Mitt Amerika (2) – Frank Zappa

En postmodern Bellman – made in U.S.A.

Ibland blir jag trött på Frank Zappa. Är inte hans emotionella spektrum ganska trångt, egentligen? Amerikansk dubbelmoral och skräpkultur är förstås ett tacksamt objekt för satir. Men riskerar inte det korkade ämnet att i längden göra också satiren korkad?

Sen minns jag: det är musik också.

Och i musiken finns hela den känslomässiga vidd – inte minst, den skönhet – som den hyperkontrollerade Zappa inte tillät sig verbalt.

För mycket av allt?

Den allmänna Zappa-skolkursen är antagligen rätt tunn. För den breda publiken är han på sin höjd en bisarr clown med hökblick, valrossmustasch och getskägg, medan hans musik kan låta kaotisk som en hel lössläppt djurpark. Enstaka låtar kunde förstås bli hits, mest känd kanske ”Bobby Brown Goes Down”. Samtidigt fanns problemet att med det textinnehållet kunde den inte spelas i radio i engelskspråkiga länder.

En del lyssare har problem också med musiken: för jazzfolket är det på tok för mycket snack och svettig rock, för rockarna för mycket jazz och avantgardistisk kammarmusik, för kammarmusikerna för mycket karnevalism och vulgära slipprigheter. Det är liksom alltid för mycket.

Ändå respekteras Zappa ofta högt bland musiker, för sitt hantverk, sin teknik, sin stenhårda disciplin – vilket kanske förvånar dem som bara hör kaos. Zappa själv betraktade sig aldrig som nån virtuos, men han kände igen en bra musiker och odlade många i sina band. Därmot fanns en efterfrågan på att höra honom som ”ren” musiker – vi kan kanske kalla den efterfrågan för ”gitarristerna”. Svaret kom småningom i form av sex CD med enbart gitarrsoli, tre av dem under titeln Shut Up ’N’ Play Yer Guitar.

De lär sälja bra.

Zappatister i alla byar

Återstår den kategori av zappatister som tänder på själva vådevillen av riskabel humor, sexistisk(?) provokation, tvära kast, teatraliska inslag. Den publikgruppen är kanske inte statistiskt betydande, men minst en hårdskalig diggare brukar det finnas i varannan by.

Det råkar t.ex. vara två finska bibliotekarier som har sammanställt hela Zappa-litteraturens mest systematiska uppslagsverk, Zappa äänitteillä. I den 380-sidiga luntan bokförs i stort sett varje sekund av den skrämmande mängd skivor Zappa själv gav ut; dessutom fakta om konserter, videor, singlar, bootlegs, citat från intervjuer, skivpärmar, böcker.

Här, i scanningen av mitt mentala Amerika, tecknar jag ingen helhetsbild av Zappa. Jag håller mig till ett perspektiv: fenomenet USA speglat av fenomenet Zappa. Stoff finns övernog och det förvånar inte att Zappas Amerika skiljer sig från t.ex. Det Bästas ungefär som bensin från vatten.

George Bush! Du är historia!

Plötsligt hör jag orden ”Bush! You’re still a wimp! I’m sorry! You’re history!” i ett talat parti på albumet Broadway The Hard Way.

Zappa, som dog 1993, fortsätter alltså att ur graven leverera dagsaktuella kommentarer. Och även om inte ens f.d. CIA-chefen George Bush (senior) vid utgivningsåret 1988 var ”history” – tvärtom installerades han följande år på den tron som idag mirakulöst nog kör en ny årsmodell – så är passusen typisk för Zappas tonfall. Medan ett stiligt arr av signaturen till TV-serien The Untouchables skapar gangsterstämning, buntar han ihop den sittande presidenten (”Reagan! Wake up! The country’s in a mess!”) och hans betrodda män, inklusive Bush, Poindexter, Oliver North (överstelöjtnanten som dömdes för sin andel i Iran-Contras-skandalen – USA:s hemliga krigföring i Nicaragua – och blev folkhjälte för att han var så snygg i uniform i TV).

Ben Watson, författare till den intellektuellt sett mest stimulerande Zappa-studien The Negative Dialectics Of Poodle Play (Zappa äänitteillä lånar friskt ur den), påpekar att Broadway The Hard Way spänner över USA:s alla väderstreck. Country-valsen ”Elvis Has Just Left The Building” gästar söderns store son i himlen, ”Planet Of The Baritone Women” är östkustens Wall Street med sina yuppies och i ”Jezebel Boy” ägnar sig överklassen i Väst åt pojkprostitution.

Liksom många andra av de cirka 60 album (det är sant) Zappa själv redigerade är Broadway ett uppslagsverk i samtida amerikansk kultur; popstjärnan Michael Jacksons nya hudfärg är med, men den tyngsta satiren – och den kanske mest ”amerikanska” – drabbar den kristna ytterhögern. TV-predikanten-miljonären Jimmy Swaggart hade nyligen hittats på bordell, hans kollega Pat Robertson kandiderade i presidentvalet. Zappa talade om ”kriminella helgon”: ”They got lies so big / they don’t make a noise / They tell them so well / like a secret disease” .

Av copyrightskäl får vi inte höra konsertens sånger om Swaggart till en rad Lennon-McCartney-melodier (bl.a. ”Norwegian Jim”; läs dem i Zappa äänitteillä). Men utropet ”Just the tip!” mitt i ”Jesus Thinks You’re A Jerk” lär vara en berömd fras ur Swaggarts försvar i bordellaffären.

I ”When The Lie’s So Big” sticker Zappa (vid 3:23) på samma sätt in ett ”Ketchup is a vegetable!”. Juttun här var en reaganomisk nedskärning av budgeten för de fattigas skolor – myndigheterna försökte kringgå minimikraven på skolluncher genom att omdefiniera ketchup som en grönsak. Newspeak! På skivpärmen citeras en Reagan-sentens: ”Fakta är korkade saker”.

Zappa höll ofta sin publik alert med såna elaka presidentcitat; Nixons ”It’s a great time to be alive” får den att jubla 1974 på Roxy And Elsewhere, likaså Nixons bevingade Watergate-försvar: ”I am not a crook”. Man kan bara föreställa sig vad Zappa hade fått ut av Bill och Lewinsky-dramat.

Underground och vilsna hippies

Politisk satir är förstås bara en liten sektor i Zappas upptäcktsresa genom det amerikanska samhället. Kulturkritikern hörs från första spåret på första LP:n, Freak Out! (1966), där redan det andra ordet symptomatiskt nog är Amerika.”Mr. Amerika, vandra förbi dina skolor som ingenting lär, förbi sinnena du inte kan nå, försök att dölja din inre tomhet…” mässar Zappa. Här är sammanhanget det tidiga 60-talets ”underground”-kultur, alla dessa freaks som kastat loss från ”The Great Society”.

Däremot distanserade Zappa sig snabbt och bestämt från hippierörelsens flower power-, kärleks- och drogromantik: hippies blev ”Flower Punks”, albumet 1968 hette krasst We’re Only In It For The Money och i ”Oh No” (1969) slår Zappa torrt fast att ni alla som vill rädda världen med kärlek nog är ute och cyklar: ”I think you’re probably out to lunch”.

Nihilisten Zappa nöjde sig för egen del med arbetsnarkomani: musikens svårighetsgrad och maestrons perfektionism lämnade inget utrymme för flummeri: ”Den enda sorts freak Zappa nånsin var var kontroll-freak”. Det element av käftslängande och skenbart hejdlös improvisation som präglar skivorna vilar på en stenhård bädd av yrkesstolthet.

Plastmänskor i Tjeckien

På de tidiga albumen reagerar Zappa på sin samtid med en direkthet som han når tillbaka till först under Reagans 80-tal. ”Trouble Every Day” från 1967 är TV-tittarens oroade maktlöshet när bilder av raskravallerna i Watts fyller rutan – lika aktuell efter Göteborg 2001. Nästa år kommer de mörka dystopierna om polisvåld mot hippies och fredsrörelsen: ”Cop kill a creep! Pow pow pow” […] ”They looked too weird, it served them right”… Det är, påpekar Ben Watson, dödsskotten mot demonstrerande studenter vid Kent State University – ett år innan de sköts i verkligheten.

60-talets Zappa hugger vilt mot ”Plastic People”, grönsaker, likgiltiga föräldrar, ”nazisterna som styr din stad”, ”lojala plastrobotar”. Mest hängivet anammades hans budskap kanske i dåvarande Tjeckoslovakien, där u-groundgruppen Plastic People of the Universe nådde viss ryktbarhet och där myndigheterna helt på riktigt kände sig hotade av Zappa-intresset. Efter sammetsrevolutionen togs Zappa emot i Prag som en folkhjälte och under personliga samtal på slottet avslöjade president Vaclav Havel att han gillar i synnerhet de tidiga skivorna med Mothers Of Invention och Zappa/Captain Beefheart-albumet Bongo Fury (1975).

Slipprigheter: Zappa och Bellman

De politiska skamgreppen blandas hos Zappa med erotiska. Wannabe-yuppien ”Bobby Brown” (1979) planerar – utom att få ett bra jobb och bli ”real rich” – att kanske våldta den cheerleader-tjej som gjort allt jobb med hans högskoleexamen. Det går inte riktigt så, istället kastreras Bobby av Women’s Lib och hamnar mot slutet i sado/maso-branschen (där han utvecklar en vurm för urinfetischism). ”Oh, God, I am the American dream”, som refrängen går i den pigga discolåten, framgångsrik i synnerhet på gay-klubbar samt på Norges Tio i topp-lista.

Här saboterar och perverterar Zappa den ”amerikanska drömmen” inom loppet av 2 minuter 43 sekunder trallvänlig discopop – simpel musik för att vara Zappa, men just enkelheten är ett sätt att karaktärisera Bobby. Och trots att Zappa själv, i intervjuer och sångtexter, använde ett i rockkretsar ovanligt kultiverat och precist språk, har de ”explicita” låtarna ändå i vissa läger stämplat honom som primitiv snuskgubbe. Det är alltså litet som förhållandet mellan Bellman och Bellman-vitsarna.

Ja, parallellen till svensken kan töjas: varderas språkliga kompetens förser dem inte bara med strålande tvetydigheter – den gör dem också till akuta iakttagare av sina respektive samhällen. Ulla Winblad i 1700-talets Stockholm, med bröstbukett, spänd nankinströja och ”kullrig lem”, hippiemorsan ”Camarillo Brillo” i 1900-talets USA i en poncho från postorderfirman Sears & Roebuck. Också skillnader finns förstås: Bellman var ingen regimkritiker, tvärtom, och han skrev i allmänhet inte själv melodierna. Men hans interiörer från krogar, horhus och annat stocholmskt low-life liknar Zappas skrönor om turnéliv och groupies; var kommer man en kultur in på livet (bokstavligen) om inte just i det ”vulgära”?

Trots att Zappa är bredare än så, jobbade han hårt med snuskfaktorn – för honom var det lustfyllda provokationer mot offentligt hyckleri. Och handen på hjärtat, eller nånstans, det är svårt att motstå ett funkigt maratonknull som ”Dina-Moe Humm” (1973). Här rör det sig om vadslagning: tjejen som lägger upp 40 dollar för att bevisa sin frigiditet. Likaså klimaxen på Fillmore East, June 1971, en annan historia (eller groupie-legend?) som Zappa plockat upp under turnéerna: två tjejer (spelade av musikerna) ställer kravet att popstjärnan ska sjunga sin hitsingel innan det blir nån action.

Som hos Bellman får kättjan fasader att rämna; i ett av Zappas första mästerverk, mini-operan ”Brown Shoes Don’t Make It” (1967), visar sig den präktigt gifta makthavaren ”City Hall Freds” hemliga passion vara att sätta på en 13-årig Lolita. Ironin ligger i Freds puritanska avsky för att också hon kanske ”digs it in bed”. Och som så ofta hos Zappa innehåller librettot oerhört precisa amerikanismer, från ”TV dinner by the pool” till ”smörja in tjejen i chokladsås och rocka henne tills korna kommer hem”.

Med musiken som tröst

Zappa är alltså, utom mycket annat, en rik källa till det amerikanska samhällets antropologi. Ändå är det ju uppenbart inte texten utan musiken som är ryggraden i hans ’projekt’. Det var tack vare musiken han överlevde 60-talets underground-fålla, i motsats till t.ex. The Fugs (bl.a. poeterna Ed Sanders och Tuli Kupferberg) som på sin tid gjorde minst lika tuffa saker som Zappa (låtar som ”CIA Man” och ”Kill For Peace”). Kanske de mera textorienterade poeterna inte pallar trycket om där inte i botten finns en total musikalitet – som tröst.

Zappas sätt att bygga upp sina album, som helheter utan pauser mellan ’låtarna’, kan påminna om Robert Rauschenbergs popkonst-collage. Väderkornet för amerikanska ikoner och deras brist på djup har han gemensamt med Andy Warhol. Översatta i filmtermer är hans klippa och klistra-tekniker – t.ex. ohämmat dubbande av soli från live-konserter på studiomaterial – släkt med Eisensteins montage och Godards jump cuts.

Samtidigt finns, på tal om Godard, hos Zappa ett ”amerikanskt” ointresse för verkligt fördjupad kunskap (frånsett studioteknik). Trots hans provokativa förakt för den korkade tonårsvärlden (”As an American teen-ager this means nothing to you”), trots tidiga referenser till ”svåra” kompositörer som Anton Webern eller Edgar Varèse (”min ungdoms idol”), trots att han 1968 var tagen av Kafkas novell ”I straffkolonin” och spådde att freaks och fredsdemonstranter kunde deporteras till de koncentrationslägrer som under andra världskriget användes för amerikanska medborgare med asiatiskt utseende.

Med åren försvinner den sortens perspektivering; trots sin arrogans mot ’dumheten’ odlade Zappa inte en Godards djupa bildning. En av riskerna med att bara umgås med musiker?

Finns det musik efter Zappa?

Zappas arv? Samplande, dubbande och montage sprider sig via rappen – som dessutom ofta kör lika ”explicita” texter som Zappas. Men någon ny artist med Zappas renässansaktiga bredd och auktoritet – en ny rockens Leonardo da Vinci – syns inte till.

Ifall dekonstruktion och eklekticism (stil- och genreblandning) kännetecknar det där som ibland kallas postmodernism, inser man två saker. Dels att Zappas samlade output är är det mest relevanta ”postmoderna” musikverk man kan tänka sig. Dels kommer man till den förbluffande slutsatsen att postmodernismen upphörde i och med Zappas död 1993.

En av de få arvingar man överhuvudtaget ids nämna – och då mera som artist i bred mening – är ämnet för nästa veckas artikel: Laurie Anderson.

Trygve Söderling

Litteratur:

• Ben Watson: Frank Zappa The Negative Dialectics Of Poodle Play (1994) — en engelsman, inte amerikan, står för den fiffigaste och fylligaste (597 s.) kommentaren till verket. En liten ”CD companion” av samme Watson kom ut 1998.
• Heikki Poroila & Heikki Karjalainen: Zappa äänitteillä. Esittelevä diskografia 1961-1995 (1995) — användbart Zappa-’lexikon’, mycket mera stuff än titeln utlovar.
• In His Own Words: Frank Zappa (1993) – på finska: Frank Zappa omin sanoin (1994)

Publicerad som del 2/5 i serien "Mitt Amerika",
Hufvudstadsbladet 6 augusti 2001

Omtryckt i Tommy Pohjola (red.) Rocksidans hämnd. All smuts 1985-2002 (2002)