Ett talande svin

Flodhästen i vardagsrummet lydde titeln på en populärpsykologisk bok. Kan den tecknade serien Viivi & Wagner betraktas som en uppföljare? I Jussi”Juba” Tuomolas tecknade serie (som påstås nå 4,2 miljoner finländare!) är flodhästen utbytt mot ett fullvuxet svin och vardagsrummet utvidgat till hela kämppän, inklusive sängkammaren.

Historiskt kan man under temat ”talande djur i hemmet” organisera in t.ex. Rödluvans varg och, inte minst, Franz Kafkas absurdistiska novell om pubertetspojken som en morgon upptäcker att han förvandlats till jätteskalbagge. Hur som helst, Viivi och Wagner är inte bara populära – hyllade med allt från kaffemuggar och teateruppsättningar till officiella frimärken –, de är det dessutom med rätta. Att tidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet fortfarande utkommer kan många av veckans dagar motiveras enbart med att de i likhet med 38 andra finländska blaskor publicerar Finlands mest geniala bidrag till samtida seriekultur. Var annars i vår massmedievärld skulle man kunna hitta en replik som ”Vi har hamnat i en fjärrkontrollfälla” (när TV:ns fjärris har försvunnit och bara videons och stereons finns kvar)?

Grund-joken i serien, att vi män är svin, är inte originell. Det genialiska draget i V&W är att ta den här slängen fullständigt bokstavligt på orden och utforska konsekvenserna för det moderna parförhållandet. V&W är en surrealistisk twist på sin genre, ”familjeserien”, som ju annars rör sig i betydligt tamare vatten (typ Ferd’nand, Blondie och Kaxen). Den inbyggda grundkonflikten – det bara halvt domesticerade handjuret – skapar i V&W en s(k)ugga av existentiellt hot. Symboliskt återges det i en s.k. mise-en-abyme (miniatyr av helheten) i den följd av strippar där paret i sin bostad upptäcker en dörr som inte funnits där förut, och bakom den dörren en trappa ner och ut till ett okänt land.

I vardagen står Viivi för civilisationen, den som återvinner alla mjölktölkar och viker ihop alla plastpåsar. Wagner är den inkorrekta omedvetenheten, föraktar både skönskrinning och Jane Austen, och i köket blir han enormt förvånad över att man måste laga såsen – ”jag trodde att den uppstår”. Viktigt för berättardynamiken är i alla fall att Wagner under den hårda borsten visar sig besitta en komplicerad och orolig själ som blir djupt skakad på feministmötet (där talaren förklarar att ”Män är svin! Amen!”) och litet senare måste gå i psykoanalys (”Rödbetan på kroppen beror på att du hatar dina föräldrar”).

Intressant är också att samlivet med Viivi, trots det taskiga utgångsläget(”vi kan inte få barn, jag är ju ett djur”) ändå fungerar. Parförhållandet framstår som en balansgång där människan (kvinnan) och den före detta människan (mannen) försöker hitta ett ömtåligt modus vivendi mellan det råa och det kokta.

Serien skulle knappast vara så pop om den inte tacklade viktiga populära mytologier. Ännu på 1800-talet levde magiska föreställningar starkt om att kvinnan stod i närmare kontakt med naturen (inklusive djuren) än mannen. Idag är rollerna ombytta, med de lika mystifierande föreställningarna att det är kvinnan som står för kultur medan vi män när minsta tillfälle ges (som att hon är borta en weekend) regredierar till ett pre-verbalt, förhistoriskt mårdhundstillstånd (öltaxar och fotboll på tv). Vad Viivi och Wagner tillför debatten är den moderna insikten att svinet, alltså mannen, trots allt är en något mera komplicerad varelse än människan, alltså kvinnan, hittills har föreställt sig.

oktober 2006

Trygve Söderling