Manlighet?

Jag vet inte vad manlighet är. Det kanske beror på att jag aldrig träffar några män. De håller sig borta. I de sammanhang där jag rör mig. Kanske med goda skäl.

Men de syns ju trots allt ibland i TV. Och på ett abstrakt och teoretiskt plan är jag medveten om att det finns manliga världar och att där odlas nånsorts manskultur, nånsorts grabbighet. Det finns manliga donarmiljöer, det finns manliga slipsmiljöer, det finns Radio Extrem. Det funkar som i andra kotterier, inklusive kvinnliga. På ett lika abstrakt och teoretiskt sätt fattar jag förstås att om mäns löner i medeltal är typ 140 procent av kvinnors och om män sitter på mycket mera poster med – vad man än skulle tro – bredare bakar, så betyder det att mäns lobbande i medeltal är effektivare än kvinnors.

Men än sen, eftersom jag aldrig träffar några män, annat än som enskilda exemplar och då alltid såna som jag själv valt att träffa.

Jag vet inte hur dom gör. Det intresserar inte heller.

I de sammanhang jag rör mig är cheferna alltid kvinnor. I min bransch är framtiden alltså redan här. Jag vet inte om min egen och högst eventuella ”manlighet” är en fördel eller nackdel här, troligen både och. Jag antar att jag kan leva mig in i hur en kvinnlig svetsare eller businesskvinna har det i en starkt maskulin miljö. Det är tvärtom men lika. Svetsar jag bra så är jag ett piggt inslag och hamnar på affischer, svetsar jag illa och drar ner produktionen så är jag bara en typisk man (eller kvinna). Det funkar lika i alla sekter. Att vara av fel sort gör livet intressantare, men också riskablare.

Feminister är – som jag ser det – mänskor som har upptäckt en av de grundskevheter som är inbyggda i vårt samhälle. Det är bra, jag tycker i allmänhet om folk, t.ex. feminister eller socialister, som jobbar mot systematiska orättvisor. För tre-fyra decennier sen surfade socialisterna på en modevåg, i dag feministerna. Än sen? Sånt borde man inte fästa sig vid, lika litet som man kan sluta äta mat med fibrer och spårämnen bara för att socker kanske är mera inne för tillfället.

Jag vet inte vad manlighet är, men jag vet att det existerar föreställningar om hur män är, hur kvinnor är. Förr sa man könsroller, i dag ”socialt konstruerade genusmönster”. På samma sätt som i lärostrider mellan två religiösa fraktioner inom samma sekt – tänk Knutby – handlar ”könsrollerna” om att dramatisera en minimal verklig skillnad så att den blir det enda man ser. Simone de Beauvoir gjorde upp med den sortens essentialism i Det andra könet år 1949, men särartsfeminismen kommer tillbaka med varje ny generation, eftersom den är som cityjeepen: bekväm och livsfarlig.

På ett visst plan kan jag fatta vitsen med de små skillnadernas fetischism: den är bra underhållning så länge den håller sig till flirt, klädkoder, orrspel. Livsfarlig blir den när de inblandade börjar tro på den och fattar samhällsekonomiska beslut som om den fanns, på allvar skapa meningar som börjar ”Män är…”, ”Kvinnor är…”.

Begreppet könsroller var inte så dumt egentligen, eftersom det framhävde det teatrala, performativa. Men samtidigt låter det stelt. Bättre vore att tala om könsrepertoarer, för att komma ihåg att män och kvinnor trots allt alltid har tillgång till hela paletter eller menyer av olika sorts ”manlighet”/”kvinnlighet”. De är inte sinsemellan likadana men till någon del överlappar de varandra. Till och med de mest könsauktoritära av samhällen har varit tvungna att på något sätt kunna placera in sina våpiga män och manhaftiga kvinnor. Hitler förlorade sitt krig för att han inte vågade låta kvinnor sköta tunga maskiner. Ingen fascism kan vara totalt rigid, då knäcks den.

I den senegalesiska filmen Moolaadé, som handlar om ett uppror på bynivå mot den traditionella könsstympningen av flickor, visas snyggt hur systemet är beroende av att det finns en grupp, en slags knivprästinnor, som upprätthåller traditionen. Man kunde tanklöst säga att de representerar ”manligheten” inom den kvinnliga sektorn. Men egentligen ser jag inte varför man skulle göra det. Är byns patriarker, som prästinnorna ansvarar inför, ”manligare” än andra? Lika väl kunde man påstå den totala motsatsen. Eftersom män traditionellt har försökt (och länge till en del lyckades) lägga beslag på egenskaper som t.ex. mod och självständighet i myten om sin ”könsroll”, är de verkliga ”männen” i byn de män och kvinnor som vågar stå upp, trotsa majoriteteten och gå en annan väg. Också det kommer fint fram i Moolaadé, när upprorsledaren (en kvinna) tar emot sina offentliga piskrapp utan att ge upp sin värdighet. Det är provet, ögonblicket där den allmänna åsikten, den veliga majoriteten, vänder.

”Manligt” skulle i också vårt samhälle kunna vara att ha en annan åsikt, att stå upp när andra fegar. Mannen i kjol skulle alltså vara långt mera ”manlig” än den ängsligt okontroversiella. Om vi alls ska jobba med såna här leksaksbegrepp som manlig och kvinnlig, utanför lekens, flirtens och det teatraliskas värld. Det ska vi nog inte.

[2006]

Trygve Söderling