ESSÄ

Att älska som en man

MAN KUNDE BEHÖVA en teori om vad som gör just vissa kvinnliga essäister med dansk och kosmopolitisk bakgrund så pass roliga, produktiva och suveräna. De är mångsidiga och belästa iakttagare av Tidens Tecken. De utvecklar ett intensivt intresse för livets etiska dimension. Ändå är deras spalter och böcker populära; i själva verket finns det en beställning på dem som moderna moralister. En av dem, Suzanne Brøgger, är född år 1944.

Brøggers essäer kan vara provokativa och de kan bjuda på kopplingar mellan smått oväntade fält som global ekonomi, invandrarpolitik och astrofysik. Hon har också skrivit dramatik och poesi. Mest känd är hon i alla fall för sina romaner. Ifall det är en klassikermarkering att en dansk roman återföds i svensk pocket 24 år efter publiceringen så är Brøggers första, Crème fraîche från 1978, en klassiker. Den här betraktelsen råkar ta avstamp i den.

Låda 1: rödstrumpa och långstrumpa

Under 1970-talet var Crème fraîche inte ännu Klassiker, bara Kult. På Porthanias cafeteria i Helsingfors märkte jag en gång att en medstuderande vid dåvarande Avdelningen för svensk litteratur satt där och läste den och den ingick inte ens i kursfordringarna. Det gjorde intryck på mig: en imponerande bedrift. För en roman. Också bokens titel var ovanlig, de franska diakritiska tecknen signalerade något flärdfullt, exklusivt & överdådigt, mitt i flanellens 70-tal.

Själv läste jag inte längre än så – till titeln – för det räckte med att andas. Tyckte man på den tiden. Själva luften verkade ju inmängd med Crème fraîche.

En ”erotikens oförvägna Pippi Långstrump” kallar Merete Mazzarella den tidiga Brøgger i Från Fredrika Runeberg till Märta Tikkanen (1985) och kännetecknande för Crème fraîche är verkligen det obekymrade tonfallet. Inte minst gäller det den centrala skildringen av berättaren Suzannes sexuella initiation, förlagd till Bangkok och femtonårsåldern. Förspelet pågår i månader, och att den underbare Max kyssar och Suzannes fellatio till slut blir ännu mera skildras på en gång lyriskt och nästan förstrött: ”Men den dag var vi inde i badeværelset meget længe”.

Att det hela försiggår öppet för vänkretsen framställs som självklart, liksom att Suzanne och Max vackra fru Liane fortsätter vara väninnor. Vissa hårfina sprickor noterar Suzanne visserligen i den perfekta tresamhetens fasad.

Men också Lianes tysta protest tycks småningom lägga sig, åtminstone, som hon skriver, ”i løbet af de næste femten år”.

Förbindelsen avbryts av att Suzanne skickas till en internatskola för flickor i Danmark, men fortsätter i form av intensiv korrespondens. Max uppmuntrar Suzanne att rapportera alla nya erövringar och erfarenheter; grälar de i breven så handlar det om filosofi.

Förhållandet med Max står med andra ord fram som sagan om den okomplicerade promiskuiteten; den vackra utopin om den fullständiga, kravlösa kärleken, i sig tillräcklig, utan kontrollbegär och andra oestetiska inslag. I denna värld är svartsjukan officiellt förbjuden – den är ”selviskhed, smålighed og usikkerhed”, medan kärlek däremot är ”overskud og generositet – lige det modsatte”, som Suzanne ivrigt förklarar för sin förvånade dansklärare i första ring.

Det betyder inte att berättaren i Crème fraîche, den vuxna Suzanne, skulle förneka alla konflikter. Tvärtom låter hon ibland i förbifarten förstå att smärtan är välbekant för henne själv. Men hennes långstrumpighet består i att teckna den liksom från sidan, som en biprodukt som inte tillåts skymma huvudsaken. Underdriften, litotesen, är över lag ett av bokens mest verkningsfulla stilmedel. Det kan vara en bra idé att gå till tandläkaren när man har kärlekssorg, tipsar Brøgger, då behövs inte ens bedövning.

Att Crème fraîche är släkt med Erica Jongs fem år äldre roman Fear of Flying (1973) är inte svårt att se, även om Suzanne Brøgger som tänkare och författare i mitt tycke är mera sofistikerad. Men i synnerhet den vuxna Crème fraîche-Suzannes ostentativt tillfälliga raggningar frestas man att med Erica Jongs metafor kalla zipless fucks (”knapplösa knull” i Annika Preis’ lika slående svenska översättning).

Metafor, för det är ju inte så mycket knappar eller dragked – the zip – som Jongs ”Isadora Wing” drömmer om att slippa, utan intimitetens jobbiga konsekvenser: känslor, ansvar, förlust… Att Suzanne Brøggers första bok – en blandform av essä, debatt, fiktion, minnen – hette Fri os fra kærligheden känns också det i efterhand logiskt, liksom att den utkom samma år som Fear of Flying, 1973.

Kvinnlig knapplöshet låg i tiden. Man kan förstås fråga sig om inte Brøggers och Jongs positiva 70-talsutopi sammanfaller med det som för sci-fi-författarna Samjatin, Huxley, Orwell och Boye tidigare i seklet var den yttersta dystopin: en tanklös, sund och ”pneumatisk” sexualitet utan alla besvärliga emotionella bindningar. Men dystopikerna var väl egentligen bara en sorts vilseledda senromantiker. En viktigare parallell är nog den dröm Marianne Alopaeus i sin roman Mörkrets kärna, ett decennium tidigare, 1965, låter jag-personen Mirjam formulera:

[…] att man kunde älska som en man som ägt en kvinna och ingenting mera vill henne, bara lämna bädden med de snoende lakanen och den sovande partnerns klibbande kropp och det kvalmiga rummet, och ute på gatan dra ett djupt andetag… då man lätt och osårbar går sin väg och vet: jag kan ligga med en man utan att såras av honom, utan att ställa krav, och ändå – den inre frihetens osvikliga kriterium – utan förklädd aggressivitet. Njuta en man som han njuter en kvinna –
    En evig kvinnodröm? eller bara min?

”Kvinnodrömmen”, att ”älska som en man” – är det inte just den inre frihet Jong och Brøgger proklamerar? Och i så fall borde man väl ta Alopaeus på orden och ställa följdfrågan: som vilken man?

Låda 2: vändkretsar

På första sidan i Crème fraîche reser berättaren hem från USA till Danmark och som flygläsning – hon är inte rädd att flyga – har hon en bok med dedikation av författaren Henry Miller. ”Jeg var sprunget ud af hans pande, jeg var genfødt og kommet ud af en mørk hule, hvor jeg havde tilbragt nogle år med at indridse det gamle testament på et knappenålshovede” tänker hon, och fragment ur ett samtal med Miller – som till en början kallas ”Henrik Milepæl” (Milstolpe) – slängs ut i den vildsint komponerade romanen. Nära slutet skildras ”vördnadsvisiten” hos idolen, författaren till Kräftans vändkrets, Sexus, Plexus, Nexus etc. Samtalet flyter bra, och efter middagen, innan hon går, trycker Suzanne en kyss på Millers mun – ”så han blev helt svimmel og rødmede og var lige ved at vælte”.

Tydligen hade också den riktiga Henry Miller (1891–1980) idolbesök av den riktiga Suzanne Brøgger i slutet av 1970-talet. Och 84-åringen hade skäl att känna sig dubbelt uppskattad. Mellan 1974 och 1976 besöktes han nämligen också av Erica Jong.

”I love your writing”, skriver Jong i sitt första brev till Miller,

– love its wonderful energy and life and I’ve always felt a deep kinship with it. Also, some of your observations on writing, sexuality, obscenity and literature have taken me through very dark times and have given me courage.

I Jongs fall var det Miller som först tog kontakt, med ett entusiastiskt tackbrev för Fear of Flying. ”I don’t know when I’ve read a book by a woman which has made such an impact on me”, skriver Miller. Korrespondensen återges i den bok Erica Jong gav ut om Miller 13 år efter hans död, The Devil at Large (1993, sv. Henry Miller och jag, 1994).

Men Miller var inte snål med beröm: också Brøggers Deliver us from Love (1976), den amerikanska utgåvan av Fri os fra kærligheden, fick honom att några år efter Fear of Flying på nytt utbrista att något lika djärvt och modigt hade han inte sett sedan Rabelais.

Och också Brøgger har, förutom intervjun som är insprängd i Crème fraîche, återkommit till Henry Miller och sitt möte med honom. En längre essä finns tryckt i hennes samling Sejd (2000; sv. 2002).

Henry Miller som förenande länk mellan två av 70-talsfeminismens största litterära stjärnor, två av 1970-talets frigjorda ’bekännare’ – kan man dra några slutsatser ur det? Åtminstone kunde man fråga sig vad den maskulina motsvarigheten till en musa kunde heta. Mus?

Och det finns mera. I sin bok En berättelse om gränser (1968) analyserar en 21-årig Ulla-Lena Lundberg sitt förhållande till den äldre författaren:

De dagarna läste jag koncentrerat Henry Miller, en vidsynt vital människa, ändå begränsad på det viktigaste området: det som ligger utanför hans egna gränser. Det som gör hans prosa så oerhört direkt och stimulerande stöter mej samtidigt ifrån honom: hans överflödande självupptagenhet som gör att han saknar ett aktivt medvetande om de människor som han inte har något utbyte av. Det är en sorts ärlighet, men bara på hans egna villkor.

Lundberg är som synes ambivalent. Det är i och för sig också Erica Jong, i sin bok om Miller – mera ambivalent än i det citerade brevet. Det intressanta är ändå att där Jong tagit till sig feministen Kate Milletts kritik av Miller för kvinnoförakt (i Sexual Politics, 1970) – och inte riktigt vet vilkendera stolen hon ska sitta på – ser Lundberg en annan och kanske mera generell attitydfråga: den om konstnärens och överhuvudtaget mänskans rätt till själviskhet.

Samtidigt är jag avundsjuk på Miller, på hans suveräna förmåga att njuta, på hans vitalitet som inte är träffad av den medvetenhet som lamslår, på hans troskyldigt deklarerade illusionsfrihet. På att han aldrig ifrågasätter sin vana att alltid ställa sej själv i främsta rummet.

Också En berättelse om gränser har inslag av ’självbekännelse’, och det är inte otänkbart att också Lundberg hämtat en del mod – det mod som Jong skrev om i sitt beundrarbrev – ur kontakten med bland andra Millers verk. Visserligen är En berättelse… (som alltså utkom fem år före Fear of Flying) varken skandalös eller ’populär’ – snarare mosaikartad, intellektuell och hållen i en allvarligare ton än de frejdiga 70-talsamazonernas. Men sedd i en tradition av modern litterär självrannsakan och ’blottande’ har den i mitt tycke en given nordisk plats någonstans mellan Jan Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) och Christer Kihlmans Människan som skalv (1971).

Om alltså en ”Henry-faktor” kan beläggas både hos Erica Jong och Suzanne Brøgger, och om också Ulla-Lena Lundberg på sitt sätt är med i klubben, så finns förstås – apropå manliga musor – hos deras författarkollega Märta Tikkanen en ännu tydligare ”Henrik-faktor”. Till den grad att man kan tycka att det är de tidiga böckernas Henrik Tikkanen-aktiga romangestalter, med sina syrliga och ironiska kommentarer, som ger dem dynamik: man läser Märta Tikanen för inslagen av Henrik Tikkanen. Medan däremot konstellationen Märta Tikkanen utan Henrik Tikkanen känns litet avslagen; som Paul McCartney på turné utan John Lennon.

Låda 3: something happened

Bilden kan alltså bli någonting i den här stilen: under efterkrigstiden bäddar nya – och framför allt tillgängliga – preventivmedel för en förändrad moralkodex. Kärleken – den kärlek Suzanne Brøgger fördömer i Fri os fra kærligheden – är inte längre kvinnans enda skydd, i västvärlden utsätts äktenskapsmarknaden för en ny sorts konkurrens.

Förändringen påverkar i ett första steg manskulturen. Skildringar som länge varit snusk blir nu småningom mainstream (även om etiketten ’vågat’ förstås gärna bibehålls); det som dittills sålts under disk säljs nu över den. Det kallas för 1960-talets sexuella revolution; litterärt börjar den djupt inne i 50-talet. Hur som helst, någonting händer och plötsligt händer det fort. ”I was a high school student at Music & Art in New York City when suddenly Lady Chatterley’s Lover, Fanny Hill, or Memoirs of a Woman of Pleasure, and Lolita were published by ’mainstream’ New York houses and each caused a sensation”, skriver Erica Jong, född 1942, i The Devil at Large. Under hennes tredje år i high school, 1961, utkom också Tropic of Cancer i USA.

Tropic of Cancer hade ursprungligen publicerats i Paris år 1934, men i Henry Millers hemland förblev den alltså i över ett kvartssekel en undergroundbok som på sin höjd smugglades in. Avståndet från Paris till Skandinavien var något kortare: den danska översättningen utkom redan tjugo år efter originalet, 1954, och den svenska, Kräftans vändkrets, följande år.

Efter utgivningen i USA måste Tropic of Cancer ännu ta sig genom en tre år lång rättsprocess inklusive arresteringsorder och utreseförbud för författaren. Senare följde, som sagt, stämpeln som kvinnofientlig i Kate Milletts Sexual Politics (1970). ”It is not without irony that Miller was first unread because of official puritanical censorship and later unread because of unofficial feminist censorship”, skriver Erica Jong.

Vore man konspiratoriskt lagd kunde man tänka sig Milletts anatema mot Miller som en djävulsk strategi för att sopa igen spåren bakom den nya kvinnolitteraturen. Men lyckligtvis har alltså både Jong och Brøgger snarare lyft fram än sopat undan sin Miller.

Vi talar nu mainstream-kultur. För folk med kanaler och kunskap har väl de böcker Jong nämner ’alltid’ varit tillgängliga – plus exotisk etnoporr som Kama Sutra, Den doftande trädgården eller ocensurerade utgåvor av Tusen och en natt. Men det är nu – under 1950- och 60-talen – som de börjar säljas i stora upplagor och plockas ur bibliotekens giftskåp.

Det är också nu Susan Sontag, en av 1960-talets mest ikoniska kritiker, skriver sin essä The Pornographic Imagination (1967) och därmed ger chic akademisk kredibilitet åt skumma, förr bara hemligt tummade verk som Georges Batailles Histoire de l’Oeil och pseudonymen Pauline Réages Histoire d’O.

Femtio- och sextiotalen för alltså ut ”porren” i ljuset, efter decennier i garderoben. Men i denna nya transparenta värld, och inte minst i jämlikhetens namn, blir det uppenbart att den erotiska genren behöver en kvinnlig gren.

”The most uninhibited, delicious, erotic novel a woman ever wrote”, utbrister John Updike – själv rätt ohämmad – på omslaget till mitt exemplar av Erica Jongs Fear of Flying. Förstås kan man se reklamen som en smula oartig mot en del tidigare kvinnliga författare, inklusive Colette, Agnes von Krusenstjerna, Anaïs Nin, Françoise Sagan och den mystiska ”Pauline Réage”. (Att den sistnämnda, författaren till Histoire d’O, faktiskt var kvinna – Anne Desclos, känd som Dominique Aury – bekräftades visserligen först år 1994).

Står ”woman” i Updike-citatet möjligtvis för ”American woman”? Men det är klart, vi förstår poängen, och Updikes utbrott ger oss säkert en sanning om situationen år 1973 – om vilken sorts tröskel som någonstans här passeras.

I nordisk kontext är tröskelöverskridarna bland andra Suzanne Brøgger, Kerstin Thorvall och Märta Tikkanen. Kanske kommer också Christer Kihlmans Människan som skalv (1971) av framtida, mer genusavspända litteraturhistoriker att kunna ses som ett led i samma rörelse som Thorvalls Det mest förbjudna (1976), den senare enligt till exempel Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1997) ”urmodellen för den svenska bekännelseromanen”.

Tills vidare finns en osynlig gräns mellan manliga blottare och kvinnliga bekännare, en glasvägg som råkar sammanfalla med gränsen mellan Finland och Sverige.

I böcker som En gris der har været oppe at slås kan man ikke stege (1979) och Transparance (1994) underminerar Suzanne Brøgger marken för de läsare som hoppats eller fruktat att Crème fraîche och Ja skulle vara tätt självbiografiska. Den frågan är väl inte heller så viktig. Viktigt är att Crème fraîche är en njutbar skröna och saga och att Brøgger är en korsning mellan H. C. Andersen och den danska så kallade gladporr som under hennes formativa år slog världen med häpnad.

Att det inte nödvändigtvis fungerar så där i verkligheten, att fri kärlek och skrotande av kärnfamiljen varken är riktigt enkelt eller ens alltid önskvärt, gör hon klart i senare böcker Men är det egentligen ett argument mot Crème fraîche? Det är trots allt också rätt sällan H.  C. Andersen får kritiken att en koffert i verkligheten inte kan flyga.

Crème fraîche hör till en kort och unik övergångsepok där kvinnor med eget sexliv plötsligt blir tolererade. Svärande och cigarrökande blåstrumpor med diffusa vanor hade förstås ’alltid’ existerat, men dittills mest som marginella, avskräckande eller komiska figurer. An gick sådant på sin höjd i den yttersta över- och underklassen, vägen till mellanskiktens normativitet var lång. Konst och humor visade sig i alla fall vara utmärkta slagträn för att ta sig dit.

Ett färskt tidens tecken: i en relativt nyutkommen antologi, Femkamp, som ambitiöst går in för att ta pulsen på feminismen i fem nordiska länder år 2004, saknas nästan helt hänvisningar till skönlitteratur. Diskussionen rör snarare den nordiska ”statsfeminismens” för- och nackdelar. Det slår mig att motsvarande bok för tjugo eller trettio år sedan självklart hade innehållit texter, porträtt och essäer om och av författare som Brøgger, Thorvall, Tikkanen – ’vilda’ privattänkare, frispråkiga författare, som då peppade upp ett ’kvinnomedvetande’ och försåg oss med nya mytologier.

Är det skedet, det behovet, passerat? Den sinistra 90-talsblottaren Carina Rydberg kör i Djävulsformeln (2000) ett race som snarare än att vara kvinna handlar om att vara mediaperson, en sorts skrivande Matti Nykänen. Om boken skildrar ett samlag med en annan mediaperson, konstnären Ernst Billgren, på ett hotell i Helsingfors, så kan man räkna med att det är planerat för att ge maximal offentlighetsutdelning åt alla tre: Rydberg, Billgren och hotellet.

Den roliga kolumndrottningen Linda Skugge har säkert betydelse som rollmodell, men Femkamps utgivare, tidskriften Bang, har haft svårigheter att smälta att så kallade ”tabloidfeminster” agerar och blir populära utanför deras kontroll. Vilkendera klanen man än bekänner sig till så känns det signifikativt att metaforen ”ta plats” blivit så dominerande i millennieskiftets feminism (”kvinnor ska ta plats”). För mig är bilden tvetydig och den andra betydelsen, den av avstannande, resignation, stagnation (”var god ta plats”) en smula olycksbådande.

Kanske också Suzanne i Crème fraîche är en kvinna som ”tar plats”, men framför allt tar hon för sig. 70-talets kvinnokamp gjorde skillnad mellan ”eländes-” och ”värdighetshistoria” och att Suzanne har värdighet står så långt utom tvivel att frågan liksom inte ens uppstår. Ordet ”kränkt”, idag så populärt i Sverige, är svårt att föreställa sig i hennes mun. På samma sätt har otrohetens lockelse inte någon plats i bokens universum, eftersom det skulle förutsätta att begreppet trohet hade en mening. Kanske man borde kalla 70-talets Brøgger för gladfeminist.

Eller kanske porrfeminist? Men både Crème fraîche och Fear of Flying visar just hur corny ett begrepp som pornografi egentligen redan blivit. Säkert är båda böckerna i någon mening ”pornografiska”, men än sen? Ord som ”otukt”, ”osedlig”, ”oanständig”, ”snuskig” och ”pornografisk” har, åtminstone för tillfället – för det kommer alltid en backlash – fått klangen av ihåliga och förbrukade tankemodeller, på samma sätt som diagnosen ”hysteri” byggde på föreställningen att underligt kvinnligt beteende hade ursprung i underlivet, livmodern (hystera).

Också Alopaeus dröm om att ”älska som en man” låter i dag besynnerlig – tankarna går snarast till uttrycket ”som en riktig karl”, vilket inte skingrar mysteriet. Man eller kvinna, alla har vi uppgått i den okönade singelbaren. Det är praktiskt och bekvämt, kanske inte speciellt sexigt, men varför skulle sex nödvändigtvis behöva vara så sexigt?

Femtiotal: Miller är spännande, sjuttiotal: Jong och Brøgger är spännande. Vad är spännande i dag? Troligen det som många kallar queerkulturen. Där har nu frontlinjerna, rörelsen, komma ut-processerna nått det strategiska, förföriska läget: alldeles tätt intill mainstream men ännu ’litet farligt’. Åtminstone i Hollywood. Allt oftare ser man i alla fall numera termen HBT-person (homo-, bi-, trans-) som snarare än någon man återfinner i lasternas håla låter som en mjölkprodukt eller ett tryggt rikssvenskt kommittébetänkande. Av någon orsak får ”HBT-person” mig dessutom att tänka på de där dockorna som används vid krocktest med bilar. Men det är kanske just vad det är frågan om: normkrocktest för tryggare sextrafik.

Crème fraîche läst år 2004: funktionen av pamflett och provokation ligger inte längre överst. Vilket ger oss ett andrum att avnjuta dess stil, elegans, fantasi. Frågan om också en medelklasskvinna får eller inte får älska ”som en man” känns inte längre akut. En fördel med det är att man nu kan läsa och älska Crème fraîche som en bok.

Trygve Söderling

Publicerad i antologin Det öppna rummet: festskrift till Merete Mazzarella den 4 februari 2005 (2005)