2003 • KONTUR

Kulturpolitik

En novell

Cappuccinokoppen skramlar när han ställer den på sitt fat, han får en känsla att folk på kaféet rycker till. Förargligt. Han, Kulornas Kung, känd för nerver av stål. Nerver av titan och ett fejs av teflon, som seglat honom oskadd genom så många tråkiga möten. Möten? Klockan för honom allt närmare detta Möte, så vitt skilt allt han hittills kallat för möten. Han inser att ordet för honom är för alltid kontaminerat, det får honom bara att tänka på Lundin på ordermottagningen. Och alla dessa damer i dräktjacka. Bort det (nu är han nära att välta vattenglaset), hur kan han ens tänka på dem i denna stund? Detta möte sätter allt på spel. Efter så många sammanträden, där han coolt som bara den avgjort främmande mänskors framtid – nåja, avgjort och avgjort, men påverkat deras planer, mer eller mindre… efter allt detta sitter han nu, Kulornas Kung, och darrar med koppen som nån gammal alkis. Vad väntar ni er, får han lust att ryta åt dom förvånade kafégästerna, det här är ändå inte vilken arbetsutskottslunch som helst, det här är ett rendez-vous med självaste Ödet. Fattar ni inte att jag väntar på en kvinna?

Hur avlägsen känns inte nu kulturpolitiken. Sin titel, Kulornas Kung, ska han väl få dras med också i fortsättningen. Om det blir nån fortsättning. Med en flik av sitt medvetande inser han att även om han nu faktiskt går med på Klara Björkmäkis, 32, ultimatum, även om han avsäger sig sin tron i det finlandssvenska kungariket (enpartistaten, som Sven Willner så syrligt brukade säga, på den tiden Sovjet var den enpartistat man jämförde med) så garanterar det inget, kärleken följer sina lagar som inte liknar stipendieansökningsnämndernas, det skulle då vara en viss nyckfullhet. Den kan vara en vecka eller ett liv, kanske bara en natt, kanske den redan är över. Han känner liksom ett kallt kreditkort snudda vid sitt hjärta men förstår sen snabbt att det bara är hans egen hand som reflexmässigt kollar plånboken. Kajsa Björkmäki, 32, med det där ansiktet… egentligen ganska alldagligt… men hennes ögon är ovanliga på nåt sätt, han kan inte säga hur, han har överhuvudtaget och mot alla sina vanor glömt att ta in hennes utseende, varit alltför engagerad av varje ord i deras samtal – sammanlagt ett – samtal alltså – så att det känns helt ingraverat i hans minne. Att han inte kunde placera henne då första gången var trots allt begripligt, vem kan hålla reda på alla dessa journalissor och författarfrön nuförtiden, och dom sänder ju ändå (i allmänhet) inte in foton med sina stipendieansökningar, så långt hade det trots allt inte gått, haha. Fast med ett sting av stigande skräck insåg han att en förklaring till att han inte heller mindes hennes namn från Handlingarna kunde vara att hon inte ens hade sökt. Det kunde i själva verket vara just så. — Ännu värre att bearbeta, den långt större och hemligare smärta han känt för att hon inte känt igen honom, kanske det var bara tur egentligen, men ändå mera än märkligt, visserligen hade han haft solbrillor och en rätt casual skjorta just då, vid det där första slumpmässiga mötet, med palmmotiv, men ändå, det finns trots allt vissa finlandssvenska fejs och till dem hörde hans.

Kulornas Kung. Han visste inte vem som ursprungligen kommit på detta nickname (Lundin på kontoret?). Med tiden hade det gått som det går, citationstecknen hade slitits bort. Och varför inte, han hade t.o.m. gärna satt ut ännu flera titlar på sitt visitkort, det fanns ju så många ypperliga synonymer på detta tema. Fyrkarnas Furste. Stålarnas Stålman. Schamanen av Schabinotterna …

”Direktör Deg” hade också låtit snyggt, tänkte han, nu en smula uppsluppet när allt det där liksom gled av honom som ett stort paket dy; lustigt att vatusvenskarna kallar pengar för ”deg”. Det ger onekligen Svenska Enpartiets gamla slogan ”Nära Deg” en överraskande sannfärdig innebörd. — Fast det är väl slut mellan Flockpartiet och mig nu, tänker han sen, helt flyktigt, utan att känna sej det minsta berörd. Slut med denna Enestam till exempel, denna blöta paff-figur, denna sura sjöman han så ofta rasat över – hela gestalten löser nu upp sej som en flyktig fantom, som det där lilla gasmolnet som försvinner när man öppnar en flaska öl. Och ännu mera förstrött mindes han att det faktiskt hade funnits en wife, en van, en vinthund, en våning, en villa, en vinterbostad, flera vuxna barn. Nåja. Dom har sina egna karriärer att sköta. Whatever .

Folk kommer att säga att det här är typiskt för oss klimakteriemän med makt, isynnerhet sen det blir känt att orsaken till hans abdikation från ledande post i kungariket S. har långt ljust hår. Ja, kunde vara hans dotter. Folk pratar som dom pratar men det får man skita i. Han är inte längre beroende av dem, det inser han nu, med den här känslan kan han fast bo under broarna, eller i gammelfarsans garage. Mat, den kan man alltid dyka i roskisar efter, det är ju t.o.m. trend nuförtiden, vad heter det, fregan? Haha, han ska visa dom, han ska bli Svenskfinlands främsta fregan. Veckopressrubrik: han bytte Partiet mot raveparties. Tatuera sig vilt, borsta tänderna med whisky, gå i säckiga kläder. Pierca ett ormsmycke i pannan, måla sej med henna… knarka ska han förstås, knarka hårt, och glömma att skicka nyårskort… tänk så mycket man kan få ut av livet ännu som 59 om man har bestämt sig för att inte bli fet! Denna Kamilla Björkmäkis, 32, ultimatum (eller hette hon Katja?), börjar kännas som ett löfte och inte ett hot.

Och det är klart, han förstår henne: det är hon som har horat (kommer det att heta) om hon kommer till runebergsfesten med Kulornas Kung under armen, kassakistornas kontrollör nummer ett. Då spelar det ingen roll om hon verkligen lyft stöd eller pris för sin foto- och reportagebok från Petersburg eller inte. Det är vad vad folk tror som räknas, det är det enda som gäller. Också när folk blandar ihop saker. Till exempel tror vanligt folk att Fonden bara i praktiken styrs av Partiet, sådär lite i smyg, som det ju är på livets övriga områden. Dom blir förbluffade att finna ut att den är en underavdelning helt de jure . Den där lilla förvirringen, den är pengar värd. Den är kulturpolitik.

Ett parti som helt öppet delar ut fyrk åt de sina, hur skulle det se ut? Illa, jag mår illa. Det var därför den här notisen i år, den i HusBladet om Christian Brandt, var så oförlåtligt pinsam. Vår trotjänande tjänsteman får helt plötsligt ettårsstipendium för ett helt hemligt projekt, utan att ha visat upp några som helst kvalifikationer. Jag menar, sånt händer ju hela tiden, men det borde inte få hända så öppet. Och framför allt: borde det inte få hända i Bladet. Vem på Bladet kan ha släppt igenom detta, tänker KK förvirrat, glömsk av sin nya livssituation, han måste ringa upp dom nu bums och ge dem en rejäl avbasning. Siperia opettaa.

Här har han i åratal, i takt med att Fondens pengar vuxit till allt häftigare proportioner per finlandssvensk, hävdat sitt favorittema: de dåliga ansökningarna. Och så glider denna Brandt igenom, som en fjärt mitt i högmässan. (Jo, KK borde snygga upp sitt språk, men vad kan man göra?) — Vi har allt mera pengar att dela ut (tänker han), till ständigt samma mänskor på basen av allt sämre ansökningar. KK gör den nedslående jämförelsen mellan ansökningsförsökens allt lägre nivå och sin egen växande visionära kraft. Han är inte riktigt medveten om den nedlåtande, nästan förmyndaraktiga biton hans predikningar fått. Om ansökningarna nu är så jävla usla, varför ska han då överhuvudtaget dela ut några pengar? Sätt dom i framtidsfonden så vet man åtminstone var man har dom. Det vill säga det vet man inte. Då först vet man inte. Men ofrivilligt faller en löjets skugga, inte över de korkade ansökarna, som det var meningen, utan över honom själv och hans Fond, som över en fader och uppfostrare som ständigt och jämt lamenterar över att hans barn är så bortskämda. Vem tror han att har fixat det då? Snacket om dåliga ansökningar visade sej förresten vara en ren fantasiprodukt det år Fredrik Lång fick en inbjudan till Fondens stora utdelningsritual. Ordförande som han var, på den tiden, för Folktidningen Proletärernas Trösts stödförening ”Leopardtryck”, trodde han att tidningens ansökan för sitt Ryssland-projekt, ett omfattande reportage i Ryszard Kapucinskis anda, skulle ge utdelning. Affärstransaktionen – du får fyrken, vi får ditt namn – framskred som vanligt, de för sponsorering inkallade mänskorna hörde undergivet på KK:s vanliga straffpredikan om dåliga stipendieansökningar. Speciellt nämnde KK denna gång de fantastiska möjligheter som det (då) nya Ryssland öppnat för nya, djärva projekt. Varför tänker ingen på detta! Varför gör ingen nånsin nåt spännande och expansivt!? dundrade KK från podiet. Här saknas mod. Mod i arm och kraft i barm. Den finlandssvenska impotensen är rent ut sagt fruktansvärt pinsam. Bara Flockpartiet, det vill säga jag, har visionerna. Sådär gick han på. Varför Fredrik Lång, som representerade en ansökan (som inte bifölls) för just ett sånt ändamål, varför Lång bjudits in till utdelningsfesten framgick aldrig. Nåt sorts missförstånd?

Kulturpolitik är att bedriva kulturpolitik så att det ser ut som en annan kulturpolitik än det är. Den där Folktidningen Proletärernas Tröst till exempel, KK kan slå sej i häcken på att vanliga finlandssvenskar (i den mån dom nu vet den existerar) tror att också den lyfter sina furstliga bidrag ur Flockpartiets Förenade Fondsyndikat FFF. Spelar ingen roll att den där blaskan i själva verket på nåt fullständigt obegripligt sätt i alla dessa decennier hankat sej fram på statliga pengar. Den andra statens alltså. Finska statens. Partistöd det också, men inte det rätta partiets. Inte Rätta Kaverinas Parti RKP. Och sen har dom (Folktidningen PT) förstås sina patetiska tiggerkampanjer, som om det inte räckte att man betalar prenumerationen tigger dom ihop extra stöd från läsarna, främst förstås Vivica Bandler, men också från andra kommunister. Gåtfullt. Parentetiskt inser KK att han nu – nu när Korinna Björkniemi, 32, kommit in i hans liv – kanske måste börja göra exaktare distinktioner än hittills. Det är ju strängt taget inte ”kommunister” en masse utan en massa finstilta underavdelningar: anarkister, feminister, sekterister och så vidare. Synd. Livet kommer att bli mer komplicerat nu. Men samtidigt enklare.

Vanligt folk tänker ändå, nu är han tillbaka på spåret, det är dit han vill komma, vanligt folk tänker med all säkerhet att Folktidningen PT, som alla andra, är lika beroende som alla andra av Fond-Imperiet. Det är det väsentliga. Nånstans kryper tanken in. ”Bäst att inte säga för mycket för om man kanske nångång sku söka”. Till och med ljusröda Arbetarorganet Svenska Demografen, organ för ett av landets största partier (dock inte Flockpartiet), vädjade på sina knän hos borgarna och fick faktiskt en engångsräddningsplanka. Ur PR-kvoten. Vad är väl bättre PR än detta: säg inte att vi inte är liberala, vi räddar t.o.m. socialdemokrater. En gång, men det är vad folk minns. ”Men varför tigger ni pengar av läsarna, kan ni int bara be av didär Fonderna?”… ”Kan ni skriva som ni vill, är ni int rädda att bli utan pengar från Fonderna?”. Haha. Det är kulturpolitik. Strålande kulturpolitik. Image Control. Vi räddar alla. Vi och ingen annan kämpar för språket. Identity Politics. Ett vattentätt system. Kulturen under kontroll.

Det viktiga är inte vad vi gör. Det viktiga är att alla är helt besatta. Av tanken på Fonden. Allt delas upp i ett antal får. Dom som får, dom som fått, dom som vet att dom får, dom som hoppas dom får och dom som är kritiska. Ofta en och samma person. Slaget är vunnet så länge folk tänker på oss. I nåt hörn av kalkylen. ”Dom skulle ha fått se på fan men jag fick inget stipendium”. Vi vill hemsöka dom i deras drömmar. Iaktta dom. Ett finlandssvenskt Panoptikon. Försök inga tricks för Julgubben, han vet allt. Det är vad dom tror. Och han har så många tomtar och utliggare på spaning i bygden. Spelar ingen roll om det stämmer. Lagom paranoja håller systemet i schack. Spelar också underligt liten roll om det finns pengar eller inte. Nu finns ju i och för sej mycket. Det är mycket nu. Löjligt mycket i förhållande till kreativitetens summa, som väl är som den alltid har varit. Fortsätter det så här tvingas vi inom kort att dränka alla i fyrk som överhuvudtaget orkar kasta in en ansökan. Och eftersom ansökningarna bara blir sämre och sämre, enligt KK alltså, samtidigt som avkastningen bara ökar och ökar, måste nästa steg bli att vi rationaliserar hela förfarandet. Koncentrerar resurserna. Till själva langandet. För hem fyrken i skottkärra, i första hand till dom som bor närmast kansliet. Blir det nåt över tar vi en skåpbil och kör ett par varv. Svenskfinland runt. Slänger en säck åt dom vi tycker om. Det är finlandssvensk logik, jag menar logistik. Resultatet blir som förut, men med lots of mindre byråkrati. Dom rödgröna galningarna snackar ju redan om medborgarlön, varför inte gå i spetsen och införa finlandssvensk medborgarbelöning. Ett stipendium åt alla som stöder vårt Flockparti. Utbetalningskorten medföljer som bilaga till Medborgarbladet. Skattetekniskt sett en filial av Folkhälsan. Pengar är ju bra för nerverna. Finlandssvenska nätverksmänskor är lyckligare, vi lever längre, man kan fråga till vilken nytta, men vi gör det. ”Vitamin K”, som Blondie säger. K som i kapital. Folk måste väl för fan få erkännande för att dom ställer upp! På dom rätta värdena. Kunde också kopplas till röstning i val. Exit Poll. Vem röstade du på? Exit Gold. På nåt sätt måste vi svänga den här politiska trenden, nu när vi snart har flera ministrar än riksdagsmän.

Synd bara dethär att Enestam och hans gäng ska vara så trista. Begriper sej ej på kultur. Nada hiff på verklig Konst. Sådär som han själv, KK, har. Kulornas Kung tar minsann och skriver en dikt när andan faller på. Eller svänger ihop en akvarell, drejar en vas, klipper en pappersdocka. Igår skrev han en igen. Din hud / trotsar mina förbud / din häck / gör mej väck… Vad begriper Ekku Enestam av sånt. Förargligt också: varje gång man ger sej ut bland dom vanliga mänskorna, d.v.s. kulturmänskorna, man hittar t.ex. ett gäng damer, unga damer (och långbenta som fan) som förstår sej på Kultur. Och man tar en liten öl och diskuterar, man diskuterar allt häftigare, om performance, postmodernismen, Ambitious Bitch… förr eller senare visar dom sej vara kommunister. På sätt eller annat. Har dom inte organiserat en finlandssvensk fredsmarsch genom Mellanöstern så har dom skrivit en teaterrecension i Folktidningen. Det slår aldrig fel.

Hur var det nu igen med den där Fagerholm, till exempel? Poetissan. Skrivit böcker. Ärtig som fan. Raggades upp till vår sakkunniggrupp. Ett värdefullt PR-kort. Och sen, en dag, bara pang! i dörren. Också det stod i Tidningen. Man kan undra varför. Gillade inte vår stil kantänka. Som om det var hennes sak att bedöma. Inte hört talas om henne sen dess. Borde begära en närmare utredning av fallet. Vi kan inte ha det så här. En verklig diva.

Cappuccinon är urdrucken och Kulornas Kung har drivit åt helt fel håll i sina tankar, nu igen. Men plötsligt utstrålar en vertikal gestalt, i dörren i andra ändan av lokalen, ett magnetfält med märkvärdig effekt på KK:s hjärta hjärna och ljumskar. Katherina Björkniemi är punktlig. – Och om hon är en agent provocateur, hinner han tänka, på sista sidan av sitt dittillsvarande livs bok; utsänd av fienden (vem?), med uppgift att neutralisera honom och de makter han står för? I dom nya Bond-filmerna är det brudarna som styr. Sånt är modernt nu. KK bryr sig inte, för han har varseblivit en rörelse. Det gudomliga paret ögonbryn, sju meter bort, har höjts en liten nyans. Som till en fråga. Med ens är han alldeles kall och klar. Han nickar.

2003

Trygve Söderling

Publicerad i KONTUR


	Texter framslamrade av Trygve Söderling
	2003 • KONTUR Kulturpolitik En novell Cappuccinokoppen skramlar när han ställer den på sitt fat, han får en känsla att folk på kaféet rycker till. Förargligt. Han, Kulornas Kung, känd för nerver av stål. Nerver av titan och ett fejs av teflon, som seglat honom oskadd genom så många tråkiga möten. Möten? Klockan för honom allt närmare detta Möte, så vitt skilt allt han hittills kallat för möten. Han inser att ordet för honom är för alltid kontaminerat, det får honom bara att tänka på Lundin på ordermottagningen. Och alla dessa damer i dräktjacka. Bort det (nu är han nära att välta vattenglaset), hur kan han ens tänka på dem i denna stund? Detta möte sätter allt på spel. Efter så många sammanträden, där han coolt som bara den avgjort främmande mänskors framtid – nåja, avgjort och avgjort, men påverkat deras planer, mer eller mindre… efter allt detta sitter han nu, Kulornas Kung, och darrar med koppen som nån gammal alkis. Vad väntar ni er, får han lust att ryta åt dom förvånade kafégästerna, det här är ändå inte vilken arbetsutskottslunch som helst, det här är ett rendez-vous med självaste Ödet. Fattar ni inte att jag väntar på en kvinna? Hur avlägsen känns inte nu kulturpolitiken. Sin titel, Kulornas Kung, ska han väl få dras med också i fortsättningen. Om det blir nån fortsättning. Med en flik av sitt medvetande inser han att även om han nu faktiskt går med på Klara Björkmäkis, 32, ultimatum, även om han avsäger sig sin tron i det finlandssvenska kungariket (enpartistaten, som Sven Willner så syrligt brukade säga, på den tiden Sovjet var den enpartistat man jämförde med) så garanterar det inget, kärleken följer sina lagar som inte liknar stipendieansökningsnämndernas, det skulle då vara en viss nyckfullhet. Den kan vara en vecka eller ett liv, kanske bara en natt, kanske den redan är över. Han känner liksom ett kallt kreditkort snudda vid sitt hjärta men förstår sen snabbt att det bara är hans egen hand som reflexmässigt kollar plånboken. Kajsa Björkmäki, 32, med det där ansiktet… egentligen ganska alldagligt… men hennes ögon är ovanliga på nåt sätt, han kan inte säga hur, han har överhuvudtaget och mot alla sina vanor glömt att ta in hennes utseende, varit alltför engagerad av varje ord i deras samtal – sammanlagt ett – samtal alltså – så att det känns helt ingraverat i hans minne. Att han inte kunde placera henne då första gången var trots allt begripligt, vem kan hålla reda på alla dessa journalissor och författarfrön nuförtiden, och dom sänder ju ändå (i allmänhet) inte in foton med sina stipendieansökningar, så långt hade det trots allt inte gått, haha. Fast med ett sting av stigande skräck insåg han att en förklaring till att han inte heller mindes hennes namn från Handlingarna kunde vara att hon inte ens hade sökt. Det kunde i själva verket vara just så. — Ännu värre att bearbeta, den långt större och hemligare smärta han känt för att hon inte känt igen honom, kanske det var bara tur egentligen, men ändå mera än märkligt, visserligen hade han haft solbrillor och en rätt casual skjorta just då, vid det där första slumpmässiga mötet, med palmmotiv, men ändå, det finns trots allt vissa finlandssvenska fejs och till dem hörde hans. Kulornas Kung. Han visste inte vem som ursprungligen kommit på detta nickname (Lundin på kontoret?). Med tiden hade det gått som det går, citationstecknen hade slitits bort. Och varför inte, han hade t.o.m. gärna satt ut ännu flera titlar på sitt visitkort, det fanns ju så många ypperliga synonymer på detta tema. Fyrkarnas Furste. Stålarnas Stålman. Schamanen av Schabinotterna … ”Direktör Deg” hade också låtit snyggt, tänkte han, nu en smula uppsluppet när allt det där liksom gled av honom som ett stort paket dy; lustigt att vatusvenskarna kallar pengar för ”deg”. Det ger onekligen Svenska Enpartiets gamla slogan ”Nära Deg” en överraskande sannfärdig innebörd. — Fast det är väl slut mellan Flockpartiet och mig nu, tänker han sen, helt flyktigt, utan att känna sej det minsta berörd. Slut med denna Enestam till exempel, denna blöta paff-figur, denna sura sjöman han så ofta rasat över – hela gestalten löser nu upp sej som en flyktig fantom, som det där lilla gasmolnet som försvinner när man öppnar en flaska öl. Och ännu mera förstrött mindes han att det faktiskt hade funnits en wife, en van, en vinthund, en våning, en villa, en vinterbostad, flera vuxna barn. Nåja. Dom har sina egna karriärer att sköta. Whatever . Folk kommer att säga att det här är typiskt för oss klimakteriemän med makt, isynnerhet sen det blir känt att orsaken till hans abdikation från ledande post i kungariket S. har långt ljust hår. Ja, kunde vara hans dotter. Folk pratar som dom pratar men det får man skita i. Han är inte längre beroende av dem, det inser han nu, med den här känslan kan han fast bo under broarna, eller i gammelfarsans garage. Mat, den kan man alltid dyka i roskisar efter, det är ju t.o.m. trend nuförtiden, vad heter det, fregan? Haha, han ska visa dom, han ska bli Svenskfinlands främsta fregan. Veckopressrubrik: han bytte Partiet mot raveparties. Tatuera sig vilt, borsta tänderna med whisky, gå i säckiga kläder. Pierca ett ormsmycke i pannan, måla sej med henna… knarka ska han förstås, knarka hårt, och glömma att skicka nyårskort… tänk så mycket man kan få ut av livet ännu som 59 om man har bestämt sig för att inte bli fet! Denna Kamilla Björkmäkis, 32, ultimatum (eller hette hon Katja?), börjar kännas som ett löfte och inte ett hot. Och det är klart, han förstår henne: det är hon som har horat (kommer det att heta) om hon kommer till runebergsfesten med Kulornas Kung under armen, kassakistornas kontrollör nummer ett. Då spelar det ingen roll om hon verkligen lyft stöd eller pris för sin foto- och reportagebok från Petersburg eller inte. Det är vad vad folk tror som räknas, det är det enda som gäller. Också när folk blandar ihop saker. Till exempel tror vanligt folk att Fonden bara i praktiken styrs av Partiet, sådär lite i smyg, som det ju är på livets övriga områden. Dom blir förbluffade att finna ut att den är en underavdelning helt de jure . Den där lilla förvirringen, den är pengar värd. Den är kulturpolitik. Ett parti som helt öppet delar ut fyrk åt de sina, hur skulle det se ut? Illa, jag mår illa. Det var därför den här notisen i år, den i HusBladet om Christian Brandt, var så oförlåtligt pinsam. Vår trotjänande tjänsteman får helt plötsligt ettårsstipendium för ett helt hemligt projekt, utan att ha visat upp några som helst kvalifikationer. Jag menar, sånt händer ju hela tiden, men det borde inte få hända så öppet. Och framför allt: borde det inte få hända i Bladet. Vem på Bladet kan ha släppt igenom detta, tänker KK förvirrat, glömsk av sin nya livssituation, han måste ringa upp dom nu bums och ge dem en rejäl avbasning. Siperia opettaa. Här har han i åratal, i takt med att Fondens pengar vuxit till allt häftigare proportioner per finlandssvensk, hävdat sitt favorittema: de dåliga ansökningarna. Och så glider denna Brandt igenom, som en fjärt mitt i högmässan. (Jo, KK borde snygga upp sitt språk, men vad kan man göra?) — Vi har allt mera pengar att dela ut (tänker han), till ständigt samma mänskor på basen av allt sämre ansökningar. KK gör den nedslående jämförelsen mellan ansökningsförsökens allt lägre nivå och sin egen växande visionära kraft. Han är inte riktigt medveten om den nedlåtande, nästan förmyndaraktiga biton hans predikningar fått. Om ansökningarna nu är så jävla usla, varför ska han då överhuvudtaget dela ut några pengar? Sätt dom i framtidsfonden så vet man åtminstone var man har dom. Det vill säga det vet man inte. Då först vet man inte. Men ofrivilligt faller en löjets skugga, inte över de korkade ansökarna, som det var meningen, utan över honom själv och hans Fond, som över en fader och uppfostrare som ständigt och jämt lamenterar över att hans barn är så bortskämda. Vem tror han att har fixat det då? Snacket om dåliga ansökningar visade sej förresten vara en ren fantasiprodukt det år Fredrik Lång fick en inbjudan till Fondens stora utdelningsritual. Ordförande som han var, på den tiden, för Folktidningen Proletärernas Trösts stödförening ”Leopardtryck”, trodde han att tidningens ansökan för sitt Ryssland-projekt, ett omfattande reportage i Ryszard Kapucinskis anda, skulle ge utdelning. Affärstransaktionen – du får fyrken, vi får ditt namn – framskred som vanligt, de för sponsorering inkallade mänskorna hörde undergivet på KK:s vanliga straffpredikan om dåliga stipendieansökningar. Speciellt nämnde KK denna gång de fantastiska möjligheter som det (då) nya Ryssland öppnat för nya, djärva projekt. Varför tänker ingen på detta! Varför gör ingen nånsin nåt spännande och expansivt!? dundrade KK från podiet. Här saknas mod. Mod i arm och kraft i barm. Den finlandssvenska impotensen är rent ut sagt fruktansvärt pinsam. Bara Flockpartiet, det vill säga jag, har visionerna. Sådär gick han på. Varför Fredrik Lång, som representerade en ansökan (som inte bifölls) för just ett sånt ändamål, varför Lång bjudits in till utdelningsfesten framgick aldrig. Nåt sorts missförstånd? Kulturpolitik är att bedriva kulturpolitik så att det ser ut som en annan kulturpolitik än det är. Den där Folktidningen Proletärernas Tröst till exempel, KK kan slå sej i häcken på att vanliga finlandssvenskar (i den mån dom nu vet den existerar) tror att också den lyfter sina furstliga bidrag ur Flockpartiets Förenade Fondsyndikat FFF. Spelar ingen roll att den där blaskan i själva verket på nåt fullständigt obegripligt sätt i alla dessa decennier hankat sej fram på statliga pengar. Den andra statens alltså. Finska statens. Partistöd det också, men inte det rätta partiets. Inte Rätta Kaverinas Parti RKP. Och sen har dom (Folktidningen PT) förstås sina patetiska tiggerkampanjer, som om det inte räckte att man betalar prenumerationen tigger dom ihop extra stöd från läsarna, främst förstås Vivica Bandler, men också från andra kommunister. Gåtfullt. Parentetiskt inser KK att han nu – nu när Korinna Björkniemi, 32, kommit in i hans liv – kanske måste börja göra exaktare distinktioner än hittills. Det är ju strängt taget inte ”kommunister” en masse utan en massa finstilta underavdelningar: anarkister, feminister, sekterister och så vidare. Synd. Livet kommer att bli mer komplicerat nu. Men samtidigt enklare. Vanligt folk tänker ändå, nu är han tillbaka på spåret, det är dit han vill komma, vanligt folk tänker med all säkerhet att Folktidningen PT, som alla andra, är lika beroende som alla andra av Fond-Imperiet. Det är det väsentliga. Nånstans kryper tanken in. ”Bäst att inte säga för mycket för om man kanske nångång sku söka”. Till och med ljusröda Arbetarorganet Svenska Demografen, organ för ett av landets största partier (dock inte Flockpartiet), vädjade på sina knän hos borgarna och fick faktiskt en engångsräddningsplanka. Ur PR-kvoten. Vad är väl bättre PR än detta: säg inte att vi inte är liberala, vi räddar t.o.m. socialdemokrater. En gång, men det är vad folk minns. ”Men varför tigger ni pengar av läsarna, kan ni int bara be av didär Fonderna?”… ”Kan ni skriva som ni vill, är ni int rädda att bli utan pengar från Fonderna?”. Haha. Det är kulturpolitik. Strålande kulturpolitik. Image Control. Vi räddar alla. Vi och ingen annan kämpar för språket. Identity Politics. Ett vattentätt system. Kulturen under kontroll. Det viktiga är inte vad vi gör. Det viktiga är att alla är helt besatta. Av tanken på Fonden. Allt delas upp i ett antal får. Dom som får, dom som fått, dom som vet att dom får, dom som hoppas dom får och dom som är kritiska. Ofta en och samma person. Slaget är vunnet så länge folk tänker på oss. I nåt hörn av kalkylen. ”Dom skulle ha fått se på fan men jag fick inget stipendium”. Vi vill hemsöka dom i deras drömmar. Iaktta dom. Ett finlandssvenskt Panoptikon. Försök inga tricks för Julgubben, han vet allt. Det är vad dom tror. Och han har så många tomtar och utliggare på spaning i bygden. Spelar ingen roll om det stämmer. Lagom paranoja håller systemet i schack. Spelar också underligt liten roll om det finns pengar eller inte. Nu finns ju i och för sej mycket. Det är mycket nu. Löjligt mycket i förhållande till kreativitetens summa, som väl är som den alltid har varit. Fortsätter det så här tvingas vi inom kort att dränka alla i fyrk som överhuvudtaget orkar kasta in en ansökan. Och eftersom ansökningarna bara blir sämre och sämre, enligt KK alltså, samtidigt som avkastningen bara ökar och ökar, måste nästa steg bli att vi rationaliserar hela förfarandet. Koncentrerar resurserna. Till själva langandet. För hem fyrken i skottkärra, i första hand till dom som bor närmast kansliet. Blir det nåt över tar vi en skåpbil och kör ett par varv. Svenskfinland runt. Slänger en säck åt dom vi tycker om. Det är finlandssvensk logik, jag menar logistik. Resultatet blir som förut, men med lots of mindre byråkrati. Dom rödgröna galningarna snackar ju redan om medborgarlön, varför inte gå i spetsen och införa finlandssvensk medborgarbelöning. Ett stipendium åt alla som stöder vårt Flockparti. Utbetalningskorten medföljer som bilaga till Medborgarbladet. Skattetekniskt sett en filial av Folkhälsan. Pengar är ju bra för nerverna. Finlandssvenska nätverksmänskor är lyckligare, vi lever längre, man kan fråga till vilken nytta, men vi gör det. ”Vitamin K”, som Blondie säger. K som i kapital. Folk måste väl för fan få erkännande för att dom ställer upp! På dom rätta värdena. Kunde också kopplas till röstning i val. Exit Poll. Vem röstade du på? Exit Gold. På nåt sätt måste vi svänga den här politiska trenden, nu när vi snart har flera ministrar än riksdagsmän. Synd bara dethär att Enestam och hans gäng ska vara så trista. Begriper sej ej på kultur. Nada hiff på verklig Konst. Sådär som han själv, KK, har. Kulornas Kung tar minsann och skriver en dikt när andan faller på. Eller svänger ihop en akvarell, drejar en vas, klipper en pappersdocka. Igår skrev han en igen. Din hud / trotsar mina förbud / din häck / gör mej väck… Vad begriper Ekku Enestam av sånt. Förargligt också: varje gång man ger sej ut bland dom vanliga mänskorna, d.v.s. kulturmänskorna, man hittar t.ex. ett gäng damer, unga damer (och långbenta som fan) som förstår sej på Kultur. Och man tar en liten öl och diskuterar, man diskuterar allt häftigare, om performance, postmodernismen, Ambitious Bitch… förr eller senare visar dom sej vara kommunister. På sätt eller annat. Har dom inte organiserat en finlandssvensk fredsmarsch genom Mellanöstern så har dom skrivit en teaterrecension i Folktidningen. Det slår aldrig fel. Hur var det nu igen med den där Fagerholm, till exempel? Poetissan. Skrivit böcker. Ärtig som fan. Raggades upp till vår sakkunniggrupp. Ett värdefullt PR-kort. Och sen, en dag, bara pang! i dörren. Också det stod i Tidningen. Man kan undra varför. Gillade inte vår stil kantänka. Som om det var hennes sak att bedöma. Inte hört talas om henne sen dess. Borde begära en närmare utredning av fallet. Vi kan inte ha det så här. En verklig diva. Cappuccinon är urdrucken och Kulornas Kung har drivit åt helt fel håll i sina tankar, nu igen. Men plötsligt utstrålar en vertikal gestalt, i dörren i andra ändan av lokalen, ett magnetfält med märkvärdig effekt på KK:s hjärta hjärna och ljumskar. Katherina Björkniemi är punktlig. – Och om hon är en agent provocateur, hinner han tänka, på sista sidan av sitt dittillsvarande livs bok; utsänd av fienden (vem?), med uppgift att neutralisera honom och de makter han står för? I dom nya Bond-filmerna är det brudarna som styr. Sånt är modernt nu. KK bryr sig inte, för han har varseblivit en rörelse. Det gudomliga paret ögonbryn, sju meter bort, har höjts en liten nyans. Som till en fråga. Med ens är han alldeles kall och klar. Han nickar. 2003 Trygve Söderling Publicerad i KONTUR	Publicerad i Slammerarkivet 2012
	SLAMMERARKIVET– hemsida