Hemliga djur

Dom som inte håller på att flytta ihop håller på att göra bänksit. Skilsmässan inleds med förlovning. Åtminstone i Gunilla Hemmings nya mosaikdrama Flockdjur, ett stort steg framåt för den flitigaste finlandssvenska radiodramatikern. Hennes oerhört exakta hantverk nere på replikplanet känns igen – där är det rentav ringellskt – men det crazyaktiga har här tonats ner, figurerna vuxit och en melankolisk grundton sitter i väggarna långt efter ridån.

Missat pjäsen? Inte så konstigt, i t.ex. tidningen Hbl fanns ingen som helst info utöver tablån. Med tanke på vår ekonomiskt sett nerkörda finlandssvenska radiodramatiksituation – mest ges repriser från rikare tider – kunde man ha väntat sig lite pukor och trumpeter när det nu faktiskt är premiär som i söndags. Men hörspelen är och förblir våra okända djur.

Desto roligare att få skriva om dem.

Formen i ”Flockdjur”: en rad korta, parallella scener/dialoger, där nätverket, dramat och vem som riktigt är vem bara långsamt klarnar för lyssnaren – jämför Almodóvars filmer. En man skriver brev på ett plan hem från Thailand. Man inser att adressaten, Sheila, är prostituerad och att han vill hämta hem henne till Bassböle, där han är busschaffis. Mitt i vår tid och plats alltså, och även om det gevär som här hängts upp inte avlossas – inte på det förväntade sättet – så sitter vi från första sekund i ett globaliserat Svenskfinland där Bangkok möter Bassböle möter alla vanliga wannabeyuppies-i-grafiska-industrin-i-Hesas-bättre-kvarter, där det riktigt intima umgänget består i att få piratkopiera nyaste versionen av QuarkXPress.

Av de sex huvudrollerna låter Gunilla Hemming och regissören Solveig Mattsson männen bli intressanta. Över alla andra får Sixten Lundberg lysa som busskusk på nyländskt idiom (jag snaskade i mej dom små scenerna där finlandssvenskar öppnar samtal med varann på dålig finska – en precis men sällan radiohörd iakttagelse). Men också Patrik Henrichsens roll och spel – charmig narcissist, totalt opålitlig – gör lyssnaren galen på precis det rätta sättet.

Han får också leverera dom one-liners som alltid finns i en Hemming-pjäs, typ ”antingen är man burn out eller så bara out”, eller ”medelklassen är den nya underklassen, den har bara inte märkt det”.

Mera pompöst säger en annan man, nära slutet, att ”när mänskan övergav flocken utbröt kaos”. Det tror jag förstås inte, raggandet är gammalt som gatan, bara flocken har blivit mer virtuell.

Flockdjur ges i repris först nästa år, meddelar Radioteatern. Budgetskäl – läs: svält.

Trygve Söderling

2002