”Jag är våldsamt uppdragen och forcerad”

Känslospår i tre finlandssvenska 1960-talsromaner

”Lyssna till ditt hjärta” säger schlagern. Hjärtats röst står i vår kultur för en sorts kompletterande kunskap, en plan B. Även om ju hjärnan i verkligheten står för bägge paketen, det rationella och det intuitiva, talar vi om hjärna och hjärta som två metoder att begripa en och samma information.

Egentligen är gränsen oskarp. Egentligen är all rationalitet mer eller mindre känslomässigt färgad, och vice versa: känslorna är rationella. Den som vill vara alldeles extra rationell bör alltså räkna med känslor.

Skönlitteraturen är vår kulturs ”hjärta”, vår plan B. Den blir begriplig först när man följer känslospåret. Jag ska här följa det i några finlandssvenska romaner från 1960-talet Det är en period som präglas av många uppbrott, också politiska. I romanerna kan vi kanske se hur uppbrotten kändes.

”Orden vällde fram, okuvliga”

En berättelse om gränser heter en tidig roman av Ulla-Lena Lundberg. Året var 1968, författaren fyllde 21 och det var hennes tredje bok. Romanens jag-berättare och hennes pojkvän ”M” har mötts som utbytesstudenter i USA och i en känslomässigt laddat scen finns de i publiken vid ett politiskt möte där en av presidentens nära rådgivare, en utpräglad ’hök’ uppträder.

”McGeorge Bundy talade om den amerikanska makten och härligheten som är predestinerad till att vaka och råda över världen […] McGeorge Bundy talade som om det inte fanns människor i världen. Det lyfte publiken, det befriade dem från känslan av medskyldighet, för mot ideologier kan man utan samvetskval använda napalm.”

När Bundy kommer in på ämnet ”rätten och plikten mot Vietnam” känner berättaren (jag kallar henne ”B”) hur hennes aggressioner flammar upp:

”Jag hörde mej säga, Jag skulle vilja döda honom, M vände sej mot mej, han nickade, vi reste oss och började armbåga oss mot utgången. Folk fräste åt oss när vi för ett ögonblick skymde McGeorge Bundys ansikte. Ms rygg var spänd, han böjde nacken och ville slå knytnäven i deras exalterade ansikten, jag grep tag i hans armbåge bakifrån och jag ville riva deras enfaldiga ansikten i trasor.”

B och M förverkligar inte sina våldsamma fantasier – ”Våra förfinade behärskade jag hade oss fortfarande i sitt grepp” – men känslan av förakt är stark och drabbande. Drabbande på ett liknande sätt som när B i en senare, privatare scen grips av känslan att M tar henne för given. Det leder till ett upprivande gräl, hon känner sig förödmjukad, fylls av hat och hätskhet och skriker åt M. Att M svarar undvikande gör inte saken bättre.

”Jag önskade att han skulle säga någonting men han var alldeles tyst och jag visste inte hur jag skulle kunna sluta, orden vällde fram, självständiga och okuvliga – jag hade inte velat säga det så! – och de hade helt tagit överhanden, plötsligt började tårarna rinna nerfär kinderna, jag grät av ilska över att jag hade sagt vad jag sa och över att M fortfarande ingenting sa, jag hatade honom för att han ingenting sa fast han visste att jag ville att han skulle säga någonting […]”

Avsnittet är en nyckelscen i romanen, den för upp till ytan den konflikt, eller skillnad i temperament, som verkar ligga bakom den kommande separationen mellan B och M.

Känslor som har personer

Fiktiva berättelser är, skriver filosofen Katarina Elam i sin studie Emotions as a Mode of Understanding, till mycket stor del historier om känslor. Liksom Jean-Paul Sartre betonar Elam att känslor alltid är känslor i en kontext, en situation. En känsla blir ett tecken på att en person uppfattat en situation på ett visst sätt; känslan ”blir synlig” genom en beskrivning av situationen.

Samtidigt är beskrivningen ett embryo till, en grundplan för en historia. Till exempel utsagan ”jag är svartsjuk” beskriver inte bara jagets ’inre’ känsloupplevelse, den ritar också upp en situation där minst tre relationer ingår – ett triangeldrama.

Till det här resonemanget kunde man ännu tillägga att långvariga och/eller intensiva känslor ofta bildar en sorts ’romanfigurer’ i egen rätt. De driver på handlingen, skapar förväntningar, utgör i många fall berättelsens röda tråd. Snarare än de känslor som vissa personer ’har’ är temat alltså här de känslor som ’har’ vissa personer.

”En kylande vätska”

I Marianne Alopaeus roman Mörkrets kärna från år 1965 ligger tyngdpunkten på berättaren Mirjams reflexioner och hennes långa, ofta innerliga samtal med sina älskare. På samma sätt som i Lundbergs En berättelse om gränser griper också här internationella konflikter in i romanpersonernas liv. Under en kärleksnatt i Paris berättar Jacob för Mirjam att han nyligen fått budskapet om sin systers självmord.

”Varför dödar man sig? För att det blir för mycket, för att nånting brister. Hon hade blivit behandlad med elektricitet, det är det vanligaste. De fäster anoder vid kroppen, för strömmen över brösten, över könsorganen, över fotsulorna… Men det var inte bara därför, det klarar de flesta. Mina andra syskon klarade det.”

”De”, torterarna, är Frankrikes polis och soldater i Algeriet, psykiatern Jacob är liksom syskonen delaktiga i motståndsrörelsen. Bakgrunden är det blodiga kolonialkrig som ledde till Algeriets självständighet 1962, året för bokens ”nu”. Jacobs berättelse får Mirjam att associera till den finländske man hon var gift med under 1940-talet: ”Det var inte första gången jag låg hos en man och hörde honom tala om krig och död – men det var första gången orden nådde mig”.

Efter medkänslan med offren följer ändå för Mirjam en chock av ett annat slag när Jacob ”lugnt och med slutna ögon som om det gällt en betydelselös detalj” berättar att han legat med en studentflicka under den dryga vecka han och Mirjam inte setts. Mirjams första reaktion är fysisk:

”Det var som om en kylande vätska injekterats i mina ådror: armarna förlamades, benen rätades ut, styvnade och lämnade hans kropp. Jag flyttade mig försiktigt en aning ifrån honom, varje beröring med hans hud var med ens outhärdlig.”

Senare, inlåst i badrummet, avläser hon i spegeln sitt ansikte.

”[…] och utan att kunna hindra det, förödmjukad, såg jag gråtgrimasen – denna förhatliga rest av sårbarhet, av svaghet och motståndslöshet – och tårarna som började rinna, som utan uppehåll rann medan tinningarna värkte av ansträngning att hålla dem tillbaka.”

Trots Mirjams försök att hålla tillbaka sin svartsjuka – på ett plan vill hon vara lika ’förnuftig’ som Jacob – avslöjar Jacobs utspel att de två inte haft samma bild av förhållandet.

”Och med en röst som började låta normal igen sade jag (och kanske var det sant, kanske en liten ömklig osanning) att ett helt liv skulle jag inte kunna vara en enda man trogen och varför skulle det ens vara önskvärt, jag har så lite anlag för trohet själv… men att inte kunna vara det i tio dar, i början av en förbindelse – ”

Jacob argumenterar för sin hyperrationella syn: ”Genom att från början veta att man inte kan vara trogen så har man ju redan varit otrogen”. Men även om också Mirjam tonar ner betydelsen av ’snedsprånget’ är det uppenbart att hon är sårad och kränkt – att hon räknat med att de bägge befinner sig i det förälskade ”begynnelsestadium” som t.ex. sociologen Francesco Alberoni talar om och där tanken att över huvud taget intressera sig för någon annan än den älskade förefaller absurd.

Bakom Jacobs val att såra Mirjam genom att nämna en ’betydelselös’ förbindelse anar man två saker. Dels en dröm om den totala öppenheten mellan jämlikar. Dels ett slags brutalt mästrande, t.o.m. grymhet. Något av samma till synes kallt ’rationella’ position intar Jacob gentemot Mirjam också i deras diskussioner kring tvånget att underkasta sig partidisciplinen – Jacob är organiserad kommunist – och kring våldets berättigande. Mirjam markerar en annan åsikt, men finner sig ändå de facto till rätta i rollen som tillfällig bifigur i utkanten av det större drama som är Jacobs engagemang i den underjordiska motståndskampen.

Känslomässigt drabbas Mirjam av häftig sorg, av känslan att ha blivit sviken. Det gäller både ’snedsprånget’, som hon ser som onödigt och han som betydelselöst, och det svek mot förhållandet som Jacob begår när han väljer Saken framför henne. Samtidigt är är både svartsjuka och ’själviskhet’ (att sätta sin kärlek framför kampens krav) på det rationella planet – hjärnans röst – ett tabu i deras relation. Till Mirjams svartsjuka och besvikelse fogar sig alltså hennes skamkänsla över att känna svartsjuka och besvikelse.

Förblindelsen med öppna ögon

Den drygt 40-åriga småstadsredaktören Karl-Henrik Randgrens förälskelse i den minderåriga skolflickan Annika är ett viktigt känslospår i Christer Kihlmans roman Se upp Salige! från 1960. På samma sätt som i relationen Mirjam-Jacob i Mörkrets kärna är det en känsla med förhinder. I Mörkrets kärna talar Mirjam om ”olevbara kärlekar […] som då man älskar sin bror eller en yngling som kunde vara ens son, eller en man som är gammal nog att vara ens far”. I bägge böckerna spetsas alltså känslan till av förbud och tabun – beprövade afrodisiaka.

Å andra sidan skiljer sig Mirjams sexuellt och intellektuellt givande förhållande med en vuxen man, yngre än hon själv, från Randgrens häftiga och ensidiga besatthet i en tonårstjej som han inte lyckas föra ett samtal med om filmen de sett, vars teckningar han i hemlighet tycker är dåliga och vars förtroende för honom mest verkar handla om ett behov av en fadersfigur.

Randgrens jag-berättelse blir en skildring av förälskelsens förblindelse. Men Annika ser knappast heller helt klart vilka förhoppningar hon ger näring åt genom att flirta och dansa med Randgren, gång på gång söka upp honom i hans hem, ty sig till och anförtro sig åt honom.

Om Randgren är förblindad, är han är ändå inte blindare än att han redan under ”begynnelsestadiets” berusande förlopp kan anklaga sig själv för ”hyckleri och skenhelighet”:

”Jag ville legalisera vad min kärlek krävde av henne, samtidigt som jag misstänkte och fruktade att det inte alls var fråga om kärlek utan något annat och grymmare, eftersom just i detta fall just kärlek inte tycktes kunna kräva just det som det av allt att döma nu uteslutande gällde. Detta sade mig allt som jag fötts med och uppfostrats till, äran, de gamla hedersbuden och även, fastän mindre klart, Mose tretusen sinnessjuka restriktioner för kärlekslivet inom mig.”

Trots självkritiken och misstanken att det inte är (empatisk, hänsynsfull) kärlek som driver honom, utan ”något annat och grymmare”, går Randgren vidare och är beredd att, när tillfället kommer, försöka förföra Annika. Snarare än en fullständig förblindelse beskriver Randgren den förälskelsens oresonlighet som Roland Barthes, i essän Kärlekens samtal (Fragments d’un discours amoureux), behandlar under rubriken ”Den Omedgörlige”:

”Trots svårigheterna i min historia, trots obehagen, tvivlen, förtvivlan, trots lusten att dra mig ur, upphör jag inte att inom mig hävda kärleken som ett värde. Alla de argument som de mest skilda system begagnar för att avmystifiera, begränsa, utplåna, kort sagt nedvärdera kärleken lyssnar jag till – men jag envisas: ’Jo jag vet nog, men ändå…’”

I skildringen av hur det avgörande beslutet tar form i honom tar Randgren till metaforer. Han jämför det med en livmoder som vidgar sig i en kvinnokropp medan fostret växer – en på en gång närliggande och ovanlig association. Och han talar om ”martyrernas” övertygelse, en tidlös bild som i princip också kunde handla om självmordsbombare:

”Det var ett beslut lika oryggligt som martyrernas, att gå den väg vars slutpunkt är undergången och vad jag kände var också detta bittra som de måste ha känt, inte seger men undergång, eller den undergång som känns som en seger därför att allt är så starkt ljust, hisnande och förblindande att motsatserna upphävts, även gränserna från det vanliga mellan gott och ont, våld och mildhet. Även detta underliga ökentorra som de måste ha känt, kände jag […]”

Uppfylld av denna ”oryggliga” känsla går Randgren vidare med relationen trots att han – som sagt – tvivlar på att det han känner ens verkligen är kärlek. I Randgrens fall handlar förälskelsen om förblindelse med öppna ögon.

”Det finns inga alternativ till M”

Samma ”omedgörlighet” (Barthes) som driver Randgren genom Kihlmans roman upplever också ”B” i sin saknad efter M i Ulla-Lena Lundbergs En berättelse om gränser. Ett utifrånperspektiv förs in i romanen när B uppfattar att vänner som känt dem båda anser att M behandlat henne illa.

”En gång hos G hörde jag C och E prata, de visste inte att jag hade kommit. C sa, Och så klampade han iväg över hennes vidöppna hängivna hjärta och reste sin väg – pang! – jag tror inte han nånsin fattade att han lika gott kunde ha dödat henne […]”

Hon hör också ”G” kommentera relationen mellan B och M, som fortsatt per brev:

”Som vanligt får hon ta emot hans pessimism och kverulans och som vanligt kommer hon att försvara honom mot honom själv och säga att han är underbar. Herregud, det kommer att fortsätta i åratal!”

G:s profetia verkar inte avskräcka B. Den hållning som Mirjam intar i Mörkrets kärna – resignationen – lyckas B inte inta:

”Jag hade tänkt mej att människor kunde vara alternativ. M skulle resa och jag intalade mej att det fanns alternativ till M; jag hade många vänner och fick lätt kontakt med folk. Resignerad men optimistisk skulle jag gå ut i världen och finna alternativ till M […]”

I En berättelse om gränser är tes och antites är ett ofta återkommande retoriskt mönster. Den optimistism som B här lagt fram ser hon sig i ett följande stycke tvungen att skrota:

”Det finns inga alternativ till M, de kunde finnas men jag vägrade att godta dem, de finns inte. Det finns alternativ till det liv med M som jag önskade mej men jag vägrar att godta dem, de finns inte. De finns men de är skenbara, de är skenbara därför att de är där men inte kan accepteras.”

Igen kunde B:s omedgörlighet vara en illustration till den ”istadighet” Roland Barthes’ beskriver i Kärlekens samtal:

”Denna istadighet är kärlekens protest: under den samstämmiga kören av ’goda skäl’ att älska annorlunda, att älska bättre, att älska utan att vara kär osv, hörs en envis stämma som ligger kvar aningen längre: den Omedgörlige älskandes stämma.
        Människor underkastar ju varje företag ett alternativ: att lyckas eller misslyckas, att segra eller förlora. Jag protesterar utifrån en annan logik: jag är på en och samma gång, motsägelsefullt lycklig och olycklig: att ’lyckas’ eller ’misslyckas’ äger för mig bara en tillfällig och flyktig mening (vilket inte hindrar mina plågor och begär från att vara våldsamma). […] Ur äventyret (det man dras in i) stiger jag varken som segrare eller besegrad: jag är tragisk.”

Också ”B” i En berättelse om gränser är hellre ”tragisk” än hon erkänner sitt misslyckande och går vidare. Hon fortsätter att, med den term hon oftast använder, vara ”beroende” av M: ”jag minns M med min kropp, hur hans beröring fick den att strömma mot honom”.

Först mot slutet av boken – liksom efter lång tvekan – tar hon några gånger till de ord läsaren kanske hela tiden väntat sig om relationen, nämligen ”älska” och ”kärlek”. Uppskjutandet av känslans benämnande går, som jag tolkar det, i linje med bokens andra stiliserande grepp, t.ex. användandet av versaler i stället för namn. Det är som om B krävt av sin gestaltning att upplevelsen först ska ges innehåll, beskrivas som erfarenhet, innan hon låter den inordnas under sitt konventionella namn. Som Katarina Elam konstaterar står ordet kärlek för den ”kanske mest exploaterade känslan i det västerländska samhället”. För att inte banaliseras måste ordet så att säga erövras inifrån, fyllas med personlig mening.

”Min tillvaro håller på att rasa samman”

Eftersom förälskelsen – med Alberonis formulering – är ett gemensamt ”projekt”, upplever den älskande den älskades frånvaro som också sin egen frånvaro. I En berättelse om gränser beskriver B förlusten av M som en hotande förlust av sig själv, av den B hon var tillsammans med M:

”Jag var fullständigt beroende av M och under andra förhållanden hade jag helt kunnat uppgå i honom och min tillvaro håller på att rasa samman utan honom. M hade givit mej tillbaka till mej själv, bit för bit, han hade varit en del av det jag kallade min personlighet i så hög grad att jag känner mej berövad mej själv.”

Temat personlighetsförlust utvecklas i bokens nästsista avsnitt. Efter en serie hallucinationer, framkallade av sömnlöshet, stirrar B på sig själv i spegeln: ”Det kommer ofta för mej att jag inte finns, jag upprepar mitt namn som en besvärjelse”. Spegelmotivet utvecklas: ute bland vänner fäster B en ”oerhörd vikt vid att man kallar mej vid namn och inte bara säger du”. Men samtidigt som samvaron ger bekräftelse – ”Jag använder mina vänner för att de ska ge mej identitet” – litar hon inte på det hon ser i den sociala ’spegeln’. Hennes fasad utåt framstår för henne själv som ett drivet rollspel:

”Jag är våldsamt uppdragen och forcerad, de tycker att jag är på ett strålande humör och är gärna tillsammans med mej (de utbyter blickar och tänker på M när jag flirtar med en stilig gestalt och en vacker näsa), jag beundrar mej själv för att jag håller ihop och inte faller ur rollen en enda gång, de tycker att jag är samma glada människa som förut och jag är förvånad över att den ytliga uppsluppenheten inte har en spricka […]”

B närmar sig den figur som Roland Barthes kallar ”Katastrof” – en ”våldsam förtvivlan” som skiljer sig från vad han kallar ”ljuv förtvivlan”. Barthes skriver:

”Detta har inget att göra med den smygande, liksom helt civiliserade nedslagenheten vid kärleksbesvär; inget att göra med den lamslagenhet som drabbar en övergiven älskande: jag deppar inte, är till och med tuff. Det är tydligt som en katastrof: ’Det går åt helvete med mig!’”

B i En berättelse om gränser upplever sitt yttre skenjag som skarpt åtskilt från sin inre tomhet. Både umgänget och arbetet förefaller mekaniska: ”med en pedantiskhet som jag inte hade kunnat tro om mej själv gör [jag] undan alla mina plikter och följer min almanack som Mose lag”. Samtidigt berör ingenting henne på ett djupare plan, själva existensen är ointressant: ”leva eller dö syns mej fullständigt egalt för jag gör ingetdera”.

Känslan av meningsförlust tillåter B att betrakta sitt eventuella psykiska sönderfall ’utifrån’, slött likgiltigt, eller, som hon skriver, ”nyfiket” och ”högtidligt”:

”Ibland undrar jag nyfiket om jag håller på att förlora förståndet. Jag känner mej högtidlig vid tanken men säger mej sedan att allting beror på sömnlösheten, bara jag får sova blir allting bättre. […]
        Men jag undrar fortfarande hur det är möjligt att det som jag tidigare uppfattat som min personlighet plötsligt bara är ett skal som skyddar mej från insikt (och egentligen vill jag ju att man ska se min belägenhet!) och att det som är jag hela tiden viker undan […]”

Det finns alltså en likhet mellan det gränstillstånd B beskriver och den förälskade besatthet som redaktör Randgren i Se upp Salige! inregistrerar hos sig själv – även om det i Randgrens fall sker med en blandning av eufori och förskräckelse, snarare än, som hos B, med en blandning av likgiltighet och sorg. Randgren befinner sig i ett förväntansfullt ’före’, B i ett långt och sörjande ’efter’, men bägge står så att säga vid sidan om sig själva och iakttar en delvis främmande människas förehavanden. Förälskelsens oresonlighet hos Randgren motsvaras av sorgens omedgörlighet hos B.

I sin Skiss till en känsloteori (Esquisse d’une théorie des émotions) beskriver Jean-Paul Sartre en känsla man är ”underkastad”, ”uppfylld” och ”förhäxad” av med orden ”något ogenomskinligt och tungt”: ”Man kan inte frigöra sig från den efter eget behag, den uttömmer sig själv, men man kan inte hejda den”.

Populär resignation

I inledningen talade jag om att lyfta fram känslor som ’har’ vissa personer snarare än personerna som har känslorna. I synnerhet i två av romanerna, Se upp Salige! och En berättelse om gränser, kan man säga att en känsla bildar en aktiv, stark och varaktig ’känslogestalt’. Förälskelsens respektive saknadens besatthet blir en slags romanperson i sig, en känslosam dubbelgångare eller skugga, som den upplevande inte kan eller vill frigöra sig från.

I Mörkrets kärna dominerar i stället resignationen, en tillkämpad underkastelse under rationaliteten. Trots ögonblick av hängivenhet accepterar Mirjam Jacobs åsikt att hans politiska arbete är viktigare än deras kärlek. Det är intressant att just den här romanen, en ’kvinnobok’ som verkar kritisera det sentimentala, blev en stor läsarframgång och en i våra sammanhang ovanlig ”steady-seller” med sammanlagt tio skilda utgåvor i Sverige och på finska under tre decennier. Kvinnan som tuktar sin känslosamhet, stoiskt resignerar – eller kanske bara låter sig luras? – blev det mest lästa av de tre känslospår jag här har följt en bit på vägen.

Trygve Söderling

Fotnot 2005: Texten bygger på ett kapitel i en litteraturvetenskaplig avhandling under arbete, ”Medelklass med mänskligt ansikte”

2018: ... som blev del 1 av avhandlingen "Drag på parnassen" (2008).