Peters salong

Smarta konsulter, företagsutvecklare, ledarskapsexperter och tidningshistoriker skulle sätta sina samlade huvuden i pant för att komma underfund med hur Peter Lodenius bar sig åt. Att snabbt förvandla 1960-talets FNT – folktidningen Ny Tid, ett tunt blad med sovjetiska nyhetsbyrånotiser om gurkodlingens framsteg i Samarkand som främsta dragplåster – till ett levande vänsterforum, som unga mänskor idag slåss och svälter för att få skriva i. Hur gick det till?

I framtiden kommer man säkert att dra alla möjliga paralleller mellan Ny Tid och det sena 1900-talets hyperkreativa miljöer i Silicon Valley. Själv skulle jag i alla fall snarare hänvisa till markisinnan de Rambouillets berömda Paris-salong som fungerade mellan 1610 och 1650. Peters ”salong”, en samtida klassiker i finlandssvensk kulturhistoria, kan då dateras till ungefär 1970–2000. Frågan kvarstår ändå: hur bar han sig åt?

Jag antar att det inte enbart handlar om att koka te åt sina medarbetare, även om också det hör till bilden på något symboliskt sätt. Under de ganska många år jag jobbade på Ny Tid grälade vi säkert ofta om layouten; helt klart var det inte heller alltid vem av oss som inte  skulle behöva skriva den veckans ledare under de tio sista minuterna före leverans. Men jag minns inte att Peter nånsin skulle ha antytt att vi andra kanske kunde sänka volymen från 13 till 12 på den avskyvärda rockmusik som ingen redigerarslav kan arbeta utan.

Ibland kunde visserligen Peters rum helt plötsligt stå tomt, och efter ett par dagar visste hans dotter Laura berätta att han hals över huvud hade åkt till Istrien, Kakanien, Rutenien eller något annat nyupptäckt centraleuropeiskt territorium – var detta trots allt en subtil protest mot musiken? Försvinnandet var i och för sig inget problem på kortare sikt, tidningen rullade på som den bohemiska ångvält den är, layouten blev kanske något vildare, och efter några veckor dök Peter upp som vanligt med åttio- eller hundratusen tecken intervjumaterial som han skrev ut på stört, plus lika mycket i nästa nummer.

Läsarna måste ha förbluffats av dessa informationschocker från skumma länder som ingen visste var de fanns på kartan (kartan lämnades bort för att få rum med mera text), men samtidigt verkade de på något sätt bli helt upprymda över det djupt alternativa och oförutsägbara i allt detta. Europa blev sig aldrig mera likt, mindre EU-tråkigt och mycket mera surrealistiskt, där Peter drog fram.

När också Finlands undervisningsministerium insåg det här och Peter skulle motta statligt informationspris ur Riitta Uosukainens hand tänjde han till vår häpnad sina principer och köpte ny kavaj (den förra var visst från konfirmationen). Efter en kort men intensiv fajt gick han t.o.m. med på att ta taxi från Kabelfabriken till prisceremonin på Smolna, som skulle börja om fem minuter – vi var rejält försenade eftersom Bosse Haglund plötsligt hade dykt upp och rätt paniskt frågat efter sina helt ovärderliga serieoriginal till Bertil Gata som jag självklart hade förlagt nånstans i vårt redaktionella kaos.

Taxi är omoraliskt.

Däremot kan jag inte minnas att vi nånsin skulle ha suttit och bekymrat oss över hur vi skulle få tag på fiffiga mänskor med texter att fylla tidningen med. Det problemet uppstod aldrig, dels för att Peter själv skrev hälften av texterna, dels på grund av det som forskarna kallar snöbollseffekten. På samma sätt som markisinnan de Rambouillets fysiska närvaro och konversation på 1600-talet, fungerade Peters skrivande som en sorts magnet eller gravitationsmassa, en jätteplanet som drar till sig besläktad substans.

I centrum för substansen ligger Peters innovation bland journalistiska genrer: själv brukade han kalla för den för ”sill”. Den här helsidan med citat, en sillsallad av plock&fynd-karaktär som han gjort varje vecka i 30 (40?) års tid, hette länge ”tredje sidan” (under senare år har chef, placering och rubrik varierat) och började som vampyrjournalistik men blev snabbt ett 1+1=5-fenomen och ett fortlöpande montage av kritisk, helt annorlunda information om allt från finska kvällspresskandaler till världens militärreligiösindustriella komplex. De nya kombinationerna, de oväntade källorna och friheten att handla om och kommentera precis vilket ämne som helst måste vara del av förklaringen till att Peters klippspalt alltid varit den enda sida i tidningen som alla Ny Tids läsare garanterat har läst.

På tal om tidningar som virtuella salonger talar man också ofta om nätverk, men hur Peters väldiga kontaktnät har skapats och underhållits förstår jag ärligt talat inte, eftersom han a) alltid var på jobb, b) alltid sågs sitta och skriva, c) aldrig gick på lunch (omoraliskt, jämför taxi), d) fysikaliskt sett inte kan ha sladdrat i telefon med mera än en procent av de legioner av mänskor det här är frågan om. På sidan om har Peter veterligen lärt sig en del nya språk för att lättare kunna umgås med en del av dessa kontakter. Gärna kvinnliga.

Svaret kan bara vara att det måste ha funnits någon sorts kosmiska tidshål där Peter gick på öl och träffade drösvis med mänskor som han hypnotiserade att skicka geniala juttur till Ny Tid mot en högst symbolisk ersättning som kanske utfaller till betalning år 2017, kanske senare.

Kanske befann sig det här extraterrestiala tidshålet mellan klockan 2 och 6 på natten, utom måndagar och tisdagar varje vecka, för då gjordes tidningen färdig och Peter stod under den övriga personalens bevakning dygnet runt.

Trygve Söderling

(oktober 2007)