Södergran, norrmän
och tung industri

Det är någonting med norrmännen och Finland. I Kjartan Fløgstads nya roman Grand Manila bildar diktrader av Edith Södergran en sorts refräng. Men det är mera än så. Till skillnad från Erlend Loes roman Fakta om Finland (2001) utspelar sig viktiga delar av Fløgstads roman faktiskt i Finland.

Finland står för en av de tre katastrofer som bildar en svart tråd genom bokens slingrande, ofta förbluffande, knippe av berättelser. Fløgstad zoomar in Västra Nyland, det katastrofala året 1918, de summariska avrättningarna på Västankvarn och författaren Erik Grotenfelts skrytsamma brev hem om sin roll som vit bödel. Brev som nu når en större publik än någonsin tidigare, hemma i Norge ses Grand Manila redan som en av årets litterära händelser.

Globaliserat berättande

Start, nav och centrum för romanen finns ändå i en tung industriort på den norska kusten. Miljöer och yrken är bekanta från Fløgstads genombrottsverk Dalen Portland (1977), likaså hans ’globaliserade’ berättarteknik som länkar in stora världen i mer eller mindre vanliga mänskors liv på ett ibland hisnande sätt. För vad kan tre orter på vitt skilda platser på klotet – Indien, USA och ovannämnda norska industriort – egentligen ha gemensamt? I romanen lyder svaret: den multinationella jätten Union Carbide Corporation, ansvarigt för – men aldrig ställt till ansvar för – världens största industrikatastrof i Bhopal. Morgonen till den tredje december 1984 drabbades en hel stads befolkning av våldsamma kramper, man spydde en gulaktig vätska. 16.000 mänskor dog av giftgasen, hundratusentals skadades – många förblindades – till följd av fabriksledningens slarv.

Samma Union Carbide Corporation stod bakom den största amerikanska industrikatastrofen på hemmaplan, tunnelbygget i Hawk’s Nest i West Virginia i slutet av 1920-talet. Där dog 700 av de 2000 gruvarbetarna i silikos på grund av ledningens slarv.

Gemensamt för de tre katastroferna i Fløgstads roman är att de dödade var ’de andra’ – mänskor som kunde anses alltför obetydliga för att falla inom ramen för någon egentlig ’rättvisa’. Bhopal-offrens efterlevande fick symboliska summor för att bolaget skulle undgå vad dess jurister kallade ”en juridisk katastrof”. Fløgstad registrerar termen: ”katastrofen” är alltså inte dödsfallen i sig utan risken att fattiga indiers mänskovärde skulle ha satts på nivå med vita amerikaners. Det hade störtat företaget i ekonomisk ruin.

Samma praktiska rasism var verksam i gruvkatastrofen på 20-talet, här var de allra flesta drabbade svarta amerikaner. I romanen ser den slitna servitrisen Sally sina barkunder, de en gång starka arbetarna, förfärande snabbt förvandlas till hostande vrak.

Själv har hon också sett bättre dagar, till och med high life på den europeiska kontinenten. Och före det deltagit på röda sidan i den finländska revolutionen. Till slut döms Sally Stephens, alias estniskan Salme Talvet, i en McCarthy-mässig skenrättegång och slutar sina dagar i fängelse.

Salme Anette Pekkala-Dutt
(Murrik)

Hennes öden är så fløgstadskt slingriga att hon kunde vara verklig. I romanen nämner Elmer Diktonius att han bor hos henne i London. Jag kollade upp: Diktonius hade verkligen en romans med en estnisk Salme, som han kallade för ”Blomman” och skrev hundratals (försvunna) brev till. I verkligheten hette hon Salme Murrik (1888–1964) och deltog både i den ryska revolutionen 1905 och i den finska 1918, innan Lenin sände henne till London där hon gifte sig med Olof Palmes kommunistiska kusin, indiern R.P. Dutt. (Salmes syster Hella Murrik blev för övrigt känd under efternamnet Wuolijoki och samarbetade med Brecht. En biografi över systrarna Hella och Salme har i år publicerats av Hellas dotterson, Hbl-kolumnisten Erkki Tuomioja.)

Europas svarta bok

Erik Grotenfelt (1891-1919)

Fløgstad använder alltså delar av autentiska personers liv. Helt faktabaserat är i alla fall porträttet av den lika osannolika som autentiska Erik Grotenfelt, författaren och lebemannen som tog sitt eget liv ett år efter händelserna på Västankvarn. ”Det är intressant att se hur de reagera olika på avrättningsplatsen”. Vi har kunnat läsa citat ur Grotenfelts avslöjande brev hem till hustrun i flera sammanhang efter publiceringen 1943, senast i fjol i Sture Lindholms bok "Röd galenskap – vit terror". Och just därför är det lärorikt att se hur Fløgstad med några lätta markeringar fördjupar verkligheten, ger det autentiska källmaterialet en finish som speglar ett större mönster. Det för oss alldeles närliggande (Västankvarn! Ingå!) lyfts plötsligt upp till de stora berättelsernas plan, blir delar av Europas svarta bok.

Arkebuseringar i Västankvarn i Ingå, maj 1918

Fløgstad missar inte att Grotenfelt hörde till det fåtal bland dagskritikerna som såg de poetiska kvaliteterna i Södergrans debutsamling 1916 och i den påföljande Septemberlyran 1918. Ironin är att den insiktfulla litteraturkritikern, som privat odlade en extravagant livsstil – studiekamraterna förbluffades av hur försigkommen ”Grodan” var med krogflickorna – genom inbördeskriget gavs och tog chansen att agera ’hjälte’ och hämnare i en hastig ståndrätt, ljusår från det rättssamhälle det hette att de vita försvarat.

Fördjupat med enkla men precisa medel är också det epilogartade besöket vid den röda massgraven nära Västankvarn. Fløgstad tar oss till denna bortglömda och förträngda plats, i skogen, utan vägskylt, markerad med ett grovhugget monument av samma Aimo Tukiainen som designat den något mera kända ryttarstatyn av Mannerheim i Helsingfors. Som Fløgstad konstaterar satsade Tukiainen ”på två hästar, och särskilt på den ena”.

Finns det en huvudperson i Fløgstads vindlande roman? Egentligen inte, för Union Carbide, den förenande länken, har ingen själ. Men det finns huvudpersoner. Vid sidan av Salme Talvet/Sally Stephens hör Jerry Dørmænen dit, en tystlåten typ i det norska arbetskollektivet med lustigt uttal och okänd bakgrund (”Bara när han teg blev han trodd. Men det gjorde han i gengäld tillräckligt ofta för att betraktas som en trovärdig karl”). Småningom visar han sig vara identisk med en fjortonårig pojke som av en slump undkom en säker död den gången 1918 på Västankvarn. Hans riktiga namn – Jorma Törmänen – har muterat under flykten från Finland. Och mellan ”Dørmænen” och den tidigare nämnda Sally finns ett band som märkligt nog yttrar sig i en rad inströdda Södergran-dikter och -hänvisningar. På industrianläggningen där Dørmænen jobbar dyker det upp en indisk ekonom, Dilip Ram från Bhopal. Så här knyter Fløgstad ihop bokens väldiga värld, skapar globala trådar i sina på ytan sällan glamourösa, snarare tufsiga romanpersoners liv. Vem behöver fantasy när verkligheten kan vara så här vild?

Grand Manila är en kollektivroman: snarare än en känslas dramatik försöker Fløgstad greppa hela 1900-talet, dess internationella kapitalism, via några av dess minsta mänskor. Genren är inte lätthanterlig och jag medger att jag ibland längtade efter det Fløgstad uppenbart undviker: att få gå ner mig på allvar i några av de mästerligt skissade novellerna-i-romanen.

På ett annat plan kan man tycka att han kunde ha gjort mera av Södergrans dikter som nu får en närmast dekorativ roll. Att det var just kritikern-bödeln Grotenfelt som antydde att Södergran är väl extrem och våldsam i Septemberlyran är ytterligare en av de ironiska poänger Fløgstad plockar fram. Men läsaren får inte se prov på extremismen, frånsett diktraden ”Sångens anda är kriget”.

Och inför nya utgåvor kunde förlaget låta se över den svenska och finska stavningen; det är inte bara”löyly” som blivit ”löylö”.

”Norge är ett vackert fjäll”

Som helhet är romanen ändå ett starkt inlägg i diskussionen om vad en roman kan göra. Fløgstad håller nyfikenheten vid liv genom täta scenväxlingar, pregnanta historier och – inte minst – ett alert språk där humorn är en ofta sedd gäst. ”Norge er ett vakkert fjell”, lyder en återkommande replik, men det är imponerande hur långt ifrån enbart norsk – eller provinsiell, i betydelsen inkrökt – den här nynorska romanen är. Att den är politisk säger sig självt. Samtidigt andas den en viss nostalgi över en tid där de stolta orden på den lokala arbetarrörelsens fana, OPPLYSNING OG SAMHOLD ER VÅR STYRKE, hade en självklar innebörd. Vad innebär de idag, i en globaliserad och samtidigt fragmenterad värld? Har vi gett upp upplysningen? Berör oss sextontusen döda i Bhopal så länge aktiekursen inte sjunker?

Det är här litteraturen kan spela en roll, hävdar berättaren i romanen på en historikerkonferens i ”Turku/Åbo”. ”Ingen historisk metode ville klara å omfatta erfaringane til Jerry Dørmænen, Salme Talvet, Janne Thu, Dilip Ram og alle dei andre. Særleg ikke viss ein prøvde å knytta desse erfaringane saman med skriftene til Mureil Rukeyser og Arundhati Roy og handlingane til Union Carbide. Det kunne romanen, hevda eg. Eller rettare: Det ville romanen kunna.”

Greppa världen. Inget mindre. Inget litet projekt. Och av en slump ingår alltså både Norge och Finland i världen.

Hufvudstadsbladet 13 november 2006

Trygve Söderling

Kjartan Fløgstad: Grand Manila. Roman. Gyldendal, 2006

Relaterat: Marit Lindqvists essä om Erik Grotenfelt "Finland 1918 – om poeten som blev bödel i Västankvarn" (YLE, januari 2018). "Under perioden 1-26 maj avrättades minst 65 personer i Västankvarn – sex av dem var kvinnor."