Muminpolitik

har varit på tapeten de senaste månaderna [dec. 2007]. Vi fick t.ex. in ett tips om att Mumintrollets eventuella politiska hemvist dryftats i 15 minuter i Sveriges Radios P1. Inslaget tog i sin tur avstamp i en diskussion med rubriken ”Mumintrollet – rojalist eller socialist?” på årets upplaga av Socialistiskt Forum på ABF i Stockholm 24.11, arrangerad (fast det nämndes inte) av Ny Tid. Ulrika Milles, litteraturkritiker, och Gunnar Lundkvist, serietecknare, samt undertecknad satt i panelen.

I diskussionen på ABF påpekade Ulrika Milles att Muminfamiljen är ”toleranta, öppna, vidsynta socialister – åt alla efter behov – och samtidigt drömmen om den borgerliga familjen som den såg ut när ideologin skapades på 1880-talet”. Många av konflikterna i berättelserna är tidlösa:

– Det stora ögonblicket för diskussion kring moral och rätt och fel kommer ju tidigt i muminsviten, nämligen i boken Trollkarlens hatt. Tofslan och Vifslan anländer till mumindalen med sin mystiska kappsäck, jagade och hotade av den lika mystiska Mårran, ondskan, som vill åt väskan. Det visar sig att själva väskan är ”utlänningarnas”, Tofslans och Vifslans, men innehållet, kungsrubinen, Mårrans.

– Man håller domstol och Hemulen komplicerar saken: ”Frågan är inte vem som äger innehållet, utan vem som har större rätt till det. Ni såg Mårran: såg hon ut som om hon hade rätt till innehållet?”.  Man kan jämföra med dagens medievärld, skenets förförelse, hur vi luras att tro och känna vad som är rätt eller sant. Men Snorken ingriper: ”det där är känslobetonat och underkänns”.

– Till slut klaras konflikten upp så att Tofslan och Vifslan får behålla kungsrubinen, som för dem är det vackraste som finns. För Mårran är den ”bara” det dyrbaraste, så hon går med på en byteshandel. Men problematiken är hela tiden förnuft och känsla – balansen mellan förnuft och känsla, sammanfattade Ulrika Milles.

Den som följer bara känslan går det illa för, som t.ex. ekorren i Trollvinter som fryser ihjäl för att han låter sig bländas av isfruns skönhet.

I det fullsmockade

rummet på ABF i Stockholm hade ett 50-tal intresserade av alla åldrar staplat sig (stolar och syre tog slut långt före debatten). Gunnar Lundkvist – känd för sina minimalistiska serieberättelser om Klas Katt och Olle Ångest – reflekterade över hur de olika versionerna och bearbetningarna, som Tove Jansson själv gjorde av muminhistorierna, bildar olika skikt och lager i den samlade muminberättelsen. Själv samlar han på de olika utgåvorna av muminböckerna, och föredrar ofta de tidiga versionerna, till exempel Kometjakten från 1946, eftersom ”det är svårt att gå tillbaka och ändra i något som har kommit till 10 eller 20 år tidigare”.

Som en personlig favorit lyfte han fram en ganska sen berättelse,”Hemulen som älskade tystnad”. Den handlar om en avvikare som inte, som de andra hemulerna, gillar att prata och larma utan hellre drar sig undan i ensamhet i en övergiven park. Småningom förvandlar han den ändå, och trots att han älskar tystnad, till ett nöjesfält för skogens småknytt. Det finns alltså spelrum för skillnader och utveckling också inom de olika typerna (eller ”släktena”) i mumindalen. Man kan t.ex. vara ”en dålig hemul”.

Spektret av livshållningar

i muminvärlden gav stoff åt många kommentarer: vi har till exempel dragen av kontrollfreaks hos hemuler och filifjonkor, vi har å andra sidan bohemen Snusmumriken och eviga drifters som Joxaren, eller hattifnattarna – ständigt på väg från ett åskväder till nästa, som ett sorts rave parties.

Vi har Fredrikson och Too-Ticki, de praktiska byggarna, vi har Mumintrollet och Muminpappan, en smula barnsliga romantiker. Vi har de fala sjöhästarna och den hedonistiska Mymlan (att ”mymla” lär kunna översättas ungefär ”knulla runt”).

Ett tacksamt samtalsämne är också den eventuella queer-aspekten av muminfigurerna. Bara en sån sak som att hemulerna oftast är män och alltid går klädda i kjol – som förklaring skriver Tove Jansson sorglöst att ”de kanske aldrig har kommit att tänka på att man kan ha byxor”. Lika sorglöst framkommer det i en del fall, t.ex. Tofslan och Vifslan, överhuvudtaget inte vilket (vilka?) kön de representerar.

Liksom hemulerna bryter också många kvinnliga varelser mot förväntade roller – inte bara lilla My och Too-ticki utan också Mårran, som när den debuterar i Ny Tid-serien är en han, men i böckerna övergår till att vara en ”hon”.

Fast – vad lever de av?

som Ulrika Milles frågade. Och varifrån, kan man tillägga, kommer stekpannorna, järnspisen, kakelugnen, huset och så vidare, detaljer som verkar förutsätta industriella förhållanden någonstans utanför dalen? Arbete (åtminstone arbete av nödvändighet) saknas i muminvärlden – och därmed finns heller inga produktionsförhållanden, klasser, klasskonflikter eller behov av politiska partier.

I en sådan värld är det förstås lättare att förhålla sig suveränt obekymrat till materiella prylar, att avstå och dela med sig: ”Mitt hus är ditt” utbrister Muminpappan generöst när en plaskvåt Bisamråtta dyker upp i början av Ny Tid-serien Jorden går under! och dess förlaga Kometjakten. Socialism?

– Ägodelar framställs som fängelser, påpekade Milles, och när familjen hittar guld i trollkarlens hatt så omtalas det glatt att familjen blivit rik – men vad ska man göra med guldet? ”Lägga det som prydnad runt rabatterna”, föreslår mamman. ”De större bitarna förstås, för de små ser så skräpiga ut”.

– Mumindalen är helt enkelt den förverkligade kommunismen, föreslår en man i publiken.

Den utopiska socialismen och kommunismen? Fast gäller inte samma utopi för t.ex. anarkister och liberaler? I utopin, och bara där, förenas vi, misstänker jag.

Något slutgiltigt svar på frågan ”Mumintrollet – rojalist eller socialist?” utmynnade diskussionen på ABF knappast i. Det var knappast heller väntat. Den frejdiga rubriken, formulerad av Ny Tids producent Bitte Westerlund, var nog mera tänkt att provocera, och vi fick faktiskt ett par timmars intensivt samtal, eventuellt svar på andra frågor, och många favoritcitat plockades fram ur böckerna.

Mera politiskt korrekt

och allvarsamt antog tydligen Karin Magnusson, vikarierande programledare för det populära rikssvenska radioprogrammet ”Lantz i P1”, att det måste ha gått till när vänstermänskor diskuterar litteratur. På basen av rubriken förklarade hon (26.11) att Socialistiskt Forum ”naturligtvis” hade velat ”paxa på Mumin” och föra fram mumindalen som ett ”socialistiskt skyltfönster”.

Ett förmodat kapningsförsök som sedan andra röster i programmet energiskt kunde avvisa som inskränkt och ”hemuliskt”. Bland annat ringde man i programmet upp Hufvudstadsbladets journalist Jeanette Björkvist, som från Helsingfors kunde intyga att politiska perspektiv på Mumin nog är ett mycket ”svenskt” fenomen och totalt främmande för oss här i Finland…

Däremot hördes ingen som varit med i själva diskussionen, på ABF, i programmet. Så kan det alltså också gå, och tolkas – ändå innehöll vår rubrik ju både ett ”eller” och ett frågetecken. (Den innehöll t.o.m. en nypa ironi – fast sånt kanske inte hörs på rikssvenska.)

Impulsen till ABF-diskussionen, nämligen Tove Janssons samarbete med Ny Tid på 1940-talet och den nyutgivna serieboken Jorden går under, förblev okända för radiolyssnarna. Såtillvida slog Ny Tids lilla PR-försök i Stockholm totalt slint.

Å andra sidan var det förstås läckert att höra resultatet av ”Lantz i P1”:s telefonenkät med de rikssvenska partierna om vilken muminfigur de ansåg att motsvarade partiets linje. Alla svarade (givetvis) snällt, och intressant nog identifierade sig bl.a. både socialdemokrater och kristdemokrater starkt med muminmamman (familj, trygghet), medan centern, miljöpartiet och moderaterna höll på Snusmumriken (frihet, går sin egen väg, o-materialistisk…).

Att alla har åsikter,

ofta till och med intensiva, om gestalterna i muminvärlden – det blev åtminstone klart, både av paneldebatten och radioinslaget. Och vad är de här intensiva åsikterna om skilda livshållningar annat än (i bred mening) politiska?

Men kanske är reaktionen i ”Lanz i P1” på sätt och vis en parallell (fast tvärtom) till skrönan om den häftiga läsarstormen i Ny Tid på 40-talet, orsakad av att Muminpappan i seriens första stripp läser Monarkistbladet? Läsarstormen är en historia som jag själv inte riktigt tror på och i Henrika Ringboms intervju (återgiven  i serieboken) säger Tove Jansson också att läsarna retade sig på att Muminpappan har hög hatt.

Nu är det bara det att det hade han inte… Varken i serien eller de dåtida muminböckerna. Först senare, på 50-talet, blir hatten pappans attribut.

Kanske minnet sviker. Eller som Muminpappan själv säger i sina memoarer: om han har, hm… förstärkt en smula på en del ställen så är det bara för att göra det intressantare.

Rojalist är Muminpappan

bevisligen, inte minst just i Muminpappans bravader, även om det förstås inte säger något om resten av familjen (de verkar inte vara intresserade) eller författarens åsikter. Men 1947 var det inte så långsökt att skoja med en Muminpappas vurm för det kungliga: det var bara knappt 30 år sen de vita segrarna i inbördeskriget 1918 hade trumfat igenom att Finland skulle bli en monarki, med rösterna 57 mot 52 i det som var kvar av lantdagen.

Den 9 oktober 1918 utsågs Friedrich Karl av Hessen, tysk prins, till posten Finlands kung. Svenska Folkpartiet hörde till de aktivaste kungamakarna – att kalla t.ex. Hufvudstadsbladet för ett ”monarkistblad” var alltså på den tiden både korrekt och sakligt.

Att det sen gick i putten med den finländska rojalismen hade mera att göra med att Tyskland förlorade första världskriget än med inrikespolitik. Och att Tove Jansson skojar med muminpappans rojalism har kanske, vem vet, att göra med att hennes egen pappa Viktor Jansson stod långt till höger?

Ny Tids dåvarande chefredaktör Atos Wirtanen var vänstersocialist och förlovad med Tove Jansson. I sin egen text ”Atos, min vän” (från 1996, också återgiven i serieboken) beskriver hon på sitt eget talande sätt pappans respektive fästmannens reaktioner på hennes medarbetarskap i Ny Tid:

– Det var bara en sak som var ledsam; min pappa fick för sig att jag hade blivit det han kallade vänstervriden. Atos tog det mycket bättre, han beskyllde mig aldrig för att vara hopplöst borgerlig.

Trygve Söderling

(december 2007)