Finland som blå trasmatta

TV-dokumentären "Sininen laulu"

Intervjuklippen är skamlöst korta, ofta får Veijo Meri, Kirsi Kunnas, Brita Polttila, Erik Bergman och så vidare säga bara en mening. Kan man verkligen köra 1900-talets finländska kulturhistoria som en sorts blandning av rockvideo och flygande trasmatta?

Svaret är ja och motargumenten självklara: dels var det inte MTV utan Sergej Eisenstein som uppfann rockvideon/montaget (kan man klippa pansarkyssaren Potemkin, varför inte strimla Finland lika fräckt?). Dels är rockvideor sällan tolv timmar långa. En-menings-huvudena hinner återkomma och skapa mönster.

Det förvånande med Peter von Baghs mastodontiska tv-dokumentär Sininen Laulu - Suomen taiteiden historia är alltså att formatet funkar. Jag trodde mig vara vän av långa, borrande samtal och motståndare till snuttifiering. Som vanligt hade jag fel.

För det står klart att den till vansinne gränsande produktiva von Bagh igen skapat en klassiker, en flödande rik filmessä i tolv delar. Och medan man hyperstimulerad försöker hänga med i kurvorna (och skäms över hur skamlöst litet man kan om sitt land) är man tacksam att han skippat handbokstonfallen, att han är personlig, att så pass mycket av materialet känns fräscht och nytt.

Det gäller bildsidan, som måste ha lagt på ett kol för att kurva runt det mest slitna. Och det gäller i högsta grad det man hör; intervjumaterialet är till största delen nyinspelat. Pehr Henrik Nordgren, Kaj Chydenius, Eeva Kilpi, Lasse Pöysti, Heikki A. Reenpää, Juice Leskinen och så vidare (över hundra pers, påstås det) får traditionen att framstå som nåt de själva behöver, nåt som levande konstnärer förhåller sig till. Kanske överoptimistiskt, men hellre så.

Rättvisa? Varför är han med i 20 sekunder men inte hon; är kvinnor, hurrir och andra besynnerliga subgrupper korrekt representerade, frågar nån med måttband i fickan. Visst hade det varit kul att HÖRA fler svenska röster på ljudspåret, redan t.ex. när 20-talsmodernisterna kom i bild; nu var det väl först sekvensen om Vivica Bandlers och Lilla Teaterns 60-tal som gjorde den bräschen. Men i stort tycker jag von Baghs urval är juste utan att vara tråkigt. Claes Anderssons anekdot om Gustaf Wiklunds viljekontrollerade testiklar är bra PR för mindre sorgliga sidor av den s.k. finlandssvenskheten.

Om Sininen laulu först känns fragmentarisk, kalejdoskopisk, så blir känslan av svindel snabbt enbart positiv. Och vad är det för fel på sillsallad?

Visst, Sininen laulu sänds i Yle Teema, den här digitala kulturkanalen som få ens av dem som har en box vill se. De kan vara lugna, såna här vansinnigt ambitiösa produktioner görs oerhört sällan och av Peter von Bagh existerar bara ett exemplar, om ens det.

Lördagar med repris söndag. Del 11 och 12 återstår.

Trygve Söderling