Mitt Amerika (4) – The Simpsons

Ett Amerika med åtta fingrar

Lisa Simpson revolterar mot Barbie-aliaset "Malibu Stacy" och kräver ett alternativ

”Simpsons KAN inte göras i Amerika, den är alltför ironisk och beläst för det, det är antagligen ngn undergroundstudio i Taiwan som producerar den och duperar oss”

Mejlet ovan, avsänt från en sociologikongress, stärker min övertygelse att animationsserien The Simpsons är en viktig nyckel till vårt mentala USA. I motsats till mig vet avsändaren nämligen nåt också om det reellt existerande USA.

USA mot Europa

För mig var de första Simpsons-avsnitten en uppenbarelse: hur kunde en så pass intellektuell och satirisk bild av USA passera som oskyldig cartoon, tecknad familjeunderhållning? Bli så populär att den nått ut i det globala bildspråket, inklusive alla dom obligatoriska merchandise-prylarna (Simpsons-muggar, t-skjortor, strumpor, kalendrar, dörrmattor och annan omistlig krääsä)?

Med åren har jag förstått att den spännvidd som intresserar mig i The Simpsons är den mellan Lisa – lågstadieeleven med encyklopedisk bildning – och hennes pappa Homer, vars intressen framför allt är fett, socker, TV och öl.

Om Lisa i pärlhalsband och fransig röd kjol är en bekymrad 8-årig representant för det europeiska upplysningsprojektet, blir Homer, den mänskliga flottyrmunken, en satir på ett ”Amerika” av hedonism, konsumerism och det fenomen som ibland kallas short attention span, på svenska: vimsighet.

Homer Simpson är mannen som står och räknar sekunderna framför mikrovågsugnen medan han skriker: ”Finns det inget snabbare sätt att värma upp mat?” Och självklart arbetar just Homer Simpson som säkerhetschef för stadens kärnkraftverk, som med jämna mellanrum havererar för att han spillt öl över kontrollbordet.

Varifrån dottern Lisas intellektualitet härstammar i den här miljön är en gåta. Dessutom har hon musikalisk begåvning och lockar såna blue notes ur sin sax att hon blir utvisad ur skolorkestern i inledningen till varje avsnitt.

Från helvetet till TV-rutan

Life In Hell heter den andra, eller första, tecknade serievärld Matt Groening är känd för. Trots att den är raka motsatsen till allt ”positivt tänkande” fick han 1987 chansen att skapa en animation inom familje-TV-mediet; titeln, The Simpsons, har en säkert inte slumpmässig ljudlikhet med Hanna/Barbara-klassikern The Flintstones från 60-talet och stenåldern.

Life In Hell är enkla svartvita figurer, pratande huven i ett tiotal nästan identiska rutor, med (som namnet antyder) bottenlös pessimism och misantropi som budskap. Den serien (i Finland förmedlad genom rocktidningen Rumba) är oerhört älskad i sina läger och i somliga experters ögon lika emblematisk för 80-talet som Claire Bretechers De frustrerade för 70-talet eller Jules Feiffers gubbar för 60-talet.

Steget från helvetet kan verka långt till en färggrann animation som The Simpsons, med dom krav på åtminstone ett minimum av uppbygglighet och moral som implicit gäller för det kommersiella prime time-formatet. Men just för att anarkisten Groening underligt nog lyckats transformera sig in i ett så ”brett” och ”oskyldigt” medium som familjeseriens, blir hans skärpa och svartsyn (klarsyn?) intressant. På ett annat sätt än i en kultserie som Life In Hell.

Dessutom måste jag medge att det fikonlöv av gullighet och moral som trots allt präglar The Simpsons tilltalar mig mera än 90/00-talets mera slacker-präglade animationer, Beavis & Butt-Head, King of the Hill och South Park – som alla förstås har sina egna hårdskaliga diggare.

Själv gillar jag The Simpsons för uppslagen och satiren, för myllret av figurer (som i en rysk roman), för att den orkar moralisera och för att den är omsorgsfullt tecknad. Självklart är det också angenämt att häcka framför ett barnprogram och påstå att man sysslar med seriös kulturkritik.

Alternativ docka

Ett av de mest klassiska Simpson-avsnitten i genren ”uppbygglig” satir är förstås det där Lisa Simpson tröttnar på att hennes talande docka Malibu Stacy (lätt genomskådad Barbie-klon) bara levererar bimbo-repliker som ”Fråga inte mig, jag är bara en flicka” eller ”Let’s put on some make up so the boys will like us”. Lisa söker upp Malibus skapare, som är lika frustrerad, och tillsammans hittar de på en alternativ docka, ”Lisa Lionheart”, som ska ge barnen en positiv rollförebild. Men just i ögonblicket för lanseringen presenterar den giriga Malibu Stacy-fabriken en ”ny” docka (den har en ny hatt) och den lättledda horden av åttaåriga flickor glömmer genast Lisa Lionheart.

Trots slutet är det här ett stycke påpasslig feminism, på ett fält som ligger tittarna rätt nära. På samma sätt har serien friskt och eklektiskt tacklat en lång rad andra uppenbart politiska ämnen, som t.ex. vapeninnehav, spelhallar, ekologi, populism, hallucinogener, död, psykisk sjukdom, glömda åldringar, alkoholism, TV-våld, undervisningsfilmer, sex, sexuella trakasserier, mediadrev, skilsmässor, poliskorruption, misstävlingar för barn, medborgargarden, illegala immigranter och Gud.

Stå ut med din pappa

I de första avsnitten fanns inte dialektiken mellan Homer och Lisa, västkust och östkust, USA och Europa. Istället var utgångspunkten den konventionella busfrö-rollen, Lisas några år äldre bror Bart. Barts habitus är känd sen länge, från Mark Twains Huck Finn och den tama serieklassikern Dennis till dess idag skarpaste, mest visionära inkarnation som Calvin/Kalle i Kalle och Hobbe.

Slyngeln Bart behövs förstås som orosfaktor (och ibland ansvarslös sanningssägare à la Lilla My), men snabbt blev det tydligt att seriens verkliga skådisgeni var rösten bakom Homer Simpson, Dan Castanellata. (Förutom Homer spelar Castanellata bl.a. clownen Krusty, alkisen Barney, borgmästaren Quimby samt sin egen (Homers) pappa. I seriens animation-i-animationen, den ”psykotiskt våldsbenägna” Tom&Jerry-parodin Itchy & Scratchy gör han Itchy.)

Sin hejdlösa aptit på mat och mellanmål har Homer Simpson gemensam med Blondies Dagobert Krikelin, men till skillnad från Dagobert lägger Homer sina smörgåsar på hullet. Bägge tycks kompensera sin frustration och underordning på jobbet (bägge har diktatoriska chefer) genom ohämmade orala njutningar.

Ur den ofrånkomliga jämförelsen med Kalle Anka kommer däremot en intressant skillnad: ungkarlen Kalle är ju till sin psykiska grundstruktur en mycket neurotisk anka, som i undertexten lär de läsande barnen tackla föräldrars irrationella aggressioner med ett visst jämnmod. Homer Simpson är rundare, istället den tröga pappamassan; långt barnsligare än barnen som tittar på serien, men – tvingas vi inse – trots detta ändå en unik personlighet värd vår respekt och vår kärlek.

Ifall verklighetens män har drag som påminner om Homers (på ett ställe påstår han t.ex. att ”rockmusiken nådde sin höjdpunkt på 70-talet, det är vetenskapligt bevisat”) så kan de riktiga barnen kanske via honom stå ut också med riktiga pappor.

Om Homer i familjen Simpson representerar den irrationella tryggheten, står kvinnorna – Lisa och mamma Marge – för ansvar och ångest; i deras fall kan ”concerned” i concerned citizens översättas ”skärrade”. Det betyder inte att Lisa skulle få intellektuellt stöd i samtalen med mamma; när hon klagar över att hon inte har några jämnåriga vänner och att (författaren) Gore Vidal som hon just läser ”säkert har pussat flera pojkar än hon nånsin kommer att göra”, svarar mamma Marge bara förstrött ”flickor, Lisa. Pojkar pussar flickor”.

Senare i samma avsnitt hör Lisa röster som säger ”Like… totally whatever” och förstår att det måste vara de jämnåriga hon letet efter. ”Bara ungar talar så här inkoherent.”

Springfields sociologi?

I ett annat avsnitt blir hon vän med den svarta musikern Bleeding Gums (”blödande tandkött”) Murphy (Marge: ”Varför måste han heta så otrevligt?”) strax innan denne dör. Sax-geniet Bleeding Gums har bara fått göra en skiva och den spelas bara på en mycket lokal radiostation med en räckvidd på ungefär tre meter.

Bleeding Gums är så vitt jag vet den enda afro-amerikan som fått identitet i The Simpsons enorma persongalleri (och han är i sin tur nästan överkompenserande sympatisk – för att sen genast dö). Det är en egendomlighet – i verklighetens USA är var åttonde mänska (12,8%) svart – som leder oss in på ämnet Springfields sociologi.

Springfield – det vi ser av stan – är ett nästan helt vitt samhälle. Utom förstås butiksägaren Apu, illegalt immigrerad indier, ständigt på jobb i sin Kwik-E-Mart och – visar det sig i ett avsnitt – egentligen högt utbildad akademiker.

Med tanke på den mängd ”svåra” ämnen The Simpson annars tacklat (se ovan), blir det desto mera slående hur serien tassar runt det svarta Amerika. Men också dess bilder av ekonomi och klasskamp är konventionella; liksom i Blondie, Ferd’nand, Poeten och Lillemor, Kalle och Hobbe – och i min barndoms Ankeborg – bor alla i Springfield i villor. (Dagobert, Homer Simpson och Kalles pappa har åtminstone fasta jobb; det är mera än man kan säga om Kalle Anka eller Ferd’nand. Vad Poeten och Lillemor lever på är mera än gåtfullt).

Verklighetens Förenta Stater har den proportionellt sett minsta medelklassen bland jämförbara i-länder, och liksom i Finland ökar idag ojämlikheten (avståndet mellan rika och fattiga). Medborgarrörelser har på senare år uppmärksammat att en femtedel av barnen, trots USA:s starka ekonomi, växer upp i fattigdom.

Den nedre sidan av Amerika kan mycket tillfälligt skymta i The Simpsons – fängelser, slumkvarter – men att den skulle tacklas kan man inte säga, inte ens i den blygsamma mån Carl Barks Kalle Anka gjorde det i sitt engångsnerslag Jul i Pengalösa.

Syftningarna

Trots det här förbehållet är The Simpsons en ofantligt bred och fantasifullt hopsatt väv av americana. Slängarna och referenserna till popkultur och personer haglar så tätt att en europeisk tittare säkert missar nittio procent av dem. På Internet har fansen i åratal diskuterat episoderna scen för scen och klarlagt hemliga och öppna syftningar (”barnlägret ’Kamp Krusty’ ser ut som överste Kurtzs läger i Coppolas Apocalypse Now” eller ”Homer skulpterar ett cirkustält av potatismos på sin tallrik på samma sätt som Richard Dreyfuss i Close Encounters of the Third Kind”). De mest desperata tittar på serien ruta för ruta och hittar ytterligare vitsar, typ skylten The Perm Bank hos en frisör.

Boken The Simpsons – A Complete Guide To Our Favorite Family (Harper Collins, 1997, 250 s.) samlar i ett hanterbart format den typens knappologi i de tvåhundra första episoderna.

Mig roar de avsnitt som mer eller mindre löst anknyter till ”riktiga” filmer/pjäser, t.ex. Citizen Kane, A Streetcar Named Desire, King Kong, Rear Window, Cape Fear eller Thelma & Louise. Men antingen kan jag inte längre filmerna eller så har de här högcineastiska referenserna avtagit under senare år.

Samtidigt känns det som om poänglösa action-episoder blivit vanligare, medan de som diskuterar moraliska och politiska problemställningar med oväntad skruv blivit färre. Har Simpson-fabriken passerat sin kreativa kulmen? Självklart kommer också, hur förgrenad Springfield-världen än är, en mättnad hos tittarna. Det är inget märkligt med det; håller man på tillräckligt länge med Dostojevskij så kommer man också en dag till punkten ”inte en rad mera Dostojevskij!”

Länge kunde jag inte förstå att den finska slemkanalen MTV3 kunde sända ett så krävande program som The Simpsons. Idag inser jag att serien är lika populär för att som trots att det mesta av finesserna går förbi.

Kanske innehåller den redan nämnda ”Lisa Lionheart”-episoden en kommentar också till det här. Trots allt hittar en av de etthundra tanklösa dockkonsumenterna Lisas ”alternativa” docka. Då var det värt.

Trygve Söderling

• Publicerad som del 4/5 i serien "Mitt Amerika"
  i Hufvudstadsbladet, 20 augusti 2001
• Om The Simpsons på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Simpsons
• Om Lisa vs. Malibu Stacy-avsnittet: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lisa_vs._Malibu_Stacy