtvis – med tanke på det där med att krossas under kanon – finns också andra skillnader. Den största är som sagt att det uttalade greppet i Littsällskapets böcker är mindre författarcentrerat. Istället försöker man nu koppla böckerna till tid och samhälle, resonera kring författarroller, genrer, den litterära institutionen. Det är åtminstone vad Johan Wrede, Clas Zilliacus och redaktionen försökt få sina sammanlagt 50-60 medverkande att i någon mån göra. Det mesta av forskningen är här av nödtvång jungfrulig. Samtidigt skymtar förstås samhället trots allt fram också i Schoolfields och Warburtons klassiska, sobra, anglosaxisk studier enligt modellen life and letters.

Schoolfield kommer inte, åtminstone ytligt sett, med djärva utspel eller helt nya vinklingar. Här är lösenorden istället balans, gedigenhet, en hel del världsvana. Det är t.ex. vitsigt att läsa hans kommentar till Jörn Donners romanserie om Förenade Metall (”United Metals series”): enligt Schoolfield påminner Donner om amerikanen William F. Buckley, ”självsäker, enormt kunnig, konservativt nonkonformistisk”. På samma sätt kan Schoolfield jämföra Christer Kihlman med John Cheever, Guss Mattson med Karl Kraus, Topelius med Walter Scott, Runeberg med Longfellow, Ulla-Lena Lundberg med Joyce Caryl Oates, Gurli Linden med Gerhardt Hauptmann, Martin Enckell med Charles Olson och Eva-Stina Byggmästar med Lewis Carroll. 

Henrik Tikkanens soldat Käppärä blir för Schoolfield en ny Rip van Winkle och Anni Blomqvist en åländsk Grandma Moses, den naivistiska målarinnan. Bara hälften av alla de här jämförelserna säger mej nåt, men tanken är förstås att de ska säga Schoolfields amerikanska kolleger och studenter desto mera. 

Effekten är att Schoolfield, i högre grad än de andra böckerna, blir ett ”besök från stora världen”. Och just mot den bakgrunden känns det ännu mera otroligt att denna expert på tysk barocklyrik och Rainer Maria Rilke faktiskt verkar att ha läst precis hela den finlandssvenska litteraturen – och han har dessutom läst den själv. Han gör en mängd iakttagelser och kopplingar som åtminstone jag inte har sett nånannanstans. Också om dom författarskap man trodde man visste nåt vet han mera. En finländare med sin hemmaplansfördel kan förstås upptäcka småfel, men dom är helt oviktiga. 

Tänk dej alltså att du på ett kafé  slår dej i slang med en fullständig främling och det visar sej att han råkar känna till dina släktingars historia i detalj. Han kan berätta oerhört mycket mera om dem än du nånsin har vetat och plötsligt börjar han dra upp detaljer ur ditt eget liv som du själv för länge sen glömt. 

Kusligt. Schoolfield är alltså en gogolsk Revisor som helt oväntat dyker upp för att granska våra själar, både levande och döda. Med den skillnaden, mot Gogols hjälte, att han inte är en bluff, han kräver varken uppassning eller andra mutor. Det är istället bibliotekarierna vid Yale University som servat honom med fotokopior av hundratals finlandssvenska böcker och på hans lånekvitton (avslöjar han blygsamt i förordet) har det ibland stått 400 volymer på en gång.

Om Schoolfields finlandssvenska litteraturhistoria alltså till sin stil, sin anglosaxiska anda, mycket långt är ”en ny Warburton” så är hans läsningar ändå självständiga, med helt egna betoningar: till exempel satirikern Henrik Tikkanen uppskattas mera av Schoolfield än av Warburton. Och trots att bägge gärna talar om konstnärlig kvalitet och ger slängar åt omoderna ismer som kommunism eller feminism – när de syns för tydligt i verken – så ger Schoolfield å andra sidan nästan chockerande jämlikt med utrymme åt författare som på en Warburton-skala kunde hamna mycket olikt. 

Fördomsfull som man är förknippar man ju Schoolfields forskartyp med brittiska pojkskolor eller herrklubbar, tunga av testosteron, cigarrök och manlig elitism, och med en litteratursyn därefter. Då är det nyttigt att faktiskt läsa Schoolfield, och efter Märta Tikkanen hitta lika utförliga beskrivningar av Wava Stürmer, Gunnel Högholm, Solveig Emtö, Anna-Lisa Österberg, Anita Wikman, Gurli Lindén, Brita Högnäs-Sahlgren, Siw Alander… 

Så här kan det låta apropå Siw Alanders böcker, igen i min översättning:

Både sjukhusromanen och restaurangromanen fogar in dokument för att ge de kuschade kvinnornas elände en faktualitet: en remiss till nervkliniken och förhållningsregler, både hygieniska och attitydmässiga, för restaurangpersonalen. Men Alander ger sig också i kast med samma mytbyggande som Gurli Lindén i Maras ö, Wava Stürmer i Väntans väg och Märta Tikkanen i Rödluvan, alla ungefär samtidiga med Alanders Blå duvan, som genomsyras av fågelsymbolik – berätterskan tänker på sin väninna Agnes, som har förlorat ett bröst genom cancer, som en blå duva, och på andra ställen finns vingklippta fåglar, fåglar som flyger mot friheten. (I vänskapen mellan Mona och Agnes i [romanen] Tunneln kan man förnimma den finstämda erotik som Ingmar Bergman vävde in i förhållandet mellan tjänarinnan Anna och den döende Ages – nota bene – i sin film Viskningar och rop)” 

Över lag är det kanske just 70- och 80-talets lite halvkända och redan lite halvglömda författare som hör till dom stora relativa vinnarna när den här oväntade revisorn från Yale University gör sitt hemliga nerslag hos oss. Med metodisk grundlighet gör han rättvisa åt en lång rad verk som Warburton inte fick med och som ramlar mellan stolarna i Finlands svenska litteraturhistoria. Schoolfield är alltså nyttig både som komplettering och perspektivbyte. Sett från Yale är skillnaden mellan t.ex. helsingforsisk och österbottnisk litteratur tydligen inte alls lika stor som den skillnaden verkar vara t.ex. i H:fors. Eller Österbotten. 

Den kritiska fråga som ändå infinner sej är förstås den om värdering: givna denna gigantiska finlandssvenska litteratur, hur ska Schoolfields stackars läsare alls veta var dom ska börja? Också han har väl ändå nånsorts tio i topp, som kunde lyftas fram i rubriker och presentation?

Jag frågade mig om det finns några risker med den boom vi har inom finlandssvensk litteraturhistoria, och en risk är förstås att vi nu känner oss mätta och nöjda och för 20 år framåt lägger alla försök att komma med nya tolkningar på hyllan. Att vi glömmer devisen ”Historia – att vinklas på nytt, alltid”, för att nu parafrasera Gunnar Björlings aforism. 

Mera akut verkar ändå risken att de nya böckerna helt tappas bort i ett kritiskt vakuum, inte väcker nån debatt alls, knappt anmäls av professionella i gamet. Den stora risken är alltså att Schoolfields hemliga revision av oss finlandssvenskar förblir hemlig. 

En tröskel är priset och verkets ”doldhet” i en större bok. En annan språket. Hur återbörda Schoolfield till den kultur han skriver om? Vore det inte läge för Nokia att sponsra en översättning?

Trygve Söderling

Texten bygger på ett inslag i Radio Vegas serie ”Jag läste häromdan”, sänt 12 mars 2000. Här, i Nya Argus, ordentligt utvidgat.