Blått fett skändar Achmatova och Stalin så späcket strittar

Snuskig sci-fi fläskar på

Här har vi den då: rysk cyberpunk, vulgär som fan, med en häftig faiblesse för det finlitterära. Josef Stalin möter markis de Sade möter dataspelet Myst i ett perverspornografiskt bak- och framtida Ryssland och Sovjet där kulturens högsta värden njutningsfullt trampas i skiten. 

Och publiken gillar det. Inte minst tyskarna. Trots genombrottet på hemmaplan med Blått fett (Goluboje salo, 1999) har Vladimir Sorokin hittills mest översatts till tyska: Der himmelblaue Speck. Nu finns hans hit i alla fall också på svenska, i Ben Hellmans inlevelsefulla tolkning. 

Inlevelse har krävts för att göra alla s.k. råheter i boken rättvisa, och så vitt jag förstår sköter Hellman den obscena biten snuskigt bra. Här kokas både hemlagat nyspråk (”toppdirekt”, ”minusdirekt”) och innovativa sextermer (”doppa vått”, ”doppa torrt”). 

Oöversatta står däremot, liksom i originalet, alla de kinesiska glosor som vimlar i bokens första halva. Där ståryn startar, år 2068, har den kinesiska dominansen kontaminerat ryskan, på samma sätt som rysk slang infiltrerade engelskan i Anthony Burgess A Clockwork Orange. Tack vare ordlistan sist i Blått fett kan man ändå lista ut att du är en ”skurk och usling, fan anamma” när det står ”Men ändå är du en huai dan, ni ma de”.

Kloner som skriver 

Första halvan av Blått fett består av såna brevduvebrev från den kärlekskranka och prostata-ömma Boris till hans eleganta pojkvän i en annan ända av landet. Boris jobbar i östra Sibirien i ett isolerat experimentlaboratorium för framställning av blått fett: en märklig substans som uppstår som biprodukt när en sorts monstruösa kloner, gjorda på gamla författares DNA (”Nabokov-7”, ”Pasternak-1” etc.), sitter och skriver nya geniala verk. 

Låter bisarrt? Bra. Och för mig, som efter Rymdpirater av Robert Heinlein aldrig riktigt kommit underfund med sci-fi (jag orkade inte ens igenom William Gibsons Neuromancer) är det faktiskt Sorokins stilövningar i äldre kollegers idiom som piggar upp boken, ger den djupverkan. Liksom i Ljudmila Ulitskajas Sonetjka (på svenska i samma serie) påminns man här ännu en gång om vilken betydelse den ryska litteraturen har i synnerhet för den ryska litteraturen. 

Sorokin fångar ofta snitsigt in förebildernas skrivsätt och rekvisita, samtidigt som han hånfullt envist låter pasticherna urarta i kaos, perversioner och grymhet. Den spännande björnjakt som ”Tolstoj-4” berättar om avslutas t.ex. med att gamle fursten låter piska en bondflicka blodig i bastun bara för att det ger honom en kick. Sorokins pastisch-experiment handlar om att behålla stilen i förebilderna, men att byta ut eller tappa bort alla etiska förtecken. Resultatet blir ett slags litterär tortyr, en rituell skändning, som ibland fungerar intressant just för att klassikerna tål behandlingen. Genom att ta bort det som är bra men behålla ”stilen” påminner Sorokin oss effektivt om var storheten hos en Tolstoj eller Dostojevskij inte ligger. Såtillvida gör han gamlingarna kanske t.o.m. en tjänst när han hädar dem. 

Kontrafaktisk Stalin

Vid sidan av textuella skändningar arbetar Sorokin – liksom sin i väst bättre kända kollega Viktor Pelevin – gärna med överraskande vändningar. Egentligen borde man kanske inte ens avslöja att andra halvan av boken mirakulöst förflyttar sig till ett 1954 som underkastats en s.k. kontrafaktisk historieskrivning: i Sorokins 1954 lever både Stalin (som normalt dog 1953) och Hitler (1945) och tillsammans har de vunnit andra världskriget. Det antyds dessutom att England mer eller mindre utplånats av en atombomb. 

På den paranoja som härskade i det riktiga Stalin-Sovjet lägger Sorokin sin personliga överdos av groteskeri och dekadens. Samtliga kroppsvätskor och utsöndringar (inklusive blod och var) är flitigt i omlopp tillsammans med hela kartan av sexuella varianter och givetvis massor av meningslöst våld. För att riktigt chockera låter Sorokin dessutom de sovjetiska statsmännen glatt slänga ur sej repliker på (oöversatt) franska, tyska och engelska.

En provokation är också den i sammanhanget nästan sympatiska bilden av Stalin: där hans söner gör Moskva osäkert som drag queens och hans fru knullar Boris Pasternak och hans dotter studerar markis de Sade, framstår den stilige Stalin själv närmast som en värdig och bekymrad familjefar.

När det sen visar sig att han brukar söka upp ”greve Chrusjtjov” för en öm stund i dennes privatpalats, inser man att boken kanske, för fullt utbyte, förutsätter viss kännedom om sovjetisk historia – den verkliga Chrusjtjov, Berija, Kaganovitj, Malenkov, Bulganin osv. Mytifieringen av sovjettiden som ett fullständigt UFO-fenomen är ju redan i full gång – i väst, men också i Ryssland – och säkert kommer framtida läsare att köpa stora delar av Sorokins skrönor som ”bevis” för att kommunismen verkligen var pervers! 

Det blå fettet spelar sin roll också i bokens senare del, fast en mindre litterär än jag kanske hoppats (med tanke på dess ursprung). Det betyder inte att kulturen skulle komma undan; både Sjostakovitj och Mandelsjtam skymtar i förnedrande former och i en central scen föder en åldrande, fet och oerhört smutsig Anna Achmatova-gestalt under helvetiska kval ett litet, svart ägg som får alla beundrare att mer eller mindre svimma av äckel, innan skoleleven Joseph Brodskij tuggar det i sig och därmed undfår den stora poesins transsubstantiation. 

Eller så läser åtminstone jag historien, som i hela sin sorokinska obsession av slem, skit och äckel har en starkt mytologisk kraft. När Sorokin är som bäst kan hans knäppa myter ladda verkligheten.

Lustmördad humanism

Rysk science fiction och fantasy har ärorika traditioner. H.G. Wells träffade inte bara Lenin, han inspirerade också t.ex. Michail Bulgakov till fantasy-berättelserna En hunds hjärta och De ödesdigra äggen (utgivna på svenska i en volym 1977). Bulgakovs stora häx- och fantasyroman Mästaren och Margarita spelas som bäst i Helsingfors och tidigare i höst kunde man se en scenversion av scifi-mästaren Stanislav Lems Solaris. Litet orättvist utanför scenen har ändå den viktigaste ryska dystopin hamnat, Eugen Samjatins oerhört tuffa och modernistiska Vi, skriven 1920-21 och trolig förebild för George Orwells formmässigt tråkigare, mera konventionella 1984 (publ. 1949).

Liksom guldåldersprosan är rysk science fiction ofta djupt infärgad av en humanistisk vision – möjligen frånsett just Samjatin. Valdimir Sorokins främsta ”projekt” i Blått fett förefaller vara att lustmörda just denna humanism, att bokstavligen knulla sönder den. Och det är förstås litet intressant, eftersom det fäster läsarens uppmärksamhet vid våra föreställningar om (de verkliga) Achmatova, Tolstoj etc. I vilken mån tillskriver vi dem en mytologiserad ”helighet”, som kanske faktiskt behöver ruskas om av diverse absurda skändningar? Samma sak, fast tvärtom: är det inte ganska fräscht att till omväxling se en Stalin-figur som mitt i sin bisarra miljö framstår som nästan strejt? 

Sorokin irriterar, provocerar, dessutom ofta med uppenbar talang. På textens mellannivå, i kapitlen och scenerna, kan han hantera skilda idiom och stilarter suveränt (och ändå missar en icke-rysk läsare säkert åttio procent av anspelningarna; ett par av dem hade Ben Hellman nog fått avslöja i ett efterord). Helheten Blått fett, själva romankonstruktionen, lämnar mig svalare. Att ”chockera” 420 sidor i sträck kräver trots allt mera än envist klottande med sex, knark, ultravåld och ryska helgon. Den pojkboksaktiga frånvaron av psykologi kan förstås sägas vara själva idén med att skriva som Sorokin gör – världen ska vara hopplös, mänskan tom. Ändå skulle skändningen drabba djupare om bokens gestalter varit levande. 

Undervattensbalett

Visst finns det sug i scenen med Bolsjoj-baletten som undervattensteater i en kloak. Eller i bilden av Stalin injicerande en drog under tungan, en vana som enligt bokens fiktion t.o.m. förevigats i ett stort antal publika statyer. Trista – inte ens parodiska – är däremot alla James Bond-aktiga skjut ut i diverse underjordiska fästningar. Där somnar jag och börjar längta efter en annan sorts djup; det som finns i t.ex. Venedikt Jerofejevs ”skändnings”-roman och fylleresa Moskva – Petusjki (på svenska under det lama namnet På lyran). 

Såtillvida skulle jag räkna Blått fett till kategorin verk som snarare än definitivt ”stora” är definitivt ”intressanta”. Det bästa med Blått fett är att den är så kompromisslöst galen; här fläskas det på utan att varken blod eller tarmar sparas. Så här energiskt ”pervers” prosa har vi i väst knappast serverats sen 60-talets underground-rörelse och Talvisota-rock. 

Sen kan man säga att det är roligt med parafraser på Tolstoj & Co, men att risken med att bjuda in dem till partyt är att man till slut ändå vill följa Karenina, inte Sorokin, på Nachspiel.

Trygve Söderling