Kärlekens konstiga kilskrift

Författaren till den här boken är egentligen tre och låter som en filmtitel: Farmors flamma, farmor själv och hennes sonson. Jörn Donner – sonsonen – går med Kärlekens ingenmansland 1800-tal. En epok han i tidigare böcker visserligen antytt att han vet det mesta om, också, men som han nu ställer i centrum.

Bokens kärna är en brevväxling mellan farmor och flamman. Men med den bryter två ålderdomligt romantiska röster in i den gemensamma texten; nästan obegripligt annorlunda än Donners egen påståeligt avmätta, roligt småcyniska. I den resulterande talkshowen är han visserligen värd, guide, redaktör, dramaturg. Men de två älskandes brev, skrivna i helt andra avsikter, tillför boken ett viktigt element av icke-Donner.

En spänning, polyfoni eller brokighet som man kunnat sakna i hans romaner, där alla mer eller mindre talar, tänker och handlar som om de försökte vara Jörn Donner. Att författaren nu stiger ”bakåt” och ger andra ordet blir alltså en fruktbar inbrytning, ibland kan man backa för att komma framåt.

Kilskrift nu!

Farmor hette Minette Munck och problemet var att hon var rik. Flamman, Karl Fredrik Eneberg, var prästson från Närpes och på sin höjd en lovande forskare. Det var dåliga odds.

Hans stora chanser är två. Dels hennes eventuella känslor för honom. Dels den formidabla kilskriftsfeber som råder i landet. Sumeriskan är nu den vetenskapliga Grejen, stipendiepungarna öppnas, resor bekostas, också på Eneberg ramlar en skärv. Den för oss rätt bisarra Kilskrift nu!-rörelsen var, som Donner påpekar, en del av själva nationsbygget, av Finlands uppfinnande. Eneberg är varm fennoman och om sumererna verkligen talade finska – eller tvärtom – så skulle vi så mycket bättre förstå varför alla borde göra det.

Om detta låter smått utspejsat, kan man tänka i termer av mera nutida spetsforskning. Hoppet för 1800-talets symbolekonomi var så att säga att knäcka den genetiska Koden, Nationens DNA. Och den stod pressad i gamla lertavlor, åtminstone hoppades Enebergs finansiärer det. Själv var han inte så säker, efter att ha studerat själva saken.

Ändå höll han god min. Halvt desperat guldruschar han iväg till Österlandet, kilskriftens Klondyke. Hemma – som källan i öknen – hägrar Minette.

Fästningen / fästmön

”Hur överrumpla fästningen, när man redan på ett håll blivit varskodd om fiendens närhet?” Terminologin är Enebergs egen, i ett brev till sin bror funderar han över om denne kanske kunde ha större framgång med Minette. Kring fästningen/fästmön står törnroshäcken, hennes mor – i Donners tolkning ”skuggan” över de ungas förhållande. Men vad skrev Eneberg i sin korrespondens med modern? Den är förvunnen. Att dottern i hennes egenskap av hektar och gods inte kunde giftas ut hur som helst var självklart – men kan hon också ha gömt sig bakom mammas rygg? Att Eneberg inte var speciellt praktisk i världsliga ting skulle redan en Enron-revisor ha sett, så mycket mera en friherrinna. Resultatet är att Enebergs ”belägring” varar i evighet.

Breven speglar den utdragna förhandlingsrundan: tolv års suktande eller, med Donners ord, ”velande”. Kan man vela utan val? Borde den bortskämda Minette ha riskerat sitt arv för en flummares skull? Åtminstone gör Eneberg nåt, han studerar i Petersburg, Leipzig och det hemska Paris, han kommer till slut iväg till ”denna underbara värld i Orienten, dit så mången vetenskaps blickar och håg äro riktade” (Otto Donner). Samtidigt finns hos Eneberg en självinsikt: ”Jag tänker, att en annan man än jag, mera rask och modig, mindre tillbakadragen, kanske också bättre begåvad, hade bort taga dessa saker om hand”.

Bara åldersmässigt var paret med tidens mått jämspelt: han 23 när de möttes, hon 16. Efter tolv år utan fysisk kontakt (för att inte tala om sex) verkar giftasplanerna äntligen avancera. Just då dör Eneberg plötsligt i främmande land, av oklara orsaker.

Utdragen patiens

Även om Donner tar till en schackterm – Zugzwang, dragtvång, om Minettes hotande glasberg – så liknar parets romans mest en utdragen patiens som aldrig går ut. Som bokens regissör portionerar Donner däremot välberäknat sin hand och sparar viktiga kort in i det sista. De första breven väcker hos läsaren en störtflod av frågor, som Donner kalkylerat låter bli att besvara; medan hjärtan dallrar låtsas han att det regnar. Minns sin skilsmässa. Funderar på döden. Klagar på handstilar, gör en utvikning på temat ”skrivmaskiner jag känt”.

Irriterande och, ska det visa sej, skickligt. Även om man kan störas av en del orakelmässiga teleskoperingar av världshistorien, får till slut många viktiga frågor svar i den donnerska deckaren. Hur luktade 1800-talet? Vad var de här mänskorna för typer? Vad var Flauberts ”sammetsrulle”? Vad var kärlek, då?

På vägen strör Donner dessutom ut blanka sentenser. Mina favoriter kretsar kring vanitas:”Nästan alla stormän dog på 1800-talet.” ”Även statyer dör.” Och (om en sjunken båt) ”Någonstans, på väg mot Persiska viken, befinner sig ett antal odechiffrerade kilskrifter.”

I kärlekens limbo

Man kunde säga att boken utforskar limbo: det gränstillstånd Minette och Eneberg hamnat i – fast som titel hade ”Kärlekens limbo” väl fört tankarna i alltför konkreta banor. Jag är inte historiker, bokens sanningsvärde får andra bedöma, men som smått vildsint dokumentkommentator fungerar Donner alldeles utmärkt. Och som en stor bifigur svävar över sidorna G.A. Wallins ande – en riktig forskare, hjälte i ”finländsk” orientalism och i motsats till Eneberg intresserad av människor. (Indirekt visar Donner hur väl en ny Wallin-volym skulle sitta – Göran Schildts urval ”Källan i fjärran öknen” (1976) är sen länge utsåld.)

Till skillnad från Eneberg underhöll resenären Wallin ingen flamma där hemma; tände desto ivrigare på ort och ställe. Men en orientalist-brevväxling mellan Irene Bäckström och Knut Tallqvist kom ut 1986. Jämförda med Eneberg-Minette är de roliga att läsa, eftersom de skriver om 1890-talssaker de upplever och inte jåmar så mycket. Men deras romans är förstås blekare, eftersom det går ”bra” och de får varandra.

Fröken och Doktorn

Eneberg. däremot, lider sina wertherska marter. Han går med håven, han hotar och slår till skenreträtt, för att pressa fram en signal ur Minette. Som i sin tur manövrerar i det utrymme hon har: varken säga eller såga. Inga löften som kunde tolkas bindande, ändå hålla grytan varm. Vad vet vi? Kanske hon ser sej om efter andra, men efter tolv år står posterna: 1) hon är snart 28 och friarna står inte i rad, 2) Eneberg är rörande envis och får kanske ändå nåt jobb, 3) känslorna?

Det sista vet vi egentligen minst om. Ändå är breven som bäst när de två – ”Fröken” och ”Doktorn”, som de kallar varann –nån gång verkar falla ur den strängt uppmätta kontradansen; i ett sånt övertramp kan de till och med dra till med ett ”du”. Just för att breven som helhet inte är stor litteratur, hugger såna okontrollerade passager till och berör. Från mycket långt avstånd liknar Fröken och Doktorn två insekter, uppnålade på tidens konventioner. Hon biprinsessa, han kanske flygmyra. Men de är inte döda än. Hon: ”Jag är så trött på detta brev, det talas blott om känslor, jag ville så gärna engång hava en verklighet”.

Crossover-problem

Allt detta suckande och velande kan förstås låta avlägset, idag när folk rätt fritt knullar runt – som Donner säger, ”kärleken blir instant eller så blir den igenting”. Ändå ska man kanske inte exotisera Minette-Eneberg för mycket: känsla över klassgräns förblir ett komplicerat trekroppsproblem. Eller vet du själv en kaka som inte sökt maka, och överlevt? Marianne Backléns Karma diskuterar dagens globala cross-overs; översatt till då var Eneberg ”negern”. Vi ska inte heller glömma att vi rör oss i ett fält där man aldrig kan veta, isynnerhet om sånt som inte lämnar nåt spår. Är all telefonerotik så instant? Jag misstänker att det går alldeles utmärkt att sukta per e-post.

”Egentligen” vet vi som vanligt inget, och poäng går till Donner för att han inte pressar mera tolkning ur storyn än den håller för. I synnerhet återstår två känslor, två stora ”X”. Minettes för Eneberg – vi vet att hon på äldre dar vårdade minnet och breven. Men där kan finnas behovet att drömma sig en förlorad ungdom. Vi blir alltid imponerade när vi tycker vi känt nåt inte uppenbart rationellt; vi kallar den misstanken kärlek. Är då Enebergs sega belägring av Minette kärlek, eller kanske bara tråkighet – kärlek som fantasibrist? Samt en dröm om den status ”erövringen” skulle ha gett? Kan man skilja de två känslorna åt? Igår, och idag? Är en prinsessa utan kungarike ändå prinsessa?

Teckentydarna

Jag vet inte om Donner tänkt på det, men där han sitter med sina brev, dokument från en försvunnen civilisation, liknar han Eneberg framför sina sumeriska lertavlor. Vad betyder de här tecknen, de här mänskliga avtrycken, bakom sin omedelbara obegriplighet? Är skriften symptom på en känsla, eller kanske själva känslan, själva dramat? Frågor som vi knappast kan besvara, eftersom det skulle förutsätta att vi visste saker om Fröken och Doktorn som vi inte vet om oss själva.

Kärlekens konstiga kilskrift, och ändå måste du leva.

Trygve Söderling

Kärlekens ingenmansland. En berättelse om Minette Munck och orientalisten K.F. Eneberg i 1800-talets Finland. Söderströms/Atlantis 2002

Publicerad i Hufvudstadsbladet 19.9.2002