Charlotte Sundström och Trygve Söderling:

Mellan Plädängen och Petroskoj

Tankar om finlandssvensk prosa år 2003

Trygve Söderling: Jag tycker vi har goda nyheter. Att Fredrik Långs och Lars Sunds nya romaner får beröm också på ”finska sidan” är liksom basic rättvisa. Det är som det ska vara. Men finlandssvensk prosa år 2003 ger, tycker jag, bonuspoäng som rikssvenskar och finnar inte ens nödvändigtvis förstår sig på. Jag är förtjust över en tilltagande… vad ska man kalla den? Egensinnighet? En sorts galen finlandssvensk kvalitet som kanske syns speciellt bra för att vi i år får läsa både Susanne Ringell och Robin Valtiala.

Debutanterna

Charlotte Sundström: Goda nyheter är också bra debutanter. Som Johanna Holmström. Hon är född år 1981 men känns redan fullkomligt egen, utan teorier eller lån från andra. Efter den första novellen i Inlåst tänkte jag visserligen ”jätteung, jättepretentiös”. Men det blev bättre, mycket bättre, och den sista berättelsen är en helt otrolig flickskildring. En av de bästa jag nånsin har läst.

TS: ”Makeup över såren”: tonåriga Minttu initieras i den nya skolan i ett hårt tjejgäng som pinar en handikappad. Som läsare hoppas man hela tiden att nån ska stå upp och vägra, men istället visar det sig att… ja, vi ska inte avslöja. En sparv i tranedansen möter Fucking Åmål, men svartare.

CS: Tonårstjejerna blir tydliga karaktärer och deras uppväxtvånda skildras mycket inkännande. Hon har ett mycket utvecklat bildspråk – ibland väl svulstigt. Men novellerna är oroande, inte ankdammsvänliga och gulliga. Där finns mycket våld och aggressioner, och det gillar jag.

TS: Man gillar ju en debutant som vågar sig på starkt stoff och inte snavar över det. Också i novellen ”Sonja” finns den där hotfullheten som är så naken när man är ung. Till en del väl för att det antyds att huvudpersonen är en romsk tjej, men det skuffas inte fram som ett ”problem”. Mera som en atmosfär när hon går till sitt jobb i kiosken i väntan på livet.

En snygg debut av novellkaraktär är också Ika Österblads Brev till andra sidan. Den väver – så där som brev gör – ihop så skilda trådar som längtan, gäddor, poesi och folkmord. Detta på 60 små, egensinniga sidor. Berättaren ”W” skriver dagbok till Anni, bryter om ett verk om världshistoriens grymheter och dricker kaffe med pensionären Hilma Hullutar, enda vännen i byn. Det är sparsmakat, formsäkert och mycket sorgligt i sin ensamhet. Anni, medbrottsling till vissa barndomsminnen, svarar nämligen inte på breven. Får dem inte ens, W postar dem tydligen genom att bränna dem, ”på samma sätt som böner i sällskap av rökelse letar sig fram till diverse gudar”.

Det kunde förstås hända mera, men jag tycker ändå mycket om den här textformen nånstans mellan essä, fiktion och meditation. Att simma i sjön mitt i stora världen. Ika Österblad är formsäker också som grafiker, pärmen ser ut som ett antal skjortbröst med slipsar, men vid närmare påseende är det väl snarare frågan om gäddkäftar.

CS: Debut är också Agneta von Koskulls barndomsskildring, Från Twenty Gold till Kent. Titeln mäter tiden i de cigarettmärken som flickans mamma rökte och mamman är en central figur, också såsom närvarande rätt så frånvarande ibland.

TS: Kan man minnas så här detaljerat från före skolåldern utan att ta till illegala medel – hypnos eller så? Förutom sitt radarminne är hon språkligt driven, hon odlar en skön humor som efterliknar barnets branta associationer. Risken är förstås att det kåserande tar över.

CS: Eller det putslustiga. Visst kan ett barn vara förnumstigt, men ibland finns det indikationer på att det är författaren som är förnumstig. Särkilt där det gör som mest ont, kan jag tänka mig – där överger Koskull barnperspektivet för att kunna rycka på axlarna åt smärtpunkten.

TS: Som handlar om att mamman dras, antyds det, både till spriten och till diverse snygga kaptener. Med andra ord, det finns flera henriktikkanenska drag: den smarta, anekdotiska stilen, den lätt dekadenta miljön. Visserligen lever vi här mera post-adel – snobbar som jobbar – men de bor ändå i en sorts sluten tupperwarevärld; mamman pratar om goda seder och bildning samtidigt som finska enligt henne är en ”rotvälska” som det är helt onödigt att lära sig. Tydligen var sånt möjligt ännu på 50-talet.

CS: Liksom att mammarollen, det vill säga den vårdande och ömma delen, helt tas över av Dodo, det unga hembiträdet/barnflickan.

TS: Underklassens hämnd.

CS: Också den här boken tycker jag hela tiden blir bättre och jag jämför den gärna med en annan fin 50-talsbarnskildring som kom för några år sedan, Nalle Valtialas På min mammas gata. Det finns en värme, det finns humor, men man glömmer inte bort de där punkterna där det går sprickor i barndomen.

En likhet är också en sorts medveten käckhet i språket, som mer för tankarna till populärkultur och litteratur, film, pojk- och flickböcker om tuffingar och yrhättor.

TS: Den, och den betagande barnstilen, bäddar förstås för ett problem mot slutet, när flickan ska börja bli äldre – eller ska man tänka sig att hon är bortskämd av beundran, klamrar sig fast vid sin gullighet? För mig var bokens stora chock bildarket med foton ur familjealbumet, jag hade faktiskt hellre inbillat mig att dessa personer är fabulerade, inte existerande mänskor med namn i telefonkatalogen. Det där blir plötsligt för intimt, man blir finlandssvensk voyeur mot sin vilja.

CS: Jag är ingen deckarmänniska – de flesta deckare är rätt så tröttsamma i sin mer eller mindre lugna eller kverulantiska lunk mot upplösningen. Men Petter Lindbergs Pavulom är mer som vanlig litteratur – och den är rätt så rolig också.

TS: Inte en ny Staffan Bruun?

CS: Det är mera en parodi på en deckare, om en murvel med vissa ambitioner. Han kommer på en rätt så smaklös bisness, nämligen en deal mellan en begravningsentreprenör och två ambulansförare med tillgång till det muskelavslappnande och – i för stora doser – dödande giftet pavulom.

Nå, det låter ju överdrivet och så, men det är faktiskt inte så långt ifrån hela eutanasidiskussionen, och kanske också i viss mån ett ställningstagande i den. Det vill säga det är lätt att komma med floskler och förklaringar som ska rättfärdiga hanteringen – vilket också räddningsfirmans chef gör på sitt eget byråkrat-bombastiska sätt – men det blir inte så lätt att göra val sen när penningen får styra.

I övrigt gillade jag också de underfundiga hänvisningarna till deckargenren överlag och den svenska i synnerhet – det börjar redan med undertiteln ”en roman om ett brott”, som är ett tydligt pekfinger mot Sjövall-Wahlöös romaner från 60-talet – den samhällskritiska deckarens mästare. Och Pavulom är spännande – fast kanske mer spännande som litteratur än som mordgåta.

Berättelser från 1900-talet

TS: Se dig om i vrede? I fjol utkom inga historiska romaner, för det tar emot att erkänna att 1900-talet redan skulle vara historia. Däremot får vi veta en hel del om detta 1900-tal, speciellt mitten. Söker man en trend i prosan från 2003 så kunde en av dem intressant nog vara 1930-talet; man frestas nästan tala om 30-talets comeback.

Först kommer ändå 1920-talet och Oscar Parlands Flanellkostym och farsans käpp, som nu postumt avrundar debuten Förvandlingar från 1945 och Parlands stora romanprojekt – kanske borde man säga: hans dröm om Romanen.

”Min roman är ständigt densamma och jag får lika litet fason och form på den som på mitt liv. Jag har också för länge sedan uppgett hoppet om att få den avslutad eller ens få en aning om vad den går ut på” konstaterar Vincent, en av Flanellkostyms tre berättare, nära slutet. Utgivarna Monica och Oliver Parland har ökat på graden av fason och form, och vi har fått ännu en unik och självupplevd bro till en tid och miljö där jazz och modernism var hett stoff, där vuxna söner bodde hemma hos föräldrarna och där man använde ord som ”nervspänning”.

Det handlar om familjesår, med en klimax i Marios superbittra avskedsbrev till sin far. Intressant nog går tankarna, genom slumpen med utgivningsåret, till debutanten Johanna Holmström (se inledningen). Samma konfliktfyllda gestalter som just därför känns oroväckande levande.

Ett tredje drag i ”Flanellkostym” – utom tidsbild och psykologi – är det i dagens litteratur kanske ovanligaste: konstsnacket. Det är skönt, otidsenligt och nästan lite magiskt att plötsligt hamna i en bok där alla verkar besatta av kultur. ”Det skrivs så mycket nuförtiden att det är genialare om en bildad människa kan låta bli”, säger visserligen en biperson på ett ställe, men han lurar ingen: man kan inte låta bli. Vincent kan klara av att brodern Mario tar hans flickvän; han kan t.o.m. (fast mera motvilligt) stå ut med att Mario lånar hans kostym. Betydligt svårare att smälta är tanken att brodern kanske är mera genialisk.

Framåt i 1900-talet: även om halva Fredrik Långs Ryska kusinen är en upptäcktsfärd i dagens Petersburg, blir den andra halvan, 30-talsståryn lika viktig. Anknytningen – släktskap – är lös men ger det lättare nuplanet i boken blyköl, tidsdjup, allvar.

I nuet har vi den lite bortkomne och parodierade manliga huvudperson vi känner igen från flera tidigare Lång-romaner (se bl.a. samlings-pocketen Den äktenskapliga komedin, 2002). Men den ryska kusinromansen ger Lång en chans att jobba mycket med fonden, beskriva vårt mest spännande grannstad i dess fulla skrot och prakt. Här finns sinnesberusade sidor som för tankarna till Anders Cleves psykedeliska intryck från Viborg och Leningrad i Påskägget (1966).

Det andra tidsplanet i Ryska kusinen, det som återupptäcker 20-30-talets finska experimentstat Sovjetkarelen, får oväntat nog flankstöd i en annan av fjolårets prosaböcker. Anna-Lisa Sahlströms Mordet på kören rör sig i samma Petroskoj och berättar samma tragiska ur askan i elden-historia; det som under Edward Gyllings tid var ett reellt alternativ till det farligt vita Finland blev i och med Stalins Machtübernahme direkt livsfarligt för de finländska immigranterna. Man kom för att bygga en framtid och slutade, ofta, i Gulag.

Svea Staaf-Nieminen från Vasa hörde till dem som upplevde allt (utom direkta fångläger) och ändå slutade som pensionär tillbaka i Finland. Sahlströms bok bygger på hennes märkliga historia. Mordet på kören är alltså uttalad faction där Långs bok är roman. Men just för att det dokumentära är viktigt i Mordet uppstår – för mig – ett problem. Vem talar? Inte Svea Nieminen, egentligen, inte heller författaren. En klar rollfördelning mellan ögonvittnets och författarens röster hade gjort berättelsen ännu starkare.

Höstens storm kring Elina Sanas Luovutetut, om utlämningarna av kommunister till Hitler under andra världskriget, har visat att landets mentala historieskrivning (det ”alla vet”) har sina ozonhål. Lång och Sahlström slår mot ett annat av dem, i synnerhet Mordet på kören gör det handgripligt klart hur fredlöst byte vänsteraktiva var i Finland under Lappoåren. Att emigranterna österut småningom fann sig inlåsta i en terrorstat har kanske i eftervärldens ögon fått dem att verka knasiga; det är viktigt att påminnas om att de faktiskt flydde undan finländsk terror.

30-talet har alltså blivit ledigt nu: man kunde jämföra med Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten från 2001, där krigstiden väl för första gången i finlandssvensk skönlitteratur rekonstruerades stort av en som inte var med.

Också Lars Sunds Eriks bok och Nalle Valtialas På Korpila gård har förankringar i 30-tal, men tyngdpunkten ligger i bägge längre fram: efterkrig, 1950-tal. I Dennis Rundts Glädjehuset är det 1960-tal till nutid, en plastfabrik krockar med gryende miljömedvetande. Både i den och i Valtialas tavastländska fresk förefaller mänskorna mera schematiska än själva ståryn.

I På Korpila gård är huvudpersonen egentligen de safter som jäser i gårdsfolk och stadsfolk; den tioårige pojke som ibland sticker fram som berättelsens ”jag” blir detalj i ett sävligt panoramasvep över kåthetens former. Det är litet Volter Kilpi-stuk och ganska mycket av stämningen i Valtialas debutnoveller Landet Marita (1961). Men är det en historia som vill bli berättad? Enskilda scener, som när hästen ska simmas över till andra stranden, kan hugga till:

”Jökkis ljusa kropp mörknade gradvis, upplöstes, flöt ut, smälte till fiskbuljong, överst ett sikskinnskikts miljoner glittrande solar, endast huvudet fanns kvar, större än någonsin, enorma öron i lyckoposition, ögon som roterande kastanjer, vattenbubblors virvelparad ur fnottrande näsborrar.”

I finskan finns uttrycket lukuromaani, ”läsroman”, på anglosaxiska talar man om page-turners; böcker som ger dig tillfälle att vända på en hel massa sidor och till och med gilla det. Kvantitet ses (kanske litet oväntat) som en kvalitet.

Lars Sunds Eriks bok är utan tvekan en page-turner, en läsroman. Den ingår i (och påstås avsluta) hans ”Siklax-svit” som började med Colorado Avenue (1991) och där varje del blivit fetare än föregående; numera vänder sig 540 sidor som ingenting.

Sunds handlag med berättandet blir nästan naturlag. Han blandar allvar och lekfullhet och växlar mellan personerna utan att tappa fokus och drajv. Särskilda stilpoäng ger hans förmåga att pricka in bra metaforer som samtidigt blir miljöbeskrivning. Ofta gäller det känslor. Någon känner sig ”liksom långsamt utkyld invärtes”, en annan ”uttröskad”, och om svartsjukan heter det att den är

”en fil som raspar långa och smärtsamma sår i människan, den är en sågklinga som kapar av de ben hon använder för att gå andra till mötes, den är ett borrstål som tränger ned till de källådror ur vilka bitterheten och självömkan flödar.”

Tonfallet är ibland nästan gammaltestamentligt och skapar en sorts dubbelsplipning på också helt profana motiv som Rurik Holms gränslösa kärlek till sina bussar (den får bl.a. Rovaniemi att brinna upp) eller Eriks hemliga uppdrag för CIA i Finland och Berlin (operation Gladio).

De sistnämnda bestyren vidgar romanens rum, kanske till den grad att väggen blir tunn. Visst, det är skrönor, med välresearchad bakgrund – men frågan är ändå om det verkligen är Eriks bok? Paret Margareta och Charles får klarare konturer, mötet mellan den handfasta linjebils-trafikidkaren (hon) och den sköra konstnären (han) är både kul och känsligt.

Charles mister hörseln i kriget och ligger en tid på sjukhus. Det gör också huvudpersonen i Olof Granholms Enok i fält. Boken är konstlös men skarp i detaljer. Titeln är ironisk, för det här är en handbok i krabande. Någon Svejk är Enok ändå inte (vilket baksidan påstår), snarare en tvärtom-Sven Dufva.

Årets mest ”materialistiska” bild av 1900-talet ger kanske Vivi-Ann Sjögrens Kattens ansikte. Hon rekonstruerar en barndom i 1940-talets landsbygdiga Esbo ur framför allt kroppens minnen – kylan, matdofterna, bastun – som i sin tur föder språkminnen: ord som lamapajtu, ärmlappar, mörkläggningsgardin, pipi, nata och nakupelle.

Historiska romanförsök får ofta kritiken att de stannar vid det etnografiska; Kattens ansikte får tvärtom ett medvetet etnografiskt grepp på det självbiografiska att lyfta med språkkänsla. Förstås är det här en nostalgibok om man kan dela minnena. Men säkert också en upptäckarbok för yngre, om hur vattnet frös på ämbaret inomhus och om livet kring den försvunna Lindholms såg i det försvunna Esbo i mitten av det försvunna 1900-talet.

CS: Ja, frågan är ju hur mycket yngre man ska vara för att det ska handla om upptäckande – för mig blev Kattens ansikte definitivt en folkloristisk/etnologisk nostalgibok – exempelvis en massa av lekarna som beskrivs känner jag igen från min egen barndom i början på 1980-talet.

Och jag uppskattade författarens sätt att ge vissa lekar en djupare samhällelig, ibland rentav existentiell, innebörd – någon lek kom till exempel att handla om döden, en annan om sociala utfrysningsmekanismer (Robinson-utröstningen är på intet sätt ny).

Under den här rubriken vill jag ännu nämna Johan Bargums Avsked. Han skriver noveller som tematiskt (ja, det handlar om avsked), men också innehållsmässigt, går in i varandra. Figurerna ges över som stafettpinnar från en novell till nästa, vi får en rätt så polyfon helhet – vilket är kul. En man som lämnar sin otrogna hustru, denne mans nya kvinna, hans son... sedan bryts mönstret på ett intressant vis – sonens dagtant är från Ryssland och hennes bror är en hitman, en lönnmördare.

Det är goda och vemodiga noveller, men det är inte alldeles lätt att få fatt i dem – de är så till synes enkla och avskalade, nästan för avskalade ibland.

Cykla omkull-böckerna

TS: Vi har kvar två av våra, har jag förstått, allra mest gemensamma favoriter från bokåret 2003: Susanne Ringell och Robin Valtiala. När det gäller att vara avskalad – à la Bargum – kan de verka som varandras totala motsatser, med Ringell som den knappa där Valtiala är nästan barock. Men på ett annat plan bor de nära varann. En kompis berättade t.ex. att hon nästan cyklat omkull av tanken på Katt begraven, som hon då höll på och läste – eller var det Långa barn ska spela gamla?

Det kan ha varit vilkendera, jag kan tänka mig att bägge böckerna får en att cykla omkull ungefär lika handlöst.

Det där med trafikfara är ett försäljningsargument som kanske gällt redan ett tag inom lyriken – man kan tänka på Catharina Gripenberg eller årets Stella Parland – men den induktion som uppstår genom slumpen att Valtiala och Ringell delar utgivningsår får en att se mönstret också i prosan.

Susanne Ringell har förstås alltid (debut 1993) varit mästerligt flerbottnad, men var förr ganska sträng. Det känns bra att hon i och med de senaste verken – ”abc-boken” Av blygsel blev Adele fet och nu Katt begraven, en thriller i fuskpäls – hittat former som gör henne så att säga populär och begriplig dessutom.

Triangeldramat i Katt begraven – eller fyrkanten, glöm inte hunden – tar en massivt sliten miljö, en finlandssvensk-sommar-skärgårds-trygghet, och underminerar den på ett underbart sätt. Jag blir upprymd och fet av hennes förmåga att bygga skeva ståries. Dessutom kan man kalla greppet med skilda berättare på höger- och vänstersidorna för smart och experimentellt, om man så vill.

Sjukt bra, och precist, och det roliga är att precisionen inte är preciös. Vårt behov av solkighet: hon blandar in doser av skit, action och humor i nåt som annars skulle bli alltför formfulländat, nätt och välskrivet i dålig mening. Hos Ringell kan allt hända, inklusive reflektionen om Jesus:

”Vad är det egentligen för fel på Jesus? Han var ju en reko kille, hjälpte andra och förvandlade vatten till vin så att det blev ett roligt bröllop. Han skällde på de dumma och inskränkta, han var en revolutionär. […] Men nu gick Sonen i Faderns ledband. Han var lydig intill döden. Det gör honom onåbar – jag kan aldrig bli sån.”

CS: Också Robin Valtialas Långa barn ska spela gamla är en av årets finlandssvenska höjdpunkter, absolut. Språket är härligt, tycker jag – berättelsens jagperson och primus motor är Rasmus Knasterfält, pojke och ung man från förorten Plädängen. Det är en medvetandeström där tidsplanet kan byta mitt i en mening, går från 8 till 18 på en bråkdels sekund.

TS: Där liknar han (utan all plankning) Malin Kiveläs pojkberättare i fjol (i Australien är också en ö), som också skriver listor på ord och är av svårbestämd ålder. Robin Valtiala gör det där ålderssvävandet ännu vildare, till en sorts surrealism.

CS: Annars är det 70-tal och marxismen blomstrar bland medelklassmänniskorna, fast Rasmus föredrar USA. Han presenterar sig som ”språkmänniska”, han är lite nördig, han är impotent – det sista har jag inte stött på som ett drivande motiv i en mans- eller pojkskildring, tidigare. Ändå står flickorna, kvinnorna i fokus för Rasmus, börjande med mamman/psykologen som tydligen fört dagbok över honom under hela uppväxten. Denna moder vet alltså precis allt om sin son – en sorts oidipal våt dröm och samtidig skräckvision.

I övrigt är Rasmus då kär mest hela tiden, men han kommer aldrig till skott – eller on the top. Flickorna och kvinnorna i hans liv har alltid övertaget och det är här den bisarra humorn föds.

Samtidigt är han ju utanför, ironisk, distanserad och i viss mån ändå den som vinner – såtillvida att han lyckas skriva om detta och vara ärlig, åtminstone mera ärlig än de flesta skulle klara av.

TS: Det finns, åtminstone i Rasmus efterhandsbeskrivning av situationerna, en nästan röntgenaktig relationslyhördhet (vad menade hon/vad sa jag egentligen).

”Några dagar är hon intagen. Jag hälsar på henne en gång, efter att ha studerat min min i ungefär en minut ber hon mig gå och dra i hand. Just då känner jag mig löjligare än en rekryt. Inser att jag har hängande armar och haka. Eller huvudet på sned. En skit-pietà. Hon såg rojsig ut och jag tänkte att det är delvis med flit. Just så mycket att hon ännu är vacker. Senare säger hon att det var då hon visste att hon är frisk i grunden. Hon sa det nog mest som något slags komplimang, men jag vet inte om jag blev så speciellt glad. Vi har väl båda använt varann som ett slags kräkmedel.”

Samtidigt med lyhördheten är boken en enda stor hänsynslöshet, också i språket: här frågas inte hur det ”ska vara” och det känns befriande. Rasmus lämnar ut sig helt dåraktigt och hans enda skydd blir att han är så kaotisk.

CS: Min enda invändning är att boken aldrig riktigt får något slut – när alla tidsplan liksom sker samtidigt så sker heller ingen utveckling. Det kan förstås vara en ironisk poäng, ett medvetet val, men jag är inte så säker.

TS: I Sverige har den så kallade invandrar- eller Rinkeby-svenskan, en medvetet ”bruten” och ”felaktig” rotvälska, under senare år gjort intressanta inbrytningar. Efter inledande framgångar på filmens och hiphop-kulturens fält har nu själva den litterära finkulturen nåtts av kreativa blattar med konstig grammatik och roliga ord, typ keff, jidder och gussar (dålig, bråk, tjejer).

”I Sverige det finns ändå mycket blattar och därför det är viktigt vi inte börjar jiddra och startar knas för då svennarna får panik eftersom på innersta insidan dom VET vi är grymmare”, som berättaren Halim funderar i Jonas Hassen Khemiris stiliga debutroman från i fjol, Ett öga rött.

På tal om Khemiri och Alejandro Leiva Wenger (ett annat svenskt blatte-stjärnskott) skrev Tapani Ritamäki i Helsingin Sanomat (21.12.03) att den traditionella finlandssvenska ångesten för att begå pinsamma finlandismer nu hamnar i ett extra märkligt ljus. Liksom de röda frågetecken som rikssvenska förläggare enligt honom brukat rita i marginalen på finlandssvenska manus.

Med andra ord: kan Khemiri & Co tvinga på oss sitt utstuderade ”felspråk” – helt enkelt genom att använda det så bra, med så självklar auktoritet – så borde inget hindra att också finlandssvenska författare släpper loss sina verkliga resurser. Diktonius frågade inte på sin tid Svenska Akademin om han fick kalla en novell för ”Taklagskolina”. Nåt av den säkerheten – idag kallas den attityd – börjar sakta sprida sig i finlandssvensk prosa. Kanske våra författare rentav en dag skriver grymmare än Rinkeby?

Charlotte Sundström och Trygve Söderling

Publicerad i Nya Argus 1/2004

Publicerad på nätet 2014