Mitt Amerika (5) – Alanis Morisette

Taggig tablett

definierar dotterfeminismen

Genombrottet. "Jagged Little Pill", 1995.

”Och jag är här för att du ska minnas…”

Varje gång hon bröt ut i radion, den ilskna rösten –

”… vilken smet du lämnade efter dej.…”

– i den där fantastiska, utstuderade, fräsande låten –

”… I hate to bug you in the middle of dinner…”

– föreställde jag mej henne så här: Svart läppstift, taggigt hår, ålder 35, nitar sprutande ur läderjackan. Garvad av främmande substanser och onda vibrationer. Labil personlighet.

”Du, du, du borde veta…”

Utan skyltning

Att CD:n hette Jagged Little Pill – en taggig tablett – stämde i mönstret. Liksom att den ilskna artisten med det mystiska namnet nätt och jämnt syntes på konvolutet. I en värld där kvinnor är kroppar lät Alanis Morissette demonstrativt bli att skylta sin.

Det sista visade sig vara den enda korrekta av mina gissningar. Ett år efter att jag tagit in hennes centrala textrader såg jag henne för första gången i TV. Min förvirring var stor: en glad Botticelli-tjej i långt rakt hår, ljusa kläder – en t.o.m. skrämmande sund person. Kunde vara en hästflicka, på väg från stallet till ambassadens garden party.

Och ändå: samma ilskna, välformulerade musik. Samma bågar av utlevelse, som med stor självklarhet ställde konsertens övriga artister – lokala förmågor som Eric Clapton, The Who och Bob Dylan – i kategorin mossiga skuggor. Den energi de en gång själva varit delar av gnistrade nu ur en kanadensiska som nyss fyllt 22 men redan sjöng som ett helt liv. (Har ni annars märkt att vit nordamerikansk kultur alltid kommer från Kanada om den är nåt att ha: Glenn Gould, Leonard Cohen, Joni Mitchell, Neil Young, Atom Egoyan…?)

Jagged kan stå som bevis för att det aldrig är för sent att bli vuxen, inte ens efter 20. Skivan var nämligen en total skinnömsning, för att komma från en f.d. barnstjärna som i tonåren lanserats av popindustrin med två utslätat kommersiella CD. Det sägs att kraften hos Morissette – att bryta sej ur det förväntade mönstret – katalyserades av en ganska vilsen period på luffen i L.A. Samt av Glen Ballard, medkompositör och producent av Jagged. Klart är i alla fall att Morissettes vida röstspektrum mår bra i den enkla, nästan garagemässiga ljudbilden, som aldrig döljer den vassa eggen. De dynamiska kasten har en grunge-karaktär, 1995 var man ju nära Nirvana.

Förtjusningsknarkare

Men förstås: det är sex år sen – en eon i popens amnesivärld. Och förstås kändes uppföljar-CD:n Supposed Former Infatuation Junkie (”Troligen f.d. förtjusningsknarkare”, 1998) lugnare, luddigare, mindre knivskarp. För några år sen spelade Alanis i Hesa, på scen är hon ofta barfota, hippieklädd, och trots det tunga gitarrdundret från dom muskulösa pojkarna i bakgrunden sägs det att hon bränner rökelse och mediterar i artistlogen istället för att härja och supa som en riktig karl. Kanske hon, liksom David Byrne, har blivit för lycklig helt enkelt.

Även om hitlåtarna på Pillret fann vägen till oerhört många, är de för tillfället förbrukade – det är i högsta grad gårdagens tidningar att skriva om Morissette nu när också de mest innerliga fansen glömt och vuxit upp. Och förstås kan det hända att hela skrällen var en av dessa enkvällsaffärer som snabbt rinner ut, typ Tracy Chapman, Terence Trent d’Arby, Bill Clinton…

För tillfället är Alanis ute. Och lika självklart är det rätt ögonblick att reflektera. Det här är ju trots allt inte pop-spalten, utan en sista dykning i mitt mentala Amerika. Ett sista försök att förstå det jag tycker om, och varför.

Varje betydande konstverk har sina hjärtpunkter, sina bilder eller ögonblick som ”gör” dem, laddar helheten. I sin bok om fotografier kallar Roland Barthes såna ögonblick för puncti. Genombrottshiten ”You Oughta Know”, en studie i svart, i den ratades raseri, är ett punctum i Alanis M:s hela verk och rymmer i sin tur flera puncti med nästan punkig rakhet: ”En äldre version av mej, är hon pervers som jag, skulle hon suga av dej på bio?” … ”Det var ett slag i ansiktet hur snabbt jag blev ersatt, tänker du på mej när du knullar henne?”.

För att citera den lekfulla öppningen till en annan låt: ”Ni vet hur det är med oss katolska flickor, vi tar igen så mycket en smula för sent”.

Hjärtat slår svart

Vilket leder till en svårare fråga: varför bara vita artister i denna USA-serie (Zappa, Laurie Anderson, Morissette) – när själva hjärtat i mitt (och allas) Amerika så ofta slår svart? Tänker jag förneka den gudomliga Billie Holiday, fraseringens första dam, med jazzens enda politiska standard (Strange Fruit) i sin sångbok? Får man skriva ett ord om ett ”Amerika” utan kreol och cajun, utan slit på bomullsfält och i bilfabriker, utan de svarta Motown-tjejer – Marvelettes, Supremes, Shirelles – som lärde Beatles sjunga? Dessa bluesmän och -kvinnor som lärde Stones vad musik är? Har jag glömt Robert Johnson, jagad av helveteshunden, eller Chuck Berry, den första popförfattaren? How about Muddy Waters, Little Richard, Smokey Robinson, Platters, Temptations och f.d. Prince? Eller alla gospel-, soul- och jazzdrottningar, som gör enkla poplåtar till profana katedraler; Ella Fitzgerald, Aretha Franklin, Diana Ross, Tina Turner…? Får man skriva en rad utan att nämna den begåvade Nina Simone, så skarp (Missisippi Goddam) och orättvist skymd? Eller idag, en röstkonstnär som Cassandra Wilson, som tar isär traditionen och sätter ihop den som en djärvt ny pryl.

Varför är det förresten kvinnor som gör dom personliga, intressanta sakerna också på den vita (eller semi-vita) sidan: Janis Joplin, självförbrännande vit neger långt från Barbie-looken; Laura Nyros totala musikalitet; Patti Smith, livspoeten, alla rocktjejers moder; Suzanne Vega – vår tids Paul Simon; K.D.Langs Yves Klein-blå röst? Shirley Manson (Garbage) och Courtney Love (Hole), rockens femmes fatale? Eller en indie-(independent)-artist som Ani Di Franco, sen länge sitt eget omutliga race (”Open fire at Hollywood”)?

Visst har de flesta av de här mänskorna en långt större œuvre. än nykomlingen Morissette. Ändå ställer jag henne och Jagged Little Pill i en klass för sig. Kanske det handlar om min logocentrism, min övertro på orden. Kanske är orden två: aggression, artikulation.

Kaxighets-tabut

Vit popkultur från USA är konstig: traditionellt ska kvinnorna le. Den ’goda’ flickan är aldrig farlig, kvinnohjärtat vänder ilskan inåt. På sin höjd är hon tragisk. Fränhet, kaxighet, pojkighet – som hos de svarta tjejerna, från Bessie Smith till tjejrapparna Salt-N-Pepa – var länge vulgär, ett tabu lika stort som kärlek mellan hudfärg var det i filmen.

Samtidigt är hån och aggression själva livsnerven i rockens attityd, Lyssna på (Willie Mae) Big Mama Thornton i låten”Hound Dog” från 1953, minst lika kraftfull som Morissette i ”You Oughta Know” 42 år senare. Hundrackan blev en hit i det svarta kretsloppet, på race records, som termen lydde (vitt var ju ingen ras) – men självklart kunde en kaxig negertant på den tiden inte brejkka ut till den segregerat vita och fallokratiska scen som är ”Amerikas” och därmed också vår.

För att det skulle hända, krävdes att Hound Dog – denna uppenbara sårade-kvinna-text (You can wag your tail / but I ain’t gonna feed you no more…) – skulle nå oss i Elvis Presleys tama cover från 1956. Tala om queer!

Det unika med 1990-talets tjejrockvåg, inklusive Morissette, var att den slutgiltigt tematiserade och formulerade kvinnlig aggressivitet i ett ungt vitt popkulturspektrum, och inte minst i USA. Höjda nivåer på kax-faktorn kunde förstås uppmätas redan i 70-talets Patti Smith (”Rock’n Roll Nigger”), för att nu inte glömma europeer som Sapho, The Slits eller USA-födda Chrissie Hyndes Pretenders. Väl framme i 90-talet kunde redan engelska Spice Girls bli mainstream med sin glada Pocahontas-feminism – medan en mera krävande, från början ’alternativ’ skiva som Morissettes Pill plötsligt sålde tiotals miljoner.

Den bildade satmaran

Visst: det är inte Morissette, utan två andra underbara kvinnor – brittiska P.J. Harvey och isländska Björk – som kommer att stå i böckerna som 90-talets musikaliska förnyare. Men trots att Polly Jean Harvey t.o.m. av sina ömmaste och mest kärleksfulla fans kallas ”den galna hyndan från helvetet”, är hennes röst – ”Rub ’til it bleeds” – ändå snarare desperat lessen än öppet hotfull. P.J.:s musik må vara vild som en varg, det är till slut Alanis som gör en Hound Dog: hämnas med en sång på läpparna.

Det som saknas hos musikerna är en språklig nivå; ett argt, personligt men också briljant tilltal, där den traditionella sårbarheten balanseras av ironisk replikering typ Mae West. Sen är förstås också Morissettes ordförråd ovanligt: där den normala rockens totala vokabulär ryms på ett tuggummiomslagspapper, tvingar hon en att ta ner lexikon man inte behövt sen Frank Zappa tog ner skylten. Ändå var, av genombrottet att döma, hennes utlämnande, bildade satmara en kvinnoroll som publiken längtat efter (årets mest sålda soloartist, mest sålda skiva o.s.v. o.s.v.).

Det är den verbala drivenheten som gör Jagged till ett dotterfeministiskt manifest för ett 90-tal där flera av 70-talsmorsornas ikoner (Betty Friedan, Germaine Greer) kapitulerat, sålt ut, kommenderat kvinnorna tillbaka till vaggan. Morissettes feminism ligger i kraften snarare än ämnet; könen kunde lätt swappas i You Oughta Know, också män blir ibland spolade. Och det är en poäng att ”du” valt en äldre kvinna när det i regelboken står att hon ska vara yngre.

Morissette trasar traditionen av kvinnlig tragiskhet. Smärtan förnekas inte, men den bearbetas, inte minst genom att den ges form. Ibland är ironin elegant: ”You took me out to wine, dine, sixty-nine me” (”Right Through You”). Själv är jag förtjust i ännu ett ställe i ”You Oughta Know”: ”Vet hon att du lovade hålla om mig tills du dör, tills du dör – men du lever fortfarande”.

”Standarden är låg”

Som redan framgått, finns det få förbindelser mellan mitt mentala Amerika och det verkliga USA. Några av kontinentens viktiga artister, Zappa eller Laurie Anderson, var/är större i Europa. De intressantaste intellektuella, som Noam Chomsky, Susan Sontag, Edward Said och Frederic Jameson, är snarast udda figurer på hemmaplan. Det gäller i synnerhet Chomsky, USA:s tyngsta systemkritiker, som sällan eller aldrig publiceras i stora media. Samtidigt är Noam Chomskys diametrala motsats, Reader’s Digest (Det Bästa), den mest lästa tidskriften i Förenta Staterna efter TV Guide. Att det, trots denna nattsvarta bild, finns en stor hemmapublik för fenomen som The Simpsons och Jagged Little Pill är paradoxalt. Krossades inte den amerikanska vänstern redan på 50-talet?

I sin bok Sjungande poeter från 1984 ägnade den svenska musikvetaren Ludvig Rasmusson 60 sidor åt amerikansk sångpoesi, men beklagade att den är så oerhört fattig på ”fullgångna konstnärskap”. Begåvningarna köps upp av skivbolagen och infantiliseras, körs i botten, de är ”obevandrade i poesi, de verkar aldrig läsa dikter och de har ingenting att jämföra med. Den litterära standarden är låg,”

Ett piller gör ingen sommar, men det kan åtminstone sätta en ny standard. 90-talets tjejboom inom rocken har skiftat landskapet och förväntningarna, artikulerat en för popkulturen ny kvinnoroll. Kanske kan man ändå begripa sej på nåt i USA?

Senaste nytt [2001] om Morissette är att hon kampanjerar mot president Bush’ energipolitik och att en ny CD är att vänta i oktober.

Trygve Söderling

• Publicerad som del 5/5 i serien "Mitt Amerika"
  i Hufvudstadsbladet, 25 augusti 2001
• Om Morissette på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Alanis_Morissette
• Alanis Morissette, official website http://alanis.com/