Ur de osynligas eller osynliggjordas historia

Om Anna-Lisa Sahlströms författarskap

1.

Om inte Anna-Lisa Sahlström redan fanns, kunde ingen uppfinna henne.

Det finns liksom inga råvaror.

Redan det här att litterärt reportage och dokumentär flyger som till den grad sällsynta fåglar i finlandssvensk prosa. Har jag bestämt mig för en ornitologi där prosa är romaner och fakta är butikslistor så kommer jag för det mesta att missa henne.

Visst, man kan bestämma annorlunda. Överskrida gränser. I det s.k. utlandet talas ibland om ”faction”. Det är bara att konstatera att till våra starkare sidor hör inte finlandssvensk faction. Om man alltså bortser från Anna-Lisa Sahlström.

Det är liksom finare att ljuga alltihop.

2.

”Egentligen behövs det ingen utetermometer här i Gården.
Doften av varm gammal stock vittnar om att sommaren har kommit, fläckar i vindstaket om tö och vår, smatter på takplåten om störtregn och i första köldnäppen blir lampskenet svagare. I andra, ja i andra brinner proppar.”

Där började det, för ett kvartssekel sen. Ifall man ser till det som är tryckt i böcker. Och det gör jag ju. Men det kanske ska påpekas att de två första volymerna, Arbetarstaden (1975) och Fem goda år (1977) såvitt jag förstått vuxit ur, är barn av Anna-Lisa Sahlströms dåvarande jobb på Vasabladet. Text kommen ur text.

Varför gör så få finlandssvenska journalister nåt samlat av sina reportage? Håller de inte? Reportagena alltså. Journalisterna alltså?

Arbetarstaden, med sitt anslag av stockdoft och svajig elförsörjning, är ett ställningstagande reportage med klara litterära kvaliteter. Ja, också intellektuella. Man kunde säga att det är en essä där trähusromantiken möter mänskorna. Ställs på stenfötter.

Ställning tas faktiskt på två fronter: dels mot rivning, dels mot den sortens museala lyxrenovering som kör ut de riktiga invånarna och förvandlar stadsdelarna med den mänskligaste bebyggelsen till pittoreska arkitekt- och medelklassghetton. Boken är med andra ord lika aktuell för finländska städer idag, de som ännu har nåt kiva kvar, som den var aktuell 1975 och för Vasa.

Bakpärmen visar två av stadsdelens boare, Martta Hietanen och Arska Koppelomäki. De står stadigt framför trappan, ser ut att ha varit med om en del. Det är i vanliga mänskor (hur vanlig man nu kan vara) som det Anna-Lisa Sahlström skriver startar. Sen är det med om en del. I ”debutboken” – det heter ju så – blandas invånarnas röster med arkivfakta, byggnadsritningar, stadsplaneteori och egna tankar.

”Pengar töjer inte.” Här som i fortsättningen nitas de sistnämnda, tankarna, med aforistisk skärpa. Anna-Lisa Sahlström skriver aldrig ”jag” i sina reportage, men det är ingen tvekan om att hon är där. Mycket. Det är som i den slitna definitionen på litteratur: verklighet genom ett temperament.

Arbetarstaden är en vacker bok med en chockerande brist på glamour. Texten är ”satt” med skrivmaskin, trycket ojämnt, fotona allt mellan hel- och halvtaskiga. Just så här såg allt som var alternativt och bra och värt nånting ut på 70-talet: från Grupp 8-feministernas Kvinnobulletinen till helsingforsslynglarnas Fågel Fenix. Den frihetskänsla den lättskötta offsettekniken ger rebellerna går inte att ta miste på: föräldrafritt, frihet från män, frihet från Helsingfors, frihet från pengar. Kan det bli friare? Jo, kanske på Internet.

3.

Fem goda år följer samma format och estetik som Arbetarstaden. Men ämnet är tuffare: inget mindre än kapitalismen själv, tacklad i form av en fallstudie över Sverige-ägd sömnadsindustri på den österbottniska kusten. Också här exemplariskt reportage med lika delar närvaro och djup – på sin höjd kunde man kanske ha önskat en smula gonzo. Liksom i den första boken varvas kvinnornas egna repliker och berättelser – alltid anonyma, sån är marknadens lag – med studier i socialhistoria och ekonomiskt barbari. Syfabriken med de hårda ackorden visar sig vara en lärobok både i centrum/periferimodellen och i taylorismens, löpande band-principens, teori och historia. För en del sömmerskor tar det mera tid att jobba ihop till priset för bussresan till fabriken än bussresan tar; läs om den meningen.

Boken var mitt första möte med den sahlströmska textvärlden och när jag samma år för första gången gick in i den textilfabrik i vars skugga jag vuxit upp var boken självklart min guide. Fem goda år gav också upphov till en debatt i Vasabladet – okej, det var jag som debatterade med bokens recensent – kring teknologi och kapitalism. Man kunde i och för sej ha nämnt nånstans att boken också handlar om kvinnor.

Fem goda år har en undertitel, ”Historien om vad de räknat med att ta ur kvinnorna vid banden”. Utsvettning, sa man en gång i tiden, innan språket blev finare i kanten och ”rationell arbetsledning” modellen. Fast sömnaden blev hur som helst omodern att ha kvar i demokratiska i-länder. Jag vet inte hur många de goda åren blev, fem eller femton, men idag ryter symaskinerna istället i Estland, Ryssland, Asien. Världen har blivit ännu ett snäpp mera globaliserad och kvinnor i Finland för dyra.

Idag monterar de elektronik och telefoner istället, de löpande banden har flyttat till snabbköpskassan. Men samma taylorism rullar här som i vårdrutinerna på sjukhusen. Principerna, mekanismerna är desamma. Och arbetarna som förut kvinnor. Anna-Lisa Sahlström använder inte såna medieförträngda begrepp som ”proletariat” eller ”utsugning”. Men Fem goda år har fördelen att placera det som orden står för mitt i gamla trygga borgerliga Svenskfinland, det skapar en levande länk till både historien och världen omkring oss. Det är samma kvinnor som Friedrich Engels såg i 1800-talets England och som idag syr skjortor och leksaksnallar i gigantiska fabriker i Kina. Också de pressas under mördande ackord, skojar om TV-serier, pratar sin lokala dialekt och drömmer om att avancera till kragmaskinen. ”Kommer man så långt får man göra ett helt moment ensam. […] Kragar är nog målet. Det är intressant och meningsfullt. I flera veckor.”

4.

Anna-Lisa Sahlströms böcker har ofta undertitlar och ofta är det nåt med ”berättelse”. Hellis folk är ”en berättelse om det romska folket i Finland”. Och visslan skrek är ”en berättelse om tobaksänglar”. Änglarna var flickor och kvinnor på Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad. Och visslan skrek blir alltså en sorts pendang till Fem goda år. Arbetarhistoria är kvinnohistoria, behöver det sägas?

En del av arbetarnas organisationer – visioner om värdighet – finns också bok-förda av Anna-Lisa Sahlström. De rödas gård (tillsammans med Lars Roine) är ”en berättelse om Vasa svenska arbetareförening”. Regina är ett samarbete med fredsaktivisten Nelly Fågelbärj. Röd lärdom (tillsammans med Gunnar Asplund) är en historik om ”Folkets bildningsförbund 1946 – framtiden”.

Protokollen för en annan, mycket speciell arbetarorganisation ligger som bas för En såg sig om – och vände, Anna-Lisa Sahlströms kanske mest ambitiösa ”egna” bok hittills. Undertiteln är ”En berättelse om den röda regeringen”.

Den som vänder sig om är Edvard Gylling, den enda av de röda ministrarna som valde att inte fly med båten från Viborg i maj 1918. (Sen, utanför boken, måste han fly ändå; hans nästa jobb blev att skapa ett alternativt Karelen och bli dödad av Stalin, som alla andra. Alla utom Kuusinen, mannen som aldrig såg sig om.)

I En såg sig om… känner man igen den teknik som finns färdig redan i 70-talsböckerna. Stilistiskt skiljer den sej alltså från det vanligare populärhistoriska tonfallet, t.ex. i Olle Leinos Utsikt från Skillnaden på ett besläktat tema (två kvinnors dagböcker under inbördeskriget, en vit och en röd). Sahlström säger fortfarande inte ”jag”, men hennes reflexioner är mycket tydligare markerade än Leinos.

Sahlström-text håller hög profil. Ibland kan det förstås driva en till vansinne, eftersom man så att säga inte sitter med det original hon haft framför sig. I En såg sig om… finns inga fotnoter, inte ens litteraturförteckning. Har den eller den skarpa och djärva formuleringen underlag i dokumenten; skulle jag själv ha tolkat tvärtom? Texten laddas snabbt med tusentals frågor. Men lika snabbt inser man ju att andra böcker, typ Olle Leinos, bygger lika mycket på sina författarens slutsatser och vägningar. Det är bara inte lika tydligt.

En såg sig om… är inte s.k. vetenskap, med vetenskapens ideal om öppna dörrar och en viss sorts lagomhet. Inte heller roman, trots att den ibland är skrämmande spännande. Vad göra? Kalla det essä. Kalla det faction. Och visst: också här finns kvinnor.

”Över en natt försvinner orättvisan inte, men energiskt skall den motas ut ur vardagen. En dag skall skolorna i landet öppnas för alla och allt skall då bli annorlunda. […] Hilja Pärssinen, en temperamentsfull och energisk 41-årig kvinna, sitter i sitt arbetsrum i Senatshuset och formulerar ett upprop […].”

Pärssinen valdes in i revolutionsregeringen som skolminister när den kompletterades i februari 1918. En annan kvinna, Hanna Karhinen, blev inrikesminister. Hilja Pärssinen, född Lindgren och hemma från Österbotten, hade jobbat som lärarinna i Viborg:

”Hon lärde känna sina elever och deras föräldrar, tegelbruksarbetarna. Hon lyssnade på dem, gick på deras möten och småningom undrade fabriksabetarna om hon inte kunde hålla tal, hjälpa dem att formulera och att diskutera.

Sådan var Hilja Pärssinens väg in i arbetarrörelsen och socialdemokratin. Så blev hon röd och här sitter hon nu, prästgårdsflickan, med budgetförslag och riktlinjer för hur den nya skolan skall se ut.

Budgetförslaget tilltalar inte helt. Där finns en skillnad, samma gamla skillnad: en manlig lärare bör under det första året i det nya Finland, 1918, få dyrtidstillägg och grundlön, summa 900 mark i månaden. En kvinnlig lärare skall, i samma dyrtid, få 720 mark.

Det är varken jämlikt eller rättvist och det har redan gått ett decennium sedan arbetarna – också kvinnorna – vann rösträttskampen. Det har gått ett decennium sedan Clara Zetkin sände hyllningstelegram från Tyskland och Margarita Margulies lät meddela att de socialdemokratiska kvinnorna i Europa står beundrande inför de finländska kvinnorna, de första som i denna världsdel kämpat sig till fullständiga medborgerliga rättigheter. Hur stolta var inte orden: ’Vi hälsar i er ett fritt folks fria kvinnor. Ni har med er outtröttliga kamp segrat över åsiktsförtryck och våld. Ni har, i stort som i smått, försmått tsarismens förtryck’.

Stolt har Hilja Pärssinen visat telegrammet. Stolt är hon fortfarande, men de stora orden var alltför tidigt uttalade. Tsarismen lät sig inte röstas bort. Inte förtrycket heller, men nu blåser äntligen förändringens vind. […]

Ännu har regeringen inte hunnit skaffa sig papper med egen vattenstämpel och egentligen är det väl inte så viktigt hur papperen man skriver på ser ut. Kanhända blir revolutionsstormen tydligare och friskare om man skriver framtidsorden på de gamla underdånigt kejserliga pappersarken. Så hamnar förslaget om slopad religionsundervisning och förvandlad teologisk fakultet på baksidan av ett papper med den tryckta överskriften: ’Nådig förordning angående läraren i kyrkosång vid Kejserliga Alexanders-Universitetet’.

För att inga missförstånd skall uppstå vänder Hilja Pärssinen pappersarket upp och ned, så sentida läsare får både vända och vrida om de vill ha reda på att läraren i kyrkosång alltsedan den första januari år 1914 varit berättigad till en månadslön på 1.000 mark.

Det är återbruk och det passar Hilja Pärssinen utmärkt.

Hon har ingenting till övers för koketterande och slöseri. Numera ler hon inte ens om någon påminner henne om att hon invaldes i lantdagen som lappkjols-Hilja.”

Skymtar här en hemlig korrespondens med en annan österbottnisk kvinna? En som också skyr ”koketterande och slöseri”? Nej, så där ska man inte tänka. Tjugo år har trots allt gått och boken En såg sig om – och vände trycks helt ”legalt”, på ett ”riktigt” förlag. Gamla Salstryckeriet i Vasa i all ära, med sina pappersstaplar, limpressar och bord för sortering för hand, allt beskrivet och fotograferat i Bokboken; hemma hos-basen för det sahlgrenska-ågrenska hemmaförlaget Skrivor. Men det var då, i en annan tid. Det har gjort sitt.

5.

Visst ser vi släktingar till Sahlgren-texten bland faktabaserad, skönlitterär historieskrivning. Romaner från Topelius till Hornborg och Barbara Winckelmann. Eller starkt historiemedveten prosa och dramatik, Ulla-Lena Lundberg, Fredrik Lång, Lars Sund, Joakim Groth, Kjell Westö… Men säger vi roman så är en konvention att vi också säger romantik. I betydelsen puss och suck.

Sex är en mäktig historieskapare och -berättare. Men är det inte litet märkligt att så fort just den såpans ingredienser saknas, får boken stå på en annan hylla. Genom Anna-Lisa Sahlströms hela produktion går en passion och ett patos för de osynligas eller osynliggjordas historia. Sömmerskor, romer, arbetarföreningar, tobaksänglar, rebeller. Visst är också det en sorts kärlek. Röster och historier som funnits bland oss hela tiden, osynliga, ibland smått fantastiska; som när Hilja Pärssinen skriver sin revolution på baksidan av kejsarens papper. Att rädda fram de här historierna om andra liv, om totalt andra ”projekt”, ur fotnoternas dunkel. Visst är det kärlek.

Anna Bondestam hade mycket av den sorten. Och också henne har den borgerliga offentligheten gärna satt i prokrustesfack. Lyckligtvis skrev hon ju en del romaner, så det går liksom ändå att tala om henne – och Anna-Lisa Sahlström har gett ut två ”normala” skönlitterära böcker (Insikt och Doft av järn och syren) och tre översättningar. Men är det inte ironiskt om det är dessa grenar och inte hela trädet som räddar deras namn till uppslagsverk och en ’finlitterär’ kanon.

Gör de? T.o.m den annars så kvinnomedvetna George C. Schoolfield har missat Anna-Lisa Sahlström i sin monumentala A History of Finland’s Literature (1998). Spinkigare gäddor har då hamnat i sumpen.

Men det är klart, inte handlar det bara om genre. Kodordet här är nog klass, med Svenskfinland som den märkliga stat i staten som drar full nytta av den nordiska välfärdsmodellen trots avsaknad av egen stark socialdemokrati och vänster. Ganska fantastiskt: vi kan rösta nittio procent borgerligt och får ändå skolor, sjukvård, folkpension, radio, TV – och författarstöd.

Att det sen kan vara svårt att få syn på oss alla, på andra finlandssvenskar än dom som kan förväntas i detta borgerliga experimentparadis – det är en annan sak.

6.

Och det är just därför det skulle vara så svårt att uppfinna Anna-Lisa Sahlström ifall hon inte fanns.

Råvarorna finns, där ljög jag. Men man måste liksom vända på flera stenar, alla står inte i Vem och Vad. Sant, livskompisen och kollegan Gösta Ågren står nog där. Och Anna Bondestam har stått där. I Fem goda år står däremot Samir Amin, Alexandra Kollontaj (Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse), Sheila Rowbothan (Women, Resistance and Revolution) och Harry Braverman (Arbete och monopolkapital).

Det är stora världen. Går vi till den mellanstora, får jag en bild av en bokhylla med klassiska reportage; kanske nåt av en tidig Jan Myrdal, en tidig Jörn Donner, kanske Sara Lidman (Gruva), Göran Palm (Ett år på LM), Marja-Leena Mikkola (Raskas puuvilla). Och förstås P O Enqvists tungt dokumenterade ”undersökande romaner” – Musikanternas uttåg, för att nu följa geografin.

Det här är inte en bokhylla som jag menar att måste stå hemma hos Anna-Lisa Sahlström. Jag försöker bara ringa in en vision som andra har haft, och som skulle placera in hennes text i ett vettigt sammanhang. Den finlandssvenska bokjulen är inte ett vettigt sammanhang. I den är Anna-Lisa Sahlström så osannolik att hon, liksom härdsmältan i Tage Danielssons Harrisburg-monolog, nog egentligen inte har hänt. Hur mycket några än ”på sitt grovhuggna sätt” påstår nåt annat.

Sannolikheten, enpartistaten, tröttheten, vad ni vill: allt talar för att en sån författare som Anna-Lisa Sahlström inte kan finnas.

Samtidigt talar allt förstås för – ropar på – att en sån som hon borde uppfinnas.

Vi slipper att uppfinna. Det räcker att finna.

(2001)

Trygve Söderling

Anna-Lisa Sahlström 2004

Böcker av Anna-Lisa Sahlström [före 2001]:

1. I eget namn

• Arbetarstaden, 1975 (2. uppl 1982)
• Fem goda år, 1977
• Rätten att leva, 1979
• Hellis folk, 1980
• Insikt, 1985
• Doft av järn och syren, 1990
• Och visslan skrek, 1992 (fi: Tupakkaenkelit, 1993)
• En såg sig om - och vände, 1995
• Regina, 1998

2. Samarbeten

• De rödas gård (med Lars Roine), 1981
• Bokboken (red.), 1983
• Två berättare – Olof Granholm och Erik Ågren (med Carita Nyström och Gösta Ågren), 1984
• Gösta Ågren 50 år, 3 augusti 1986 (red.), 1986
• Människans ansikte. En bok om Per Olov Hjortell (med Olof Granholm och Gösta Ågren) 1988
• Röd lärdom (med Gunnar Asplund) 1997

3. Översättningar

• Paavo Hauta-Aho:"Purilfinnan", en flottares minnen från Nykarleby älv, 1987
• Pentti Saarikoski: Ungdomsdagbok, 1987
• Hannele Huovi: Madonna, 1988