Subcomandante Marcos sägner

Ansikte och namn är hur som helst en bisak för hans läsare, för dem finns hans verkliga identitet i hans texter. Texter som cirkulerat på Internet, ofta i åratal innan de publicerats i bokform. 

Foto Jose Villa / Wikimedia Commons

För Subcomandante Marcos, som han kallar sig, är anonymiteten varken gimmick eller en postmodern lek med identiteter. Snarare är masken en uniform. Subcomandantens jobb är att leda zapatisterna – de mexikanska indianrebellerna, som nyårsdagen 1994 i ett slag trädde fram i världens nyhetsrubriker. Som biprodukt har personen Marcos blivit en världskänd författare utan ansikte, en sorts militant kollega till B. Traven eller Thomas Pynchon. 

Från PS till litteratur 

I Subcomandantens texter kan man följa med hur hans litterära karriär – och därmed hans identitet – tar form med start i enkla pressmeddelanden: upprop, proklamationer (”Vi kommer inte att kapitulera”), slagord (”¡Ya basta!”). 

Det speciella här är inte upproret i sig (även om det är ovanligt disciplinerat). Inte ens – som ofta påstås – den nya roll som webben och e-posten spelat i en av världens första ”cyber-revolter”. Det ovanliga och märkliga är att Mexico och världen lyssnar till rebellerna. 

Det är här Marcos texter kommer in. Nyzapatisterna är inte beväpnade bara med gevär. I den spansktalande världen började man efter 1994 tala om Marcos som en förnyare av det politiska språket. 

Språket är en aktiv faktor när nyzapatisterna får sympatier – till och med bredare än de själva väntat sig. Regeringens militära offensiv för att krossa dem mötte protester i hela landet och fick ställas in, eller snarare: göras hemlig. 

Uppror har gjorts förr i kontinentens historia – och krossats. Orättvisan i sig förblir osynlig om ingen hör protesterna. Indianernas ställning i Mexico och dess fattigaste del Chiapas visar många drag som påminner om apartheid. Chiapas är t.ex. en stor köttproducent, som samtidigt toppar statistiken på undernäring och analfabetism. Hälften av befolkningen där har inte råd att äta kött. 

Skillnaden med zapatisterna är utan tvivel den personliga röst som de mexikanska tidningsläsarna och de internationella korrespondenterna snabbt lärt känna som Marcos. Till en början de små ettriga postscriptum han fogar till sina officiella texter, som ett slags medvetna stilbrott: ironiska slängar, blixtbilder från livet i djungeln. Snart har hans P.S. vuxit ut till hela berättelser, legender, reportage. Den samlade ”Marcos-texten” börjar bilda en œuvre, ett slags experimentellt collage, en romanföljetong i realtid.

Ur denna växande tidnings- och internettext (basen är zapatisternas sajt www.ezln.org) har Erik Gustafsson nu översatt ett urval för en elegant liten volym på svenska, Från sydöstra Mexicos underjordiska berg. Gustafsson står också för en informativ och – så långt jag kan se – saklig inledning, som gör boken mera grip- och användbar än den tre år äldre finska motsvarigheten, ¡Viva Zapata!. Den finska volymen är tematiskt upplagd, Från sydöstra Mexicos…  går mera kronologiskt fram. Bägge strategierna kan försvaras.

Majsmänskornas återkomst

En av den växande ”Marcos-textens” viktigaste beståndsdelar är de indianlegender han låter ”gamle Antonio” berätta – en traditionsbärare i ungefär samma position som ”Fänrik Stål” hos Runeberg. Gamle Antonio har t.ex. en sägen om hur gudarna i begynnelsen ville skapa vackra och hållbara mänskor och därför gjorde dem av guld. Snart insåg gudarna i alla fall att guldmänskorna inte kunde röra sig, de var alltför tunga. 

Gudarna skapade då en ny uppsättning mänskor, den här gången av trä. Trämänskorna kunde röra på sig och vandra, och gudarna var nöjda – tills de till sin förskräckelse upptäckte att guldmänskorna tvingade trämänskorna att arbeta för sig och att bära sig.

”Så såg gudarna att det de hade gjort var ont och de försökte återigen nå en bra överenskommelse för att lösa situationen. De kom fram till att de skulle skapa människorna av majs, de goda människorna, de sanna männen och kvinnorna. Sedan de gjort det gick gudarna iväg för att sova och människorna av majs, de sanna männen och kvinnorna, blev kvarlämnade att försöka lösta problemen på egen hand.”

Legenden slutar med att majsmänskorna ger sig ut i djungeln och nu – säger gamle Antonio – väntar guld- och trämänskorna på deras återkomst, ”de förstnämnda med fruktan, de senare med hopp”. 

Här intar zapatisternas egen historia alltså sin plats som del av en kosmologi. Legenden kunde vara skapad idag, men lika väl kan den verkligen härstamma ur indianernas urgamla och för oss till stor del okända motstånd mot kolonialherrarnas förtryck som startade med Columbus landstigning år 1492.

Många av zapatist-indianerna hade, berättar Gustafsson, velat sätta igång Chiapas-upproret redan år 1992 – till 500-årsminnet av denna sorgliga händelse. Nu blev revoltens symbolik istället kopplad till NAFTA-avtalets ikraftträdande, 1.1.1994, ett annat uttryck för en extremliberal världsordning där frihandel för de rika går före alla andra värden. 

Och faktiskt lyckades rebellerna skaka fasaden på det till synes ”moderna” Mexico, där jämlikhet och rättvisa hör till de eftersatta värdena (hälften av landets inkomster går t.ex. till en vit minoritet på fem procent). 

Personifierad revolt

När Subcomandanten analyserar partipolitiken, eller globaliseringens följder för Mexico, skiljer sig hans språk inte speciellt från vanliga trista tidningsledare. Men också de här texterna får konkretion och klangbotten när de som kinesiska askar innefattas i små historier om de namngivna barnen i byn, om Marcos själv (ofta mycket självironiska) eller om den märkliga skalbaggen Duritos resor i olika väderstreck. Den lilla insekten blir ännu ett alter ego, en Don Quijote-gestalt, som i likhet med Marcos röker pipa, drar sjörövarhistorier och fäller respektlösa kommentarer till ekonomiska metaproblem.

Subcomandanten väver ihop legender och fiktion med verkliga mänskor och händelser omkring honom – eftersom myten och berättelsen är det effektivaste sättet att föra fram en sak, att övertyga. Och igen kan man dra trådar till inhemska militanta berättelseprojekt som Runebergs eller Väinö Linnas. Precis som de kan Marcos konsten att personifiera. att använda mytologiska gestalter som språkrör.

En av Runebergs myter hette Lotta Svärd. Stark hos Marcos är hans svit miniporträtt av tolv kolleger, rebellkvinnor – Irma, Laura, Silvia, Elisa, Isidora, Amalia, Elena… – publicerad åttonde mars 1996, i en djungel långt från kvinnokonferensens Peking. 

”Maribel – infanterikapten. Den 1 januari 1994 intar hon radiostationen i staden Las Margaritas efter att ha levt nio år som soldat i djungeln […] Maribel är tzeltalinidian och hon var knappt 15 år när hon tog sig upp i sydöstra Mexicos berg. […] Regeringens sändebud skakar hennes hand och frågar hur gammal hon är. ”502” säger Maribel, som räknar sig som född när motståndet inleddes.”

Det här är bra litteratur – kanske också bra reportage. Sen kan man förstås, ur fientligt perspektiv, se det som manipulation – som bra propaganda. Man kan som Svenska Dagbladets recensent Johan Tralau ironisera över Marcos, ”den perfekte revolutionären”, ”en genomtänkt och mycket skickligt sammansatt ideologisk konstruktion” som borde få alla ”överbetalda pr-konsulter” att skämmas. 

För SvD-skribenten är Marcos alltså en ”konstruktion” och upprorets bakgrund och eventuella berättigande inte ens en fråga värd att behandla. Bakom hånfullheten (vad rör oss några fattiga indianer?) tycker man sig ana en viss nervositet. Marcos’ kutym att strö in citat av Shakespeare, Fuentes, Vargas Llosa, Borges, Neruda etc. i sina texter bidrar till oron: inte ens litterär bildning tycks denna enigmatiska Fantomen-figur sakna.

Existerar Marcos? – SvD:s skribent kan inte föreställa sig att de här texterna med sin bredd (från ekonomisk teori till folksägner) skulle vara skrivna av en och samma person. Andra – bl.a. de som översatt dem – tvivlar inte. Men igen: spelar det nån roll, egentligen?

Ikon med tålamod

Visst är det upplagt för djungelromantik när Marcos blir idol för globaliseringskritiska tonåringar på andra sidan klotet – får en roll som liknar den ikonen Guevara (eller ikonen Sandels) en gång spelade. Men låt oss inte förlora saken ur sikte för det. En viktig skillnad hos 1990-talets Robin Hood-legend är i alla fall att zapatisterna visat nåt som Che kanske hade mindre av: tålamod. 

Redan att under tio år bygga upp en för omvärlden hemlig armé på tiotusentals män och kvinnor, att disciplinerat slå till en enda gång, för att sen skickligt fortsätta striden via media. Zapatisternas bedrift har förbryllat utomstående, som inte kan tänka sig att ”enkla indianer” skulle vara i stånd till detta på egen hand, utan nån konspiratiorisk yttre makt i ryggen (förr skulle den ha hetat Sovjet). 

Visst kan man, långt därifrån, beklaga att det måste gå till väpnad konflikt i ett land som Mexico. Å andra sidan: efter styrkedemonstrationen 1994 har zapatisterna inte gjort några väpnade attacker. Våldet och terrorn står nu regeringssidan för, ett hemligt och smutsigt krig utfört av paramilitära trupper som bl.a. i december 1997 dödade 45 obeväpnade män, kvinnor och barn i byn Acteal – medlemmar av pacifistorganisationen Las Abejas.

Rätt eller fel att resa sig? Att sitta i ett tryggt och rikt land som Finland eller Sverige och berätta för indianbefolkningen därborta hur de borde (eller inte borde) kämpa för sin mänsklighet förefaller åtminstone mig en smula bisarrt, att inte säga förmätet. Att å andra sidan läsa Subcomandantens texter enbart ur ”rent” litterär synvinkel känns också det som ett slags missbruk. Snarare har vi nog här ett fall där dikt och politik blir delar av en och samma process. Ungefär som i ”nyckel-” och ”bekännelseromaner” på närmare håll (Strindberg, Kihlman, Thorvall, Carina Rydberg…). Eller, återigen, hos Runeberg.

Berättelsens kraft

”Vad jag måste beundra hos Marcos är den människa han är, vad han uträttar, och att han dessutom är en stor författare”. Det svenska förlaget citerar påpassligt nobelpristagaren i litteratur, José Saramago. Kanske så: att det som laddar den ”anonyme” Marcos i sydöstra Mexicos djungler med betydelse är den enhet mellan liv och livets avtryck som Saramago sätter fingret på. Vid sidan av indianmyterna och sagorna om skalbaggen Durito berättar Marcos vidare på den sanna myten om Marcos själv och nyzapatisterna. Mångfalden av stilar och berättelsetyper är i sig en signal: deras vision är inte snäv, begränsad i fack. 

Ansiktet är en bisak. Vi lär inte få se Marcos på någon bokmässa. Det räcker med texterna, som från ett kanske oväntat håll återskapar hoppet att det kan betyda nåt vad man skriver och hur man gör det. Återskapar tron på berättelsens kraft.

Trygve Söderling

Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexicos underjordiska berg. Urval, inledning och översättning av Erik Gustafsson. 262 s., Manifest förlag 2001 (www.manifest.se)

Subcomandante Marcos: ¡Viva Zapata! Chiapasin intiaanikapinallisten unelma paremmasta maailmasta. Koonnut ja suomentanut Sarri Vuorisalo-Tiitinen. 272 s., Like-kustannus & Suomen Ruhanpuolustajat 1998

2018: Enligt en.wikipedia.org meddelade Marcos 2014 att Subcomandante Marcos ”inte längre existerar”. Han använder numera namnet Subcomandante Galeano.