Om duktighet som definitionen på kvinna

(En 8 mars-text, 2002)

Så här efter internationella kvinnodagen kan man ju fråga sig om vi män har gjort tillräckligt för Saken. Våra löner har vi inte sänkt, men de ryska männen gav som vanligt sina kvinnor en blomma. Här i Finland är vi för progressiva för såna gester. 

Apropå det gillar historiker att påpeka att det faktiskt var Lenins idé att fira just åttonde mars, till minne av den kvinnodemonstration 23.2. 1905 i Petersburg som anses ha mer eller mindre utlöst februarirevolutionen. 23 februari motsvarar 8 mars i vår gällande kalender. Legenden om en sömmerskestrejk år 1857 i USA är däremot av senare datum, konstaterar Florence Montreynaud, författare till boken Le XXe siècle des femmes. Den har aldrig ägt rum.

För den internationella macho-rörelsen är det här kanske ett argument mot Lenin. Åtminstone hör det till det mera bestående han fick till stånd. 

På en Ny Tid-pärm nyligen hade Rita Paqvalén ritat och analyserat hela tolv olika slags feminister, från anarkafeministen och livmodersfeministen till queer-teoretikern och skåpfeministen. Kryss i rutan, vilken sort är du? Ekofeminist med kristalldeodorant och svamp-tampong, eller liberalfeminist i lilla dräktjackan som förkunnar att ”kvinnor kan – starta eget solarium”. Det är ironiskt och roligt och kanske ett tecken på att feminismen idag är tillräckligt självsäker för att vara många. Där t.ex. 70-talskvinnorna bekämpade pornografin, tycker idag många dotterfeminister att porr är helt kiva. Själv tror jag ju att Margaret Thatcher har skadat flera kvinnor än Linda Lampenius. 

Ändå kan man fråga: Är det här en mångfald av feminismer eller en soppa? En ödesdiger splittring? Betyder ”femimism” överhuvudtaget nånting ifall alla kallar sig feminister, frånsett förstås ett par patetiska macho-män som Klaus Bremer och Michael Crawford? Vad hjälper det att kvinnorocken, Vecko-Revyn och dataspelet Tomb Raider proklamerar grrrl power, ifall tjejerna fortfarande får mindre lön för mera arbete? Som man störs jag ju av det där, jag vill bli älskad som den jag är, utan nåt oförtjänt bonus mellan benen, utan medfött pitt-tillägg. 

Kanske all denna mode-feminism bara är en variant av 1800-talets ridderlighet, kanske vi män helt enkelt har insett att lite smicker och skenbar jämlikhet får kvinnor att fortsätta jobba dubbelt medan vi behåller makten? Gärna kvinnlig president, bara statsministern är en man. Kvinnorna får också gärna sköta kulturen så länge männen har styrelseposterna i direktionen, firman och den finlandssvenska fonden.

Duktiga kvinnor är idag i regel utbrända, just för att de som kvinnor måste vara så förbannat duktiga. Kanske definitionen på könsrollen ”kvinna” numera är just duktighet. Som kvinna måste man inte bara jobba bättre, utan också slappna av på ett duktigare sätt. Kärlek, kön, sex och kropp blir projekt som kräver ständig kontroll och disciplinering. Att vara kvinna har blivit ett ganska obekvämt sätt att vara man på. Att vara man är att vara en betydligt bekvämare sorts kvinna. 

Två ljuspunkter är ändå att två duktiga kvinnor lyser allt klarare på den internationella intellektuella stjärnhimlen: Arundathi Roy och Naomi Klein, författarna till De små tingens Gud respektive No Logo. Vardera skrev t.ex. några av de vettigaste texterna efter elfte september, inte så mycket ur kvinnosynvinkel som ur globaliseringskritisk. Också det handlar ju kvinnokampen om: att inte alltid behöva vara i första hand kvinna. Borde jag kanske skicka Roy och Klein en blomma?

Trygve Söderling

Texten har, kortare, varit ett kvinnodags-”Infall” i radio Vegas kulturmagasin Razzia, mars 2002