Vårt behov av rotlöshet

Man talar om rötter, men vad är det för fel på luftrötter? 

Vi behöver nånsorts kontinuitet i våra liv, men alla fängelser behöver inte byggas enligt samma ritning. 

Hemmet kan också vara en hemsida.

x x x

Platser är utan vidare viktiga grejer, och fiktiva platser som Dallas eller Twin Peaks blir ofta verkligare än verkliga platser som Hanaböle och Dickursby, eftersom de fiktiva delas av flera. I Pajala i Norrbotten kan man således numera, på grund av Mikael Niemis roman, delta i guidade turer ”Vittula runt”. 

Laddade platser hos Marcel Proust är på samma sätt Combray, Balbec och Fauborg Saint-Germains, plus diverse bordeller. Och talar man om Tove Jansson så är den där kartan innanför pärmen på muminböckerna, dalen mellan havet och Klippiga Bergen, säkert lika verklig för många av oss som Europa-kartan på våra sedlar. 

Men Tove Jansson har också gett oss såna viktiga mentala platser som barndomens ateljé i Bildhuggarens dotter och ön i Pappan och havet och Anteckningar från en ö. De platsminnen som fiktionen skapar är med andra ord ofta starkare än verklighetens, dels för att vi kan dela dem, dels för att bra fiktion i sig själv är förstärkt verklighet.  

x x x

Ändå vill jag här snarare reflektera över nåt man kunde kalla för icke-platser, förnekade platser, alltså göra utgångsfrågan en aning mera obekväm för mig. Hur ser vårt behov av rotlöshet ut? Med risk för att rubriken – ”vårt behov av rotlöshet” – låter ungfär lika meningsfull som ”vårt behov av söndriga glödlampor” eller ”vårt behov av risiga mänskorelationer”. 

Saken är att det för ett par år sen, när jag läste Edward Saids memoarer, slog mej att det ofta döljer sig en paradox i det här med rötter och rotlöshet.

Edward Said växer upp i en tvåspråkig välbärgad palestinsk familj i Egypten, sommarlov firar man i Libanon, han sätts i en engelsk skola med koloniala värderingar i Kairo, han blir litteraturforskare i USA och resten vet vi, världsberömd blir han när han ger termen ”orientalism” en ny och kritisk laddning. 

Memoarerna handlar i alla fall inte om succé-sidan av dennna success story. Snarare tvärtom. Redan barndomsfotot på pärmen (på åtminstone den engelska, arabiska, franska, tyska och svenska utgåvan) visar oss en ganska förskrämd pojke och också titeln är oväntat hjärtnypande, Utan hemvist, på engelska Out of Place. Alltså bokstavligen motsatsen till en ”plats i världen”. 

Edward Said själv verkar alltså, snarare än som ett både-och, tolka sin uppväxt som ett varken-eller, ett gränstillstånd mellan kulturerna. Gränsen finns för övrigt inskriven redan i hans eget namn, där Edward står för det engelska, Said för det arabiska. 

Men, tänker man som läsare, är det inte just den här dubbla utsiktspunkten som gör det möjligt för honom – liksom tidigare för t.ex. Franz Fanon – att göra en så viktig insats för det man idag kallar postkolonial teori. Är inte hans ”varken-eller” också en sorts plats, vad vi än kallar den? I hans fall kunde platsen kanske heta ”det vetenskapliga samfundet” eller ”den internationella debatten”. Hur som helst: en ort som betyder en del för vilken karta vår kultur till slut gör sig av världen. Blir inte Edward Saids ”out of place”, hans ”mellanrum” – för att anknyta till Stefan Jonssons rubrik – snarare en produktiv mötesplats än en avstjälpningsplats, snarare ett torg än ett limbo eller två stolar man faller mellan? Om Edward Said är ”utan hemvist”, eller upplever det så, så är det väl i hans fall en välsignad rotlöshet. Åtminstone för oss andra? 

Draget av nostalgi och behärskad rot-sentimentalitet hos Edward Said kunde läggas intill några andra exempel: dels bestsellern och filmen Roots, själva upphovet till begreppet i sin nuvarande form, dels den aktivt utpekade rotlösheten hos en Malcolm X. Hos den senare är det enigmatiska x-et inte bara ett nom de guerre av den typ artister, revolutionärer och punkare i alla tider antagit; det är också en myt och politisk poäng skapad av en av vår tids retoriska genier. Med en profetisk gest gör han sin egen rotlöshet, den frånvaro av erkänd historia han delar med miljoner andra, till ett hederstecken. Stamtavlor är nåt för rashundar, är budskapet. 

Självklart borde man här också tala om det psykiska priset för en sån produktiv rotlöshet, eller kanske vi borde säga ”dubbelrotighet”, ”mångrotighet”, kanske helt enkelt: kosmopolitism. För individen kan både utdelningen och stressen bli stor. Men på det kollektiva planet är det självklart att vi behöver tvesyn och tolkar mellan kulturerna, att vi behöver resenärer och överlöpare ”utan hemvist”. Vi vet ju också hur ofta just ”förrädarna” och de landsflyktiga har gett de länder de har förrått deras verkliga substans, på lite längre sikt. Ibsen sitter i Rom och skapar Norge, Joyce flyttar omkring mellan ett stort antal bostäder i Trieste, också det vid Medelhavet, och skapar det mentala Irland. Voltaire skapar sig för sin del det fiktiva slottet Délices som ska ligga på gränsen mellan tre stater så att de fria andarna kan fly dit undan förtryckande regimer. Ett sant ”mellanrum” alltså, ett sorts tankens skatteparadis. 

x x x

Ett helt annat exempel. I mitt pass och körkort står det att min födelseort är Helsinge, vilket dessutom är sant. Helsinge var då, på 50-talet, en nyländsk  landskommun. En avkrok eller filial till Helsinge nere vid havet, Helsinge fors, hade på 1500-talet började leva ett eget liv och långt senare blivit huvudstad. Idag är det som var Helsinge själv stad och heter av praktiska skäl nåt helt annat; på finska skulle det nämligen bli på tok för råddigt med två städer som ligger intill varann och bägge heter ”Helsinki”. Med andra ord, jag är född på en plats på jorden som inte längre finns. Det är jag förstås inte alls ensam om. Snarare tvärtom.

Som barn lekte min syster och jag ibland i vår farfars kvarn. Det var ingen pittoresk sak alls, närmast en låda, byggd på 1930-talet, men det hade nu i alla fall varit farfars kvarn, fast ingen visste riktigt vad man skulle ta sig till med husskrället efter att driften lagts ner. 

Senare flyttade vi bort och i kvarnen, som nu står i ett centralt höghusområde i Dickursby, fungerar idag sommarcaféet Veinin Mylly. Min farfar mjölnaren, som lät bygga kvarnen, hette Ernst, så det nya namnet kan ju kännas lite förbryllande – på samma sätt som det är förbryllande att det urgamla Helsinge plötsligt kan bli Vanda. 

Men faktum är att även om jag sörjer namnet Helsinge så är jag när det gäller kvarnen inte speciellt sur över den skandalösa historieförfalskningen. Restaurangbranschen är nu en gång för alla ett drömmarnas landskap, där om nånstans hittar vi platser för fejkad autencitet, heimlaga exotism och uppfunna rötter. Så varför inte ”Veinin Mylly” som exempel på invented tradition, som termen lyder. Ett litet rörande försök att hitta på ett förflutet åt en inflyttad tätortsbefolkning, när den går på kaffe eller glass där min syster och jag förr lekte butik med tomma tvättmedels- och cornflakespaket, i köld och mörker, bland muslort och damm. 

Men ni kanske tycker att jag borde bli mera upprord? Man kan förstås också komma med synpunkten att om det nu en gång ska vara nostalgi i den moderna stadsmiljön så skulle ”Söderlingska Kvarnen” vara minst lika effektivt och till råga på allt sant, sanningen är ju ofta det mest exotiska av allt? 

Själv tror jag att invånarna i dagens till 95% finskspråkiga Vanda inte är mogna för en så extrem exotism, inte ännu åtminstone. Men vem vet. Det som finns kvar av min farfars första kvarn, på ett helt annat ställe i ”Vanda” – i Hanaböle – har faktiskt blivit skyddat och utsett till nåtsorts EU-minnesmärke. Det handlar då om bitar av ett par rostiga kugghjul. 

Är jag alltså trolös mot mina rötter? I nån annan språkpolitisk situation, där det står och väger och är strid på kniven om symbolerna, skulle jag kanske tänka annorlunda. Men i fallet med det försvunna Helsinge räcker det för mej att faffas kvarn finns i mitt minne. Att själva huset står kvar ser jag med glad förvåning och att jag dessutom har ärvt ett bra skruvstäd och en del andra av hans verktyg känns närmast som identitetspolitisk lyx. 

I Barbro Lindgrens ”Korken flyger” (1990), som är en fortsättning på ”Vems lilla mössa flyger”, lär vi känna ett antal tygdjur av olika slag, kottar, en gummiapa, en stenkula och så vidare. En av dom jobbigare typerna är Farbrornallen, en gammal teddy som inte bara tycker om att spela Nallbeethoven på sin resegrammofon utan som dessutom vill att de andra ska lyssna. Överhuvudtaget vill Farbrornallen gärna styra och ställa. 

Tyvärr blir tiderna inte alls bättre, tvärtom kommer Farbrornallen till sin fasa underfund med att han på långt håll är släkt med Stenkulan som är en av de mest irriterande kvinnor han vet. Så forskningen blir ett fiasko och Farbrornallen är plötsligt inte alls längre intresserad av rötter.

x x x

Det är ju så att hus och platser för de flesta av oss är nåt man både flyttar in i och bort från. Man läser ibland i veckotidningar om mänskor som har återvänt till sina föräldrahem i vuxen ålder och bosatt sig där, men det är då i allmänhet fint renoverade tillbyggda stugor i oerhört tjusiga landskap eller stora ljusa jugendlägenheter, mera sällan tvårummare i en nersliten förort. 

Det finns i litteraturen, filmen och teatern en ”plats i världen” som är en plats som berättaren för allt i världen vill lämna. Den kan heta Åmål, eller Jante, eller Kvarteret Korpen. I Sanna Tahvanainens roman Silverflickan från hösten 2002 heter orten Daglösa och är en oerhört sorglig och trist plats. I Daglösa är allt som ser ut att vara av trä egentligen spånskiva klätt med en plastfilm som imiterar ädelträ. Återvänd nu sen till dina rötter. 

Jag tror att det är en lika viktig funktion för litteraturen att visa oss såna här icke-platser, som vi känner igen, som att ge oss de goda platserna man kan längta till. När man talar om rötter och om ”en plats i världen” beaktar man kanske inte tillräckligt ofta att de flesta av oss har helt legitima skäl att fly sina rötter och att platsen åtminstone i ett land som vårt ofta är fruktansvärt ful, förstörd, i bästa fall bara opersonlig och historielös. Åtminstone i den landsända där jag bor tänker man ibland att är det i såna här miljöer folk har sina rötter så föredrar man alla gånger rotlöshet. 

x x x

Men det ämnet är förstås en brännbar och mycket minerad mark och jag måste nu vara tydlig, jag talar här om mänskor som ändå lever i relativ trygghet och valfrihet med diskmaskiner och Internetuppkoppling – inte om flyktingar från krigszoner, inte om mänskor som med våld har berövats allt, inklusive sin plats och sitt existensberättigande i världen. En flykting eller en sexslav kan för all del få resa och se sig omkring, få se världen, nånsorts värld, men det är inte den absoluta rot- och maktlösheten jag talar om här. 

Palestinier, som berövats sin plats på jorden och i praktiken fösts ihop i koncentrationsläger, kan med all rätt kalla mitt resonemang för en lyxproblematik. Och det mest bisarra i deras fall är ju att utplånandet av deras land, som inbegriper inte bara hus, byar, planteringar och ortsnamn utan också hela landskap, i nåt som ibland har kallats för the bulldozer war, ibland också för historicid, alltså mord på historien – det bisarra är att allt det här pågår och har pågått sen år 1948 för att ett annat semitiskt och ofta förföljt folk bestämt sig för att ett återvändande till rötterna inbegriper att riva upp de andras tusenåriga olivodlingar, med rötterna, om de råkar stå i vägen. Vi bevittnar med andra ord en sorts gigantisk arkeologisk utgrävning som förvandlar ett helt samhälle och ett folks historia till ruiner för att nå ner till ett skikt av ”bättre” ruiner.  

Det låter tryggt och trevligt det här med ursprung, tradition och att söka sina rötter, men vurmen för blodet och grunden kräver som vi vet ofta nytt blod. Om mina eller dina konkreta rötter har oturen att hamna i fötterna på nån annans abstrakta, mytologiska rötter, och om den andra dessutom råkar ha ett stormaktsintresse i ryggen – då är det tydligen bara att låta allt hopp fara. När nostalgin blir ett statligt projekt utövas släktforskningen snart med pansarvagnar. 

Geografi är ett svårare ämne än man skulle tro. Israel är så vitt jag vet den enda amerikanska delstat som ligger i Europa, eller som åtminstone deltar i eurovisionsschlagertävlingen. Men just därför kommer vi inte undan, indirekt är det vi som européer som här ockuperar och raserar städer och utlyser utegångsförbud i månaders tid, det här är faktiskt bara ännu ett obekvämt led i vår, i västs, kolonisering av världen. I den meningen är det också vårt behov av rötter som här blir andra folks rotlöshet – vårt behov av deras rotlöshet. Och är det då konstigt om man som invånare i en trygg del av denna så kallade västvärld kan känna sej mera sjuk och skyldig ju mera man tänker på våra rötter och våra metoder, att man inte vill ha del och att man önskar att våra rötter inte var mina rötter, hur omöjlig den tanken än är. 

Jag tror ju också att det kräver en viss rotlöshet, ett visst avstånd och ett förnekande om man ska våga se rötterna till vår makt och vårt välstånd för vad de är. Det kräver en sorts outsiderposition, kanske nåt i stil med den Edward Said kallar ”utan hemvist”. Det kan hjälpa att vara från periferin, som Finland, eller kvinna och från tredje världen, som indiskan Arundhati Roy, en av de viktigaste kritiska intellektuella rösterna idag och förstås dessutom författarinna till romanen De små tingens gud. 

Det kanske t.o.m. räcker att vara från Kanada, som Naomi Klein, författaren till debattboken No Logo om den globala varumärkeskulturens slaveriliknande baksidor. Eller kan det i hennes fall vara en sekulär judisk bakgrund som skärper hennes syn, en bakgrund som ju finns också hos kritiska intellektuella som t.ex. Noam Chomsky, Marshall Berman och, här i Finland, Mikko Zenger? Över lag har den skapande ”rotlöshet” eller tvesyn som jag här har talat om påfallande ofta varit till ena hälften judisk: man behöver bara tänka på Marx, Freud, Kafka och myten om Jesus. Alla en sorts rotlösa iakttagare som lyckats höja sig över platsens, klassens och stammens banala klichéer. 

x x x

För nomader, men kanske också för dem som tycker om att vandra i böcker och tankar, är det ingen katastrof att bryta upp. Viktigare än platsen är då vilka mänskor man har med sej på resan; det kan vara både verkliga mänskor och legender om mänskor. Och finns det inga mänskor så finns åtminstone stjärnhimlen, en plats – fast inte på jorden – som är nästan lika pålitlig och lika transportabel som en bok. Då gör det inte så mycket om ens plats på jorden mera liknar ett vandrarhem där man sover en natt eller högst två. 

Trygve Söderling