Var det här allt?

”Inse att du är i reparationsstadet.” Råd från en läkare. Men samtidigt som allt flera når garageåldern undviks samtalsämnet skrotning. I en kultur där bara de modeller som säljer får synas blir talet om nedförsbackar och oundvikliga slut en otrevlighet, nästan perverst. Åldrandet kallas nu för domänförlust, bara losers blir gamla på riktigt och som konsumenter är de döda ren katastrof.

De s.k. stora årsklasserna med de stora tankarna slåss dessutom med sin egen generationsmässiga omnipotens, ordet ”acceptera” är för oss alltid misstänkt. Ändå måste också vi fejsa krämpor, rynkor och potensbesvär. Inte minst dom av den psykiska arten, som inte står ens med Viagra. Under ytan finns ett sug efter visdom om krympandets estetik, ett behov av arbiskurser om horisonten och avskedet. Var det här allt? Ja, det var det. Var det bra så? Nej, det var det inte. Dags att betala och gå.

Ett stycke i Johan Bargums förra bok, Charlie Boy (1995):

”Och flickan tyckte att hon plötsligt förstod vad alla som tar världen i besittning lär sig förstå: ju flera man möter desto flera blir det att skiljas ifrån, ju längre bort man kommer desto mera blir det att längta tillbaka till. Det kändes som om hon plötsligt under ett kort ögoblick hade genomskådat själva livet: en ändlös rad av skilsmässor, och saknad.”

Där är programmet för Bargums nya novellsamling Avsked, som också kunde ha hetat ”tolv sätt att skiljas” (eller hur många det nu är). Att leva är att dö en smula: här härjar förstås den  riktiga döden, den stora festförstöraren, men vi talar också om det samtalets och förälskelsens död som följer sin egen agenda. Vi rör oss i nutid, vi dör och gör slut per e-post och mobiltelefon. Vi känner igen dem: hjälplösheten när något ligger på slutrakan och det viktiga inte blir sagt. Parförhållandet som alltmera börjat likna ett ”efter”, ett alltför långt avsked. Eller tvärtom: avskedet till barndomen där slutet också är början.

Fem noveller som delvis överlappar varandra och där personerna ibland passas vidare till nästa text, som stafettpinnar. En konstfärdigt flätad väv. En oklanderlig prosa som belönar den långsamma läsaren med många fina lövsågningar.

Och ändå förstår jag inte det här boken.

Jag ser programmet men inte källkoden. Jag läser, men frågar, just det: Var det här allt? Jag börjar tvivla på min förmåga att överhuvudtaget förstå litteratur.

Uppdrag: inse vad Bargums bok säger. Metod: förstå genren. Lågmäld närhet, det stora i det lilla. Dramat vid vardagens köksbord och dagishämtningar. Samtidigt finns förstås hos just Bargum en udda dragning till film noir: Också här i hans femtonde bok bryts nära dig-mönstret av den novell där en rysk contract killer dyker upp, oväntat som en revolver under en vanlig dagstidning. Just den ståryn är förresten alltför sentimental. Då är de om den vanliga vardagen hårdare.

Relationer. Relationsspårning. I texten ”En vecka i september” klarnar en döende maktmänskas hemligheter för hans son. Varför bröt syrran med pappan, då i tiden? En dörr som öppnas, en skam som blottas, en försenad försoning och dörren som stängs på nytt, för gott.

Trött på sin samtids flashiga sensationalism skrev Tjechov att för honom är det fullständigt tillräckligt dramatiskt att Masja träffar Petja och de gifter sig. Idag, när den finlandssvenska prosan surfar på en så stark vitalitetsvåg och i synnerhet språkligt tar ut svängarna (ta bara Susanne Ringells och Robin Valtialas böcker i år), står det finstilta tilltalet hos Bargum för en annan fåra. Solveig von Schoultz-traditionen: det finns liv också i ett nerskruvat tonfall. Och både hos Ringell och Bargum odlas ju understatements, finurlighet, underminerande gångar. Men det där med stark känsla eller oväntad vändning hanteras hos Bargum från längre distans. Det är nästan alltid stort vemod och slokande öron, t.o.m. bland poliser.

Att just Johan Bargum i vår nuprosa är den stora elegikern kan förstås förbluffa den som främst sett honom i sitt sällskap, bland sin generations barrikader, problem och debatt. Den sidan finns förstås, vart skulle den gå, men närmast når man nog Bargum i scenen med barnet som leker med det lilla pappersrådjuret som dessvärre både ormen, geten och hästen förälskat sig i.

Den sagan älskar jag ju också.

Jag har inte svårt att övertyga mig om att också Bargums nyaste bok är subtil och seende. Jag läser om och hittar oerhört snygga sidor. Ändå är det som om helheten flyr mig. Drajven. Finns den? Behövs den? Där finns en scenkänsla som påminner om hans verk för teatern, kanske boken faktiskt är pjäs. Jag smakar igen, jag saknar fortfarande nåt. Kanske det är ilska. Hat mot avskedet, åtminstone spåren av ett ”rage before the dying of the light”. Nåt av den rebell utan sak som fanns i Bargums allra tidigaste böcker, så att säga innan han lärt sej att skriva.

Trygve Söderling

Johan Bargum: Avsked. Söderströms och Atlantis, 2003, 167 s.

Publicerad i Hufvudstadsbladet 15.9.2003