Recension av Peter Luthersson: Svensk litterär modernism. En stridsstudie. Atlantis, 2002, 383 s.

Stökig modernism och snälla svenskar

I en intervju i Horisont år 1961 minns poeten Rabbe Enckell ungdomens litterära fajter. ”På 20-talet var den nya dikten ett hån mot den anständiga borgerliga uppfattningen om hur dikt skulle se ut”, konstaterar han stolt. Poesin förr ”engagerade människorna, om också negativt”. ”Nu passerar allt utan att någon reagerar”.

I en ny bok undersöker Peter Luthersson hur anständig borgerlig stockholmspress såg på den europeiska modernismens tidiga 1900-tal. Boken heter Svensk litterär modernism. En stridsstudie, men en exaktare titel (fast mindre) vore ”Antimodernism i Svenska Dagbladet 1909–1929”.

Om alltså den nya konsten var ett ”hån” – och det bör Enckell ha vetat, för han var med – så var hånfullheten ömsesidig. ”Dårdikt”, och ”kulturbolsjevism” var vanliga epitet i SvD:s rapporter om tidens ”andliga farsoter”. T.ex. futurismen avfärdades 1909 av den svenska kritikerkungen Fredrik Böök som en ovanligt rikhaltig ”bacillkultur”.

I samtida finlandssvensk press, som trots bokens namn inte behandlas, var åsikterna mera blandade. I Sverige däremot hade, visar Lutherssons stridsstudie, de ”anständiga” ett så klart övertag att det är svårt att ens tala om strid.

Fr.a. Bööks auktoritet som kritiker var så förkrossande att en tidig rikssvensk wannabe-modern diktare som Gustaf Otto Adelborg efter en nedgörande recension valde att helt enkelt lämna landet.

Stockholm sög; Berlin och Petersburg drog.

Gammal ost

Att också Peter Luthersson skriver recensioner som får konsekvenser vet läsarna av detta blad [Hufvudstadsbladet] – det var han som för några år sen fick folk att febrilt slå upp ordet ressentiment (lättast översättbart som ”gammal ost”). Insändarspalten gick het i veckor och minst ett förlag sa upp sina diplomatiska relationer med tidningen. Ändå har ingen drabbad så vitt jag vet emigrerat.

Inför lanseringen av Svensk litterär… i Sverige drog Luthersson igång en debatt i Expressen om poeten och vänstermannen Karl Vennbergs högerförflutna. Från finländsk horisont såg det ungefär lika stort eller litet ut som de Georg Henrik von Wright-”skandaler” som med cirka tio års mellanrum blossar upp här. Mot Vennberg har Luthersson tydligen nåt som går utöver det rent litterära. Kanske ett ressentiment.

Också i hans bok finns kängor mot Vennberg (”kallhamrad spaltfighter”). Men tyngdpunkten ligger alltså på Lutherssons granskning av sin f.d. arbetsgivare Svenska Dagbladets kulturbevakning under 1910- och 20-talet. De mikrofilmer han vevar sig igenom frilägger ett viktigt och kanske t.o.m. avsiktligt glömt skikt av historien. Ämnet hanteras välformulerat, uddigt och nervigt: Luthersson trivs med att vara upprörd.

Kväst, sen och mesig

Huvudtesen i boken är att rikssvensk modernism var antingen kväst, sen eller mesig. Den ovan nämnda Adelborg var tidig: han kvästes. Vennberg och 40-talisterna var för sena för att räknas. Pär Lagerkvist var tidig, men mesig.

En följdtes är att rikssvenska litteraturhistoriker hittills glömt att jämföra sin hemvävda kvasi-modernism – Luthersson skriver elakt om ”härtappad lättmodernism” – med det som hände på den långt stökigare internationalla scenen. Och en följdfråga blir om den ”riktiga”, stökiga modernismen (jämför Rabbe Enckells ”hån”) överhuvudtaget någonsin har anlänt till Sverige. En ”modernism” som enbart blir pikant krydda för en blaserad societet kan ju knappast räknas, typ den ”futuristsoaré” som Luthersson noterar att 1915 begicks på Stockholms Grand Hôtel.

Allt det här är verkligt intressant och jag har egentligen bara tre invändningar. Två av dem tangerar bokens titel, Svensk litterär modernism.

Eftersom svensk litterär modernism var ungefär den enda punkt i världshistorien där några finländska röster var tidigt ute – som Luthersson säger, ”samtida med sin samtid” – kan det vara förvirrande att inse att Luthersson med ”svensk modernism” menar någonting helt annat. Nämligen Sverige. Finlands existens förnekas inte – tvärtom; de pionjärer han faktiskt nämner får guldstjärnor. Men faktum kvarstår: de är utlänningar.

För att bli svensk modernist i Lutherssons mening räcker det inte att vara modernist och att skriva på svenska; också passet måste vara i ordning.

Det blir alltså som motexempel Edith Södergran dyker upp, mot slutet (sid 251) av denna bok om ”svensk modernism”. Så här kunde man skriva, påminner Luthersson, i utlandet. Ultra, Quosego, Hagar Olsson, Gunnar Björling och Rabbe Enckell skymtar flyktigt (däremot inte Henry Parland). Elmer Diktonius enda och främsta insats förefaller vara att han översatte några dikter av Ezra Pound år 1923.

Så ser alltså ”svensk modernism” ut när pepparkaksdegen skärs ut med en riksgräns som kakform. Den modernism som hände på tyska och italienska fick faktiskt mera genomslag i den svenskhet som Luthersson ser och menar: den som syntes i SvD.

Exemplet Erikson

Oväntat nog spelar däremot en viss finlandssvensk ”Åke Erikson” en central roll i boken – pseudonymen för den Bertel Gripenberg som 1925 gav ut modernism-parodin Den hemliga glöden. Bland andra Hagar Olsson ramlade i fällan, även om fallet kanske inte var så djupt som det ser ut. Den hemliga glöden var, har många påpekat, inte alls opåverkad av det den ville parodiera.

Peter Lutherssons poäng med dra in just ”Erikson” – trots att också han glödde i Finland – är polemisk. T.o.m. en föregiven antimodernist som Gripenberg har, menar han, förstått mera om vad det är frågan om än t.ex. den Pär Lagerkvist som i rikssvensk litteraturhistoria brukar utmålas som pionjär. Den unge Lagerkvists ”modernism” är bara ytlig stilimitation (hävdar Luthersson), medan Gripenberg, som har sett the real thing på nära håll, inte kan undgå att så att säga i misstag göra ”riktig” modernism också när den är avsedd som hån.

Ett roligt exempel – men slumpmässigt. En fylligare facit om vad som samtidigt pågick i den reellt existerande svenska modernismen – läs: i Finland – hade gjort Lutherssons teser starkare.

Men kanske har vi bäddat för eländet genom att själva i tid och otid bryta ut vår litteratur som ”finlandssvensk”. Med vårt konstiga uttal låter bestämningen ju i rikssvenska öron dessutom misstänkt likt ”icke-svensk”.

Kanske vi också undermedvetet föreställer oss offentlighetshistorien fel: jag medger att jag själv i en frågesport kunde ha tippat att åtminstone någon av Södergrans diktsamlingar hade fått recension i Sverige redan under hennes livstid (hon dog 1923).

Så var det förstås inte. Södergran ”fanns” inte förrän framåt 1929. Udda finlandssvensk B-litteratur låg utanför det stockholmska synfältet, då som nu.

Glider inte in

Men Diktonius? invänder någon. Hans debut, aforismsamlingen Min dikt, utkom ju faktiskt i konungariket Sverige, och enbart där, år 1921. Kunde inte den glida in som tidig ”svensk modernism”, t.o.m. genom Svenska Dagbladets gränssnitt? I princip ja. I praktiken nej: Min dikt nämns inte i Lutherssons bok. Man får gå till Olof Enckell (1946), enligt vilken de borgerliga bladen lät kåsörerna ta hand om Diktonius. Bara Stockholmstidningen gjorde sig, skriver han, mödan av en mera ”allvarsam avbasning”.

Den ”radikala vänsterpressen” var enligt Enckell välvillig, likaså Axel Åhlström i helsingforsiska Arbetarbladet. Men det är alltså en helt annan historia, om en annan ”svensk modernism”; i SvD hittar man på sin höjd en osignerad gliring om Diktonius år 1928.

Lutherssons ”svensk” utesluter med andra ord inte bara Finland, det missar också Sverige. Utfallet – eller bortfallet – är helt konsekvent, sett från den speciella utkikspunkt han valt. Samtidigt visar det greppets begränsning, materialets blinda fläck. Viktigare än det SvD skrev om på den här tiden var trots allt, det vet vi nu, det de inte skrev om.

Flummig essens

Min invändning nummer två har att göra med modernismbegreppet. Den styrande slagrutan för Lutherssons studie är den teori han utvecklade i sin avhandling Modernism och individualitet (1986). Han tänker sig att modernismen måste förstås utifrån en gemensam ”idébas” hos sina utövare. Och han stipulerar att denna idébas är ”individualitetsprincipen”, ”personlighetsuttrycket”, ”jagproblematiken”.

Problemet är bara att Lutherssons ”individualitet” är ännu flummigare än det som skulle förklaras, ”modernismen”. Man kan fråga sig vilka konstnärliga uttryck som inte är uttryck för ”individualitet”. Allvarligare är att PL verkar tänka sig det mänskliga språket som ett logiskt system där också abstraktioner som ”frihet”, ”Gud” eller ”modernism” motsvaras av var sin essens, en standardmeter uppe i en platonsk himmel.

Själv skulle jag föredra en öppnare approach, utan fixa idéer; sann suddighet kan ge en bättre beskrivning än felaktig klarhet.

Utifrån sin alltför lättviktiga teori om modernismens källkod delar Luthersson upp det tidiga 1900-talets kritiker och konstnärer i getter och får, i dem som ”förstått” och dem som inte. Den goda nyheten är att en del slentrianmässig historieskrivning ifrågasätts och att förbindelser bakåt öppnas mot t.ex. en 1800-talsförfattare som Ola Hansson. Den dåliga nyheten är att Luthersson moraliserar, vilket är min tredje invändning.

Fel förr

Att modigt påtala misstag, men gärna först när alla är döda, är en vanlig synd som man ibland frestas kalla rikssvensk. Tyvärr är det också dålig historieskrivning. Läsaren unnas inte ens ett uns av inlevelsens gift. Pressklippen om den nya konstens dårhusmässighet inbjuder förstås till efterkloka flin, men vem kan gå i god för att hon eller han inte själv på 10- eller 20-talet hade varit Böök-epigon?

Luthersson påminner, med skäl, om att en del modernister attraherades av extrema politiska rörelser – t.ex. Marinetti och Pound av fascismen, Picasso och Majakovskij av kommunismen. Talet om ”bolsjevikkonst” var alltså inte taget helt ur luften. I hånet från ”anständigt borgerligt” håll låg ett korn av sanning; bakom hånet anar man känslan av hot.

Luthersson anklagar borgarna för att de inte förstod modernismen. Sen anklagar han modernisterna för att de var totalitära. Helgardering. Historien blir bekväm om den går ut på att alla förr hade fel. Dessutom glömmer den kanalzappande Luthersson att nämna att också Fredrik Böök, den stora antimodernisten, kom att dras till nazismen. De ”onda” modernisterna var alltså i gott (eller dåligt) sällskap: under 30-talet var det trängre än man skulle tro kring det totalitära.

Att missa det viktiga

Men det är helt sant att det var någonting konstigt med modernismens sätt att komma till Sverige – d.v.s. att inte komma. Lutherssons förtjänst är att han förtydligar bilden av hur framgångsrikt det officiella rikssvenska kulturlivet bekämpade det tidiga 1900-talets ismer och andra galenskaper.

”Jag vill inte neka till att det finns rätt många sjuka drag hos denna expressionism” skriver t.ex. kritikern August Brunius 1912 i en SvD-artikel som citeras i boken. ”Det är också påfallande att så många halfrasmänniskor och representanter för nya icke genomkultiverade folkslag spelat och spela en roll i riktningen”.

Lutherssons bok ger brutalrealistiskt underhållande smakprov på den härskande klassens estetik modell tidigt 1900-tal. Många av dess rop på ”lugn, begrundan och ostörd matsmältning” kombinerar, lästa med dagens ögon, grötmyndighet med aningslöshet. Först efter 1945, när revolten var gammal och världen skrivits om, vände kapporna också i Stockholm. Sedda från andra sidan av ett par riktiga krig kändes de tidiga modernisternas symbolkrig redan smått pittoreska.

Genom att begränsa sig till den stockholmska mainstream-pressens tongivande röster visar Luthersson, inte utan sadistisk underton, hur just mainstream kan missa det viktigaste, hur lätt den upphöjer sin egen provinsialism till en dygd.

Idag tror vi att vi har lärt oss läxan: konsten ska inte tas på allvar, allt får gärna ”passera utan att någon reagerar”. Frågan är om vi inte just därför igen håller på att missa något.

Trygve Söderling