Mitt Amerika (3) – Laurie Anderson

Poesi är ett virus. Som smittar oralt

Ljus röst. Omslaget till Laurie Andersons album ”United States Live” (1984)

Den vintern lät alla telefonsvarare likadant. En perfekt modulerad kvinnoröst – alltid samma röst – ”Hej, jag är inte hemma just nu, men om du vill lämna ett meddelande så börja tala efter signalen”. Av nån orsak levererades frasen alltid – också i svenska och finska hushåll – på amerikansk engelska.

Det märkliga var inte att alla de där hippa mänskorna man försökte ringa till körde med samma neutrala flygplats-anmälarröst (man kunde ha tänkt sej att den var inbyggd i maskinen redan på fabriken). Det märkliga var det korta, liksom hjälplösa a’-ljud, som ackompanjerade texten: ”A’ - a’ - a’ - a’ - a’ - a’ - a’…”. En evig slinga. 

Rösten och det mystiska a’-et – som gav nåt så bottenlöst trivialt som en telefonsvarare ett slags ödslig, ogripbar dimension – var Laurie Anderson. Hon hade gjort som hon brukar: hittat en vardaglig, teknologisk artefakt och genom en främmandegörande accent laddat om den. 

Så när folk nu lyfte ut den där upptäckten och återbördade den till källan – till sina telefonsvarare – slöts på nåt sätt en cirkel. Röstpoemet hade gått varvet runt och samtidigt förökat sig, som ett virus. Det var vintern med Laurie Anderson på telefonsvararna.

Armar och vapen

Hör man låten på skiva, inte i telefon, fortsätter det tänkta svararbandet med två meddelanden. Det ena från mamma: ”Är du där? Kommer du hem?”. Det andra anonymt: ”Du känner inte mig men jag känner dig.” 

Den anonyma har ett ”budskap”: ”Här kommer flygplanen”. 

Lyssnaren uppmanas att göra sig redo för avfärd. ”You can come as you are, but pay as you go”. Sen upprepas ”Det här är handen. Handen som tar”. Tre gånger.

Flygplanen är, fortsätter ”handen”, amerikanska. ”Made in America. Smoking or non-smoking?” Trots vitsen – släkt med Henry Parlands på 20-talet, ”Vi tar ställning: vi dricker idag kaffe, imorgon te” – är det minimalistiska musikverket ett störande svararbudskap. Mycken tröst bjuder inte heller fortsättningen: ”För när kärleken är borta, finns alltid rättvisan. Och när rättvisan är borta, finns alltid våldet. Och när våldet är borta, finns alltid Mamma. […] So hold me Mom, in your long arms. […] In your automatic arms. Your electronic arms. In your arms. […] Your petrochemical arms. Your military arms.”

Anderson ger och tar: hon spelar på att engelskans ”arms” kan vara mjuka och hårda, både armar och vapen. Och var går gränsen mellan mamma och staten? Finns det en skillnad? 

Istället för att spekulera i risiga modersrelationer kan man titta på ”låtens” inledning, som är en invokation: ”O Superman. O Judge. O Mom and Dad”. Förlagan är – inhämtar jag i RoseLee Goldbergs bok Laurie Anderson (2000) – den franska 1800-talstonsättaren Jules Massenets opera Le Cid, där en viktig refräng lyder ”O souverain. O juge. O père”.

Här finns en första antydan om att bakgrunden till poplåten ”O Superman” kanske inte är konstnärligt sett helt oskyldig. Laurie Andersons biografi är en medveten koncept- och performanceartists från 1970-talets avantgardescen i New York. Under studierna var hennes huvudämne visserligen skulptur, men hon intresserade sig också för buddistiska texter och för den franske filosofen Merleau-Pontys teorier om varseblivningens fenomenologi. 

Konceptkonst på Top Ten

Som känt vidgades konstbegreppet en smula under slutet av 60-talet och ett av Andersons tidiga projekt gick ut på att sova på olika offentliga platser. Syftet var att undersöka om drömmar påverkas av miljön – bl.a. i en rättssal under rättegångar och på WC:t i ett bibliotek.

Vid sidan av filmer, grafik och böcker (en del av dem handgjorda i ett exemplar) arrangerade hon vid ett tillfälle en utomhuskonsert för 30 bilar. Ljudkällorna var signalhorn och motorer. Dessutom började hon själv uppträda inför publik med violinspel, personliga ”berättelser” och – ofta – skridskor på fötterna. Skären var infrusna i var sitt isblock som smälte under föreställningens lopp – en påminnelse om tidens gång, men också ett barndomsminne av ankor med fastfrusna fötter. 

Konstkretsarna i New York var förstås rätt små: publiken för en performance kunde betyda åtta personer i en vindsvåning, minns Anderson. Men hon turnerade också på högskolor och muséer – faktiskt mera i Europa än USA. Vid sidan om dem företog hon 1974 och 76 långa liftarresor på egen hand, bland annat till nordpolen (nästan). 

Bland sina många andra verksamheter spelar Anderson 1979 in ”O Superman” och låter två år senare trycka upp den som EP i tusen exemplar, för postorderförsäljning till diverse konstkretsar. Helt oväntat kommer (per telefon, som sig bör med tanke på skivans innehåll) en beställning på 20.000 ex omedelbart, för den brittiska marknaden, plus ytterligare 20.000 senare samma vecka. ”Låten” har gått upp på den engelska topplistan, där den når andra plats.

Singeln "O Superman" (1981) gick upp på andra plats på brittiska topplistan.
Första albumet "Big Science" (1982) nådde 29:de plats, i USA nr 124.

Strejt möter skärrat

Utan engelsmännen skulle med andra ord få av oss utanför performancevärldens inre kretsar ens ha hört talas om Laurie Anderson. Tack vare dem blir det nu flera skivor, ofta tillgängliga på små filialbibliotek i ett avlägset Finland. 

Samtidigt inser man det relativa i detta gränsöverskridande mellan konst och popkultur när man läser att Laurie Andersons konsertfilm från 1986, Home Of The Brave, bara gick ”cirka en vecka” på biograf i New York och att den över lag fick ett katastrofalt dåligt mottagande i Staterna (vars nationalhymn filmtiteln citerar). I Helsingfors gick den, vill jag minnas, bättre.

Home Of The Brave, i Laurie Andersons egen regi (”den tog nästan knäcken på mig”), är en rik och spännande film, bland annat visuellt, med geometriska dräkter och grundfärger som knyter an till den ryska avantgardisten Malevitj från 1900-talets början och till 30-talets Bauhaus-skola. Schematiska bilder av flygplan, TV-apparater, hus, telefoner, presidenter, ettor och nollor spelar en viktig roll, liksom filmprojektionerna av snurrande radarskärmar.

Det är lätt att dra en parallell till Stop Making Sense, David Byrnes/Talking Heads konsertfilm från några år tidigare. Byrne är förstås mera rockmusiker och mindre visuellt utstuderad än Anderson. Men både hon och den tidiga Byrne spelar ut ett ”strejt” utseende (Byrnes kontorist-image, Andersons hyperkorrekta ”anmälarröst”) mot ett skärrat, mystiskt och problematiskt innehåll (Byrnes debutlåt ”Psycho Killer” eller hans fina albumtitlar ”More Songs About Buildings And Food” och ”Fear Of Music”). 

Likheter kan spåras in i tematiska detaljer: ”Himlen är en plats / där inget nånsin händer” (Byrne: ”Heaven”); ”Paradiset är en plats precis som den du är på just nu / Bara mycket bättre”(Anderson: ”Language Is A Virus”). För några ögonblick, åren kring 1980, är de – tillsammans med Patti Smith, The Last Poets och några till – den newyorkska scenens röster i världen. Sällan har så mycket kultur kommit från USA. 

Här kommer planen

Självklart har det att göra med andra saker som också kommer: bomber och flygplan, till exempel. Filmhjälten Reagan installeras som president, men amerikanska robotar installeras också i Europa. Trenden är kuslig och planen att kraftfullt öka Västeuropas framtidschanser som nukleärt slagfält får fredsaktivister som END-rörelsen (European Nuclear Disarmament) upp i decenniets största demonstrationer. Plötsligt talar alla om missiler och kryssningsrobotar (långt mera än tio år senare när de faktiskt användes, under Kuwait-kriget 1991). 

Att Laurie Andersons ”O Superman”, med sina lätt morbida vibrationer, blir hitsingel på brittiska Top Ten ska alltså ses mot bakgrund av tidens modefärg, svart. ”Ein bißchen Frieden”, pyttelite fred, heter betecknande nog en vinnande eurovisionsschlagerlåt (på vilket den sarkastiska teknogruppen DAF (Deutsch-Amerikanischer Freundschaft) förstås omedelbart svarar med ”Ein bißchen Krieg”).

Seriös amerikansk kultur får för ett ögonblick – tack vare den sänkta internationella temperaturen – ovanlig giltighet utanför Förenta Staternas gränser. Samtidigt bygger Laurie Anderson upp större och större shower och 1983 ger hon en mammut-performance under titeln United States I-IV. ”States” i titeln kan förstås läsas både ”stater” och ”tillstånd” – kanske också som de fyra tidszoner kontinenten omfattar. I sin helhet – åtta timmar – uppfördes verket allt som allt fyra gånger: i New York, San Francisco, London och Zürich. Den akustiska aspekten av showen finns dokumenterad som en 4CD-(5LP)-box.

Hjälplöshet och horror-komik

Även om United States ofta är ”underhållande”, ligger i botten en ravin av hot. Upplevelser av att köra vilse i natten; flygplanen i ”O Superman”; flygrädsla (”This is your Captain. We are going to attempt a crash landing. Please extinguish all cigarettes…”). Auktoriteternas språkliga hjälplöshet skapar horror-komiska effekter, mänsklig bräcklighet ställs mot eskapistisk tekno-kitsch. Teknologiprylarna förskjuter spelplanen, ställer de gamla frågorna i nya media, i nya modus; frågorna består. Anderson – aktiv teknik-freak, men också minimalist – leker listigt med maskinbyggarnas illusion att en värld med snabba kommunikationer skulle vara ”ny” också på något grundläggande plan. 

Hon tänker sig t.ex. signalerna från de första TV-sändningarna, fortfarande på väg ut i rymden, oerhört svaga, vid det här laget 50 ljusår borta. Eller den teckning som sändes ut i kosmos år 1972 med det amerikanska rymdskeppet Pioneer 10, som ett budskap om den mänskliga civilisationen. Mannen på teckningen (men inte kvinnan) håller handen lyftad till hälsning. Anderson: ”I vårt land är det här vårt sätt att säga ’goddag’… I vårt land är det här också vårt sätt att säga ’adjö’… I vårt land skickar vi bilder av mänskor som talar vårt teckenspråk ut i yttre rymden… Tror ni att De kommer att tro att hans arm är fästad för gott i den här ställningen?”.

Betydelsen av United States har jämförts med Allen Ginsbergs epokbildande diktsvit Howl! från mitten av 50-talet. Senare har Anderson förresten samarbetat en del med William Burroughs – kompis till Ginsberg i ”beat-”generationen, men framför allt en annan stor Röst. Det är Burroughs som påstår att språket är ett virus från yttre rymden.

Exotiskt och politiskt

Under 90-talet är Laurie Anderson fortsatt aktiv, men mindre synlig för skivlyssnaren än på 80-talets stora album, Big Science (1982), Mr. Heartbreak (1984), United States Live (1985), Home of the Brave (1986). 1989 gjorde hon en sångplatta mera anpassad till den ”normala” rockbranschen, Strange Angels, och fick positiva recensioner från folk som tyckte det var skönt att hon lämnat det där konsttjafset. Själv reagerade jag tvärtom: det var närmast skrämmande att höra hur en konventionell rock-orkestrering förintade djupverkan i Andersons texter, lämnade dem utan andrum och mystik. En skillnad som mellan stjärnhimmel och mulen dag.

Hon återvänder till det mera sparsmakade formatet, röst plus diskreta effekter, på albumen Bright Red / Tightrope (1994) och The Ugly One With The Jewels (1995). De är också senaste nytt från Anderson i skivform (dubbel-CD:n Talk Normal från i fjol är en ”greatest hits”-samling). Bright Red / Tightrope är mörk – kanske färgad av att Anderson året innan var mycket nära att dö i de tibetanska bergen. Bildspråket är närmast symbolistiskt, men jag har svårt att hitta en ingång. The Ugly One, material från hennes bok Stories From The Nerve Bible (1994), kör ett lättare, mera anekdotiskt tilltal, genren ”bisarra saker som hänt mej på skilda håll i världen”. Här anar jag tvärtom manér och ett drag av upplevelseturism – men också en balansgång som vrider ut historierna ur enkel ”vitsighet” eller exotism. Som den om hennes djupt religiösa mormor som dog i panik, eftersom hon i sista minuten ansatts av tvekan om man ska ha hatt på huvudet eller inte när man kommmer till paradiset. Egentligen inte så roligt.

Bland sina rastlösa projekt har Anderson förstås under nyare år gjort en CD-ROM, testat webbens möjligheter och fortsatt att bygga innovativa hybridinstrument. På scen har hon i alla fall backat från 80-talets mammutgrejer till mera avskalade framträdanden för mindre publik. Tidvis har det rört sig om rent politiska inlägg i ämnen som censur, makt, aids, konst och kvinnor. Eftersom kvinnornas lönenivå i USA under 50 år ökat från 62 till 63 procent av männens – påpekar Anderson i en sån rapp – kan lönejämlikhet mellan könen emotses år 3888. 

Turnén Speed of Darkness 1996 var ett spoken word-program av det här slaget, släkt med t.ex. punkgruppen Dead Kennedys frontman Jello Biafras I Blow Minds To Earn A Living. I motsats till Biafras har Andersons ståuppgrejer inte (ännu?) publicerats på skiva.

Mörk teknologisk skog

Laurie Andersons Amerika? Ifall tidskriften Det Bästa gör Staterna till en välkammad glansbild och Frank Zappa ser USA som en slipprig röra av korruption och sublimerade lustar, liknar Laurie Andersons Förenta Stater kanske en mörk, teknologisk skog; en komplicerad och hotfull plats, men också poetisk och mytologisk. 

Även om termen ”performance” fångar in hennes multimediala verksamheter (med inbrytningar i både musikbranschen och telefonsvarar-kulturen), låter den kanske ändå onödigt luddig; själv skulle jag vilja lyfta fram ord som precision, innovation, humor. För oss som är hänvisade till skivorna är hon framför allt en röstkonstnär, en fraserings-poet, fast med en palett som sträcker sig också utanför de talade ordens och tecknens. Musiken och de olika visuella-akustiska tricken är viktiga – men de förblir accenter till de talade orden. I centrum står rösten Laurie Anderson: sval, kontrollerad, hyper-artikulerad; rak eller elektroniskt förvrängd; till synes saklig, alltid överraskande. 

Den bästa parallell jag kan komma upp med blir därför den till Jean Cocteau, också han en ”multimedia”-poet med förmåga att t.ex. i sina filmer utvinna ny symbolik ur dubbelexponeringar och speglar, ur radiosändandets magi och ur läderklädda motorcyklister som dödens sändebud. 

I samma anda avlockar Laurie Anderson våra prylar och symboler deras hemliga nattsidor. Våra telefonsvarare, datorer och rymdskepp lagrar, just genom sin potens, desto omutligare budskap om vår ömklighet. Hjälplösheten inför det som betyder nåt består bland bilar, flyg och andra dödliga vapen. Med USA som numera obestridd härskare över klotets största förstörelsepotential är det egentligen underligt att inte flera amerikanska poplåtar handlar om kärnvapen. Laurie Anderson är en av de artister ur vilddjurets buk som med poesins medel tacklar hoten och mångtydigheten – och det med en röst som bär. ”Deep in the heart of darkest America, home of the brave.” Eller för att citera David Bowie: where there’s trouble there is poetry.

Trygve Söderling

Publicerad som del 3/5 i serien "Mitt Amerika"
i Hufvudstadsbladet, 13 augusti 2001

I augusti 2014 uppträdde Laurie Anderson med Kronos Quartet i Musikhuset i Helsingfors med sitt verk "Landfall" (foto Mark Allan)

Laurie Andersons hemsida: http://laurieanderson.com/