Två plus djur

Johanna Holmströms noveller

Det ligger en döende säl på stranden i en av de här novellerna. Det är i slutet av en berättelse om ett gift par. En slump har nyss ruskat om, kanske väckt dem ur den stumhet som lagt sig över deras förhållande. Men så ligger det skadade djuret där, dödsdömt.

Som äktenskapet? Det känns som om den där sälen var större, mera påtaglig än så. Kanske också en säl i en bok kan vara ett faktum, inte bara symbol? Mera kropp än kultur, liksom.

Så där är det ofta i Johanna Holmströms noveller. Det finns oväntade vändningar, det finns varelser som inte lätt låter sig schemaläggas, passas in. Framför allt är det här inga ”berättelser-med-moral”, och det uppskattar jag. Mänskorna är inte att lita på, påfallande ofta ligger våldet nära, vare sig det bryter fram eller bara tickar under ytan. Undergången är nära.

En tuff ton hade redan debutsamlingen för två år sen, Inlåst. Där handlade det om tonåringar, tjejer, i semi-urbana miljöer. I den nya boken har kvinnorna blivit vuxna, bildat par, gått ut i världen. Titeln, Tvåsamhet, låter vänligare än den är, för redan i den finns en spricka: ordet ”tvåsam” är bara en pluralform av ”ensam”. Som den ensamma kvinnan på dubbelsängen på Helena Kajanders bokpärm.

Och så är det djuren. De tränger sig på. De har mer eller mindre viktiga biroller i fyra av sju noveller. Vid sidan av sälen är det noga taget en sutare, en älg, en kyckling och en känguru, den sista i en djurpark. Novellernas djuriska emblem är inte en slump, snarare kanske en länk till det register som är stumt i oss, djur i oss. En levande ofrånkomlighet. Som den döende sälens blick.

Liksom i Inlåst finns här också stänk av absurdism. Fängelsekunden som blir vaktmästare i djurparken – omgiven av nya galler. Eller au pair-flickan som får jobb som ett slags mänskligt sexhusdjur, för att det välbärgade paret ska ha åtminstone ett gemensamt erotiskt nöje. Tresamhet. Just den här novellen, ”Leken”, är nästan vonTriersk i sina scenbyten mot våra förväntningar.

Det finns också drag som kan kännas som brister. Personernas repliker och tankar är rätt anonyma, som om de gick på gamla batterier. Å andra sidan är just ordlösheten i många fall en poäng. Miljöaktivisten i en novell kan utbrista ”Det här är alldeles löjligt! Vi är båda vuxna människor”. Men hans älgjagande svärfar in spe fortsätter provocera honom att ”vara man” och det sista ordet blir ett handgripligt slagsmål.

Ändå finns ett glapp: å ena sidan en lätt papperssmak, å den andra Johanna Holmströms drivenhet när hon beskriver sinnesintryck, färger, miljöer. En åldrande manlig författare presenteras som en vandrande kliché, komplett med  whisky, ung musa och potensproblem. Men när han går på stranden blir han den författare han drömt om att vara: sanden ”verkar glida undan hans steg, och det frasar om den då den tränger upp mellan tårna, men det är en känsla, inte ett ljud”.

Johanna Holmströms orädda blick för konflikter och sår imponerar – ”Makeup över såren” hette den starkaste ståryn i Inlåst. Hon är en uppenbar dramaturgisk begåvning och man skulle gärna se hennes texter på film eller scen. Också en serie fina nordafrikanska reportage i Ny Tid väcker förväntningar om att det här författarskapet ska fortsätta växa. 

Trygve Söderling

Johanna Holmström: Tvåsamhet. Söderströms 2005.