Tjechov och fyrken

I andra akten av Anton Tjechovs rätt okända skådespel Platonov börjar den unge läkaren Nikolaj plötsligt dela ut sedlar till höger och vänster, åt vem som helst som råkar komma förbi. Gårdens arbetare, herrskapet, kvinnor och män, alla får en rubel, tre rubel, fem… 

Det är frågan om pengar som han alldeles nyss, med lock och pock – ”Hedersord, jag lovar att inte betala tillbaka!” – tiggt till sig av köpmannen Bugrov. 

Bugrov: ”En… sex… tolv… femtio… Det är sista gången”. 

Nikolaj: ”Vad är det där för sedel? Ge mig den också. Den ser så bevekande på mig!”. 

Och en minut senare strör Nikolaj alltså pengarna omkring sig. Förverkligar han en utopisk dröm? Eller är det kanske mottagarnas reaktioner som intresserar honom? ”Säg tack i alla fall!”

Platonov är det äldsta drama-manus av Tjechov som finns bevarat, kanske skrivet våren 1881 av en 21-åring, och upptäckt först 1920. Pjäsen är på tok för lång för scenen, och dess utdragna, häftigt melodramatiska slut liknar inte den Tjechov vi känner från de fyra välkända pjäserna – Måsen, Onkel Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården. Den lilla sedelscenen å sin sida är släkt med hans tidiga, absurda smånoveller, där tonfallet i sin tur är släkt med Gogols. 

Det betyder inte att ämnet – sedlarna – skulle försvinna ur den ”mogna” Tjechovs prosa och dramer. Tvärtom är t.ex. alla de fyra kanoniska pjäserna också en sorts spel om pengar och pengars värde. Fyrk-temat är i själva verket så påfallande att det är lätt att glömma bort. 

När de talar om pengar

Man kan till exempel notera att genombrottspjäsen, Måsen (1896), redan från och med replik nummer tre talar om förhållandet mellan pengar och lycka. Efter den berömda öppningen – ”Varför går ni alltid klädd i svart?” – påpekar läraren Medvedjenko att hans tillbeddas, Masjas, far trots allt är välbärgad, medan hans egen lön är bara 23 rubel i månaden, ”och från den summan drar de dessutom av till pensionskassan, men ändå är jag inte sorgklädd”. 

Masja invänder att det inte handlar om pengar; hon hävdar att ”en fattiglapp kan vara lycklig”. Men Medvedjenko ger inte upp: teoretiskt kanske, men på de 23 rublerna ska han själv, hans mor och hans tre syskon leva. Inte underligt att Masja förhåller sig kallsinnigt till hans kärlek – provocerar han – för ”vem skulle ha lust att gifta sig med en man, som inte själv har något att äta?”. 

Argumentet är relevant, och ändå sårande. Och man anar att om Masja inte kan besvara hans känslor så kan det visserligen ha att göra med detta med pengarna, men också med hur Medvedjenko pratar om detta med pengarna och framför allt med det faktum att han inte pratar om mycket annat än pengar. Romantik utesluter knappast att åtminstone den ena foten står på jorden. Men romantik lever inte på bröd allena, eller på prat om bröd. 

Medvedjenko är en biperson i Måsen. Men också huvudpersonerna diskuterar ofta sin ekonomi. Till den medelålders divan Arkadinas egenheter hör till exempel att hon inte kostar på sin unge författande son Konstantin någonting – varken kostym eller utrikesresa. Hon hävdar i sten att hon inte har råd – ”Jag är skådespelerska, inte bankir”. Konstantin har en annan bild: ”På en bank i Odessa har hon sjuttio tusen liggande – det vet jag med bestämdhet. Men be att få låna litet, så börjar hon gråta”. Arkadinas snålhet ser ut att vara en härskarstrategi gentemot sonen: utan pengar är han utelämnad åt henne. Andras brist på pengar är makt. 

Också i Onkel Vanja (1899) går känslor och pengar i clinch. I pjäsens kanske mest känsloladdade scen öser Vanja, alias Ivan Vojnitskij, ur sig allt det hat och förakt han under åratal ackumulerat mot sin svåger, f.d. professorn Serebrjakov. Professorn, som han en gång i tiden beundrade, framstår numera för Vojnitskij som fullständigt ihålig, renons på verklig insikt om konst och kultur. Och för denne mans bekvämlighet har han offrat sin tid, skött godset i stället för att förverkliga sig själv. Känslan att livet förfelats, och på nytt är problemets kärna pengar. 

Eller i småstadsdramat Tre systrar (1901). Pjäsens refräng, det drömska ”Till Moskva!”, kunde mera cyniskt avkodas: ”till pengarna!”. Så klart längtar syskonen egentligen tillbaka till societetens och kulturens Moskva, som de upplevt som barn. Men det är ekonomin som håller dem kvar i provinsen. Det talas inte lika öppet om pengar i den här pjäsen, men bokslutet är ändå klart: efter faderns död har de inte råd med Moskva. 

Att gå under med stil

Ifall den ekonomiska basen, eller bristen på en bas, är mera underförstådd i Tre systrar, så är ordet ”pengar” på nytt högfrekvent i Tjechovs sista pjäs, Körsbärsträdgården (1904). Dramats ekonomiska gångjärn – temat fanns redan i Platonov – är att familjegodset med fruktträdgården måste auktioneras bort, närmare bestämt den 22 augusti, eftersom Ljubov Andrejevna och hennes bror Gajev gjort av med arvet. Ljubov Andrejevna är, vad pengar beträffar, raka motsatsen till den obsessiva divan Arkadina i Måsen: hon slösar fortfarande charmigt tanklöst, som om hon hade hur mycket pengar som helst. Frikostigheten, som hos Nikolaj i Platonov var ett vitsigt infall, är för Ljubov Andrejevna en identitet. Hon blir svindlad av sin parisiske älskare, hon tappar tanklöst innehållet i sin portmonnä i mossan, hon ger en luffare ett guldmynt för att hon just då inte råkar ha något silver. Hon går under med stil, och stilen bottnar i en uppväxt i en klass där pengar är ”vulgära”, eller snarare: det är vulgärt att inte låtsas inte bry sig om pengar. 

Självklart bryr sig alla utom Ljubov Andrejevna egentligen om sina pengar, men utåt sett ska man gärna ”stå över” det materiella – på samma sätt som Trofimov, studenten, hävdar att han ”står över kärleken”. Pierre Bourdieu, den franske sociologen, har senare studerat förnekelsemekanismer av det här slaget i 1900-talets franska societeter. 

Om Körsbärsträdgården är en kejsaren utan kläder-historia så är barnet köpmannen Lopachin – hans välmenande råd studsar bara tillbaka från vad han upplever som en skock sömngångare. ”Man säger er på ren ryska att er gård ska säljas och det är som ni inte begrep det”. Felet är kanske just det där med ”ren ryska”. Lopachins hela habitus är alltför icke-subtil för att det kultiverade herrskapet ska kunna ta in hans budskap. ”Sommarstugor, ursäkta, men det är så vulgärt”, som Ljubov Andrejevna svarar. 

När Lopachin i slutet av pjäsen ropar in godset, handlar det om en personlig revansch: att ta makten över platsen för sin och sin släkts förnedring. Det är den ”pryglade, okunniga Jermolaj, som sprang barfota mitt i vintern” som nu har köpt den gård ”där farfar och far var slavar, där man inte ens släppte in dem i köket”. Med sina pengar kan han köpa platsen – däremot inte dess ande. Kulturarvet, den symboliska ekonomin, har han inte hand med, han lyckas inte ens förmå sig att fria till dottern i det hus han snart kommer att riva. 

”Slavblod” flöt också i Tjechovs ådror, som han skrev i ett brev till sin bror. Deras farfar hade varit livegen, pappan höll butik. Här finns nog en av förutsättningarna för ”uppkomlingen” Tjechovs klarsynta blick på den societet han själv kom att tillhöra. Klarsyntheten handlade om att inte glömma. Som Kristina Rotkirch har påpekat talar man ofta om greve Tolstojs filantropi – den är en del av legenden – men i verkligheten donerade Tjechov pengar till långt flera skolor. 

Transaktioner och drömspel

Det häftiga med Tjechovs pjäser är nog att där hela tiden pågår en sådan otrolig mängd transaktioner. Med känslor, men också med egendom. Många av affärerna – i alla bemärkelser – visas bara diskret, knappt synligt. Samtidigt låter han ofta sina personer tala alldeles förbluffande öppet om sin kärlek, och om sina pengar. Det är drivhus och drömspel. Själv uppfattar jag dramernas teknik som ett medvetet kaos, en slags planerad informationsöverlastning. Ingen åskådare kan följa alla trådar samtidigt, och därför kan man alltid se om pjäserna och tycka att det mesta i texten är fullkomligt nytt.  

Jag säger inte att Tjechov ”egentligen” handlar om pengar. ”Egentligen” handlar han nog om passioner och smärta. Men också pengar kan vara smärtsamma, och eftersom det är så lätt att tala om det tjechovska vemodet – de tre systrarnas, Ljubov Andrejevnas, hela den ryska adelns bitterljuva undergång – är det dubbelt intressant att se hur de sköra känslorna graviterar kring det handfast materiella fyrkspåret. 

Inte så att pengarna skulle vara det viktiga – det säger inte heller Marx – men nog så att de sätter upp stålhårda galler för vad som i längden är möjligt, inklusive möjligt att känna. Pengarna definierar långt – via konto och klass, via habitus och kultur – våra relationer. Hur mycket vi – som Masja i Måsen – än hoppas på motsatsen. Om Tjechov i dag inte känns död, trots att han varit det i ett sekel, så är en orsak nog att han visar upp hela denna skandal: nyktert, men samtidigt så intuitivt och tilltrasslat att vi kan tro att det enbart handlar om känslor. 

Trygve Söderling