Du kan le

Man kan undra vem som egentligen skulle tycka om populärkultur ifall inte alla andra gjorde det. Hur mycket handlar det helt enkelt om härmning? 

Ta t. ex. de där optimistiska allsångerna från förr. Titlar som ”Du kan le”, ”Med sång”, ”Sjung och le”. En hel genre som idag känns mycket udda. Ändå var den på sin tid bevisligen populär. 

Budskapet var alltid detsamma, eller egentligen två. ”Med sång blir alla sorger små, med sång blir vägen lätt att gå, med sång varann vi rätt förstå, med sång, ja med sång”. Som moral är det tvivelaktigt, men där finns en empirisk grund: sjunga är kul. Det skumma är snarare cirkelresonemanget att man blir glad av att sjunga att man blir glad av att sjunga. 

Budskap typ två var ännu märkvärdigare i sin, kan man tycka, obegränsade cynism: en lång rad låtar uppmanade oss att inte bara sjunga utan framför allt le, återigen för att bli glada. Bekant genom Chaplin är låten ”Smile”. Vi uppmanas öppet att fejka – smile when your heart is aching – för leende smittar och om alla SER glada ut så ÄR alla glada. Så lyder den gravt haltande logiken. 

Tanken är densamma som Pascal drev i fråga om religion: det är kanske inte möjligt att tro, men utför man trons yttre ritualer så kommer – kanske – tron på köpet, i en sorts utmattning. Man fejkar troende i hopp om att lura också sig själv. 

De bisarrt optimistiska låtarna sjöngs i mina föräldrars generation, i ungdomsförenings-, nykterhets-, scoutrörelser. Jag vet, för melodierna sitter kvar i mitt huvud. Nu över till den svåra delen. Varför fanns de? 

När Bobby McFerrin under 80-talet fick en hit med parodin ”Don’t worry / be happy” var det en bekräftelse på genrens utdödhet. Men varför var optimistlåtarna inte parodiska från början? Jag vägrar att ta till den populära förklaringen att folk var korkade förr. Det var de kanske, men den underförstådda följdtanken att VI inte är korkade är, tycker jag, alltför fantastisk för att tas på allvar. Snarare är vi idag korkade på ett något annorlunda sätt, ett sätt som hindrar oss från att förstå vilka sätt folk var och inte var korkade förr. 

Att utgå från att den generation som sjöng ”Med sång” inte ”genomskådade” den är, tror jag, lika vidskepligt som att tro t.ex. att ett folk som tillber en regngud skulle sätta igång en regndans när det inte finns en chans till regn (och därmed katastrofalt äventyra regngudens credits) – ett exempel som Wittgenstein ger. 

Den (i våra ögon) bisarra och mer eller mindre sinnessvaga kulten av sjung-för-att-bli-glad, le-för-att-bli-glad, måste ha intagit en annan plats i det kulturella spektret: besvärjelsens, den tomma ritualens. Pascals fejk-religion. 

Groteska sångtexter som ”Med sång” är alltså inte svårare – eller lättare – att förstå än t.ex. japaners och nordamerikaners leendekultur. För oss är ett sånt, till synes svagsint, okontrollerat och mekaniskt leende ett tecken på klent förstånd och/eller rädsla. Men varken japaner eller amerikaner är dummare eller räddare än att de har erövrat världen. 

”Sjung och le” som besvärjelse. Av vad? 30-talsdepressionen, 40-50-talskärnvapenhotet? 

Jag tror att 1900-talets absurdoptimistiska låtar inte hade mera med glädje att göra än motsvarande genrer, t.ex. 80-talsångestrock à la Joy Division eller dagens death metal, har med ångest att göra. Grejen är att besvärja en känsla – så att man inte ska behöva närma sig känslan på riktigt. 

Den som har verkliga problem går inte på Tuska-festival. På samma sätt vore det ett misstag att tro att de där vansinnigt, hysteriskt optimistiska Sjung och le-sångerna handlade om glädje. 

Trygve Söderling