Uppslagsverket Blaskor

Angenäma Sjelfswåld. Ilmiö. Pyrkijä. Rättvisa mot Alla. Hjulsporten. Fria Ord. Euterpe. Raataja. Metallitaide. Ultra. Aitta. Tähystäjä. Mitä nyt. Naamio. Länsi. International Organ. Komposti. Fågel Fenix. Hilse. Kantti. Aloha!. FBT. ARG. BLÅ. KLO. ai-ai. Magia. Kaurapuuro. Hella&Nyrkki. Pajazzo. Ikaros…

Brokighet. Oväntade livstecken. Hundra procent säkert är det inte, men kanske trettiofem: ett vimmel av tidskrifter är ett symptom på ett levande medborgarsamhälle.

Hur ska den rätt stora andelen svenskspråkiga kulturblaskor i Finland genom tiderna i så fall tolkas? Är det inte en präktig paradox: ändå är Svenskfinland långt mera slätkammat än landet som helhet?

Är det just likriktningen som föder motrösterna – som Ny Tid och Voima? Och betyder de där blaskorna nåt, egentligen? Eller är tidskrifterna mest en tom gest, ett alibi för freaksen medan mainstream och papper rullar vidare?

Eller har kanske ett språk alltid automatiskt ett visst minimiantal tidskrifter, poeter, teatrar, oberoende av storlek, som bydårar och uddisar?

Jarkko S. Tuusvuori, också redaktör för den filosofiska tidskriften niin & näin, gav i oktober ut en förbluffande kniga på 800 sidor i stort format: Kulttuurilehti 1771–2007. Förbluffande är för det första att de över 2 000 tidskrifter som nämns faktiskt har funnits (några finns ännu) i detta land. Helt hopplöst är läget alltså inte.

För det andra förbluffar att en så här generös bok, tyngre än en tre laptoppar, har kommit till stånd. Tuusvuoris orädda grepp på det enorma materialet imponerar, också med tanke på att denna bok på finska måste behandla en nästan pinsam mängd svenskspråkiga tidskrifter och de flesta av dem är inte alls enbart från 1700- och 1800-talen.

kontrollerat kaos

Tuusvuoris metod är montage, kontrollerat kaos: citaten hopas som om man hade alla dessa 2 000 tidskrifter utspridda på ett stort golv och systematiskt bläddrade igenom dem alla. Nedslagen är gjorda enligt lustprincipen; så här scannas t.ex. Ny Tids senaste skede (min övers.):

”Den nya chefredaktören Patsy Nakell såg 2005 den allmänna tendensen att ställa politiken under ekonomins slaveri som demarismens fel, eftersom den har drivit en ekonomiförnekande politik till sin spets. Lodenius guidade till globaliseringskritiken. Mikael Böök tog upp Dagens Nyheters stämplande av Harold Pinters USA-kritiska Nobelpristal som en ’barnslig’ uppvisning i ’tv-historien’: ’Vad annat är tv-historien än den kollektiva infantiliseringens historia?’. Mikko Zenger rapporterade från Mumbai […] Nakell berättade om flyktinglägret Shatila […] Therése Söderlund presenterade Lena Kallenberg som arbetarförfattare.”

Slumpmässigt, gåtfullt, ibland lätt bisarrt (Nya Argus årgång 1999: ”Thomas Warburtons analys av Kalevala-översättningar och Trygve Söderlings essä om kvinnorna”). Och samtidigt oändligt nyfikenhetsväckande. Framför allt framstår också de bekanta tidskrifterna i ett lika nytt ljus som de 2 000 övriga, obekanta, och det är säkert ett medvetet val. Att dra ut egentlig analys och stora linjer ur varje blad i ett material som det här är en omänsklig förhoppning. Viktigare är att boken faktiskt har kommit ut och är stenkul att bläddra i.

ännu fler, ännu mindre

Listan på sekundärlitteratur, sån som faktiskt analyserar, är för kort – t.ex. de tre fylliga akademiska studierna av Arena, FBT och Fågel Fenix i volymen Från dagdrivare till feminister (1986) skulle ha platsat. Istället skriver några veteraner själva, bl.a. Jörn Donner med en spalt om sin tidskrift Arena som levde 1951–53. I sig en utmärkt grej.

Men ett personregister hade utgivaren Suomen Kirjallisuuden Seura fått kosta på boken. I sig är den ett register på (nästan) alla finländska tidskrifter någonsin. I marginalen kan man förstås komma på luckor (själv minns jag plötsligt en engångspublikation vid namn Värsta Nyland, och en kompis saknade det mera uthålliga 80-talsbladet Madonna).

Ändå är den så gott som totala fullständigheten det här opusets styrka. Möjligen kommer den också att ses som ett monument över den tid när alla tidskrifter trycktes på papper; framtida nätpublikationer förändrar knappast tidskriftens idé men däremot nog arkivsituationen. (I Tuusvuoris gömmor finner jag att jag själv nångång på 80-talet spått i Ny Tid att framtidens arbetartidning publiceras på skärmen och ”printas ut hemma, på jobbet eller i bilen”. )

Så många blaskor, och ändå detta land! Ett monopolblad, Helsingin Sanomat, utan ett spår av debatt. Vid sidan av nostalgi och sprallighet över den angenäma brokigheten (Angenäma Sjelfswåld, 1783 – bara ett sånt namn) kan boken Kulttuurilehti 1771–2007 förstås ge upphov till desperation. Den där fåniga 60-talsdevisen – ”tänk stora tankar, läs små tidskrifter” – har tydligen inte fått till stånd ett skvatt, 2 000 småtidskrifter på 200 år har helt uppenbart inte räckt till. Kanske har tidskrifterna inte varit tillräckligt små för att rymma de verkligt stora tankarna? Målet måste alltså vara: ännu flera, ännu mindre tidskrifter.

Trygve Söderling

(medv. i redaktionerna för bl.a. Ny Tid, Otid, BLÅ och Nya Argus)

Jarkko S. Tuusvuori: Kulttuurilehti 1771–2007. Med bidrag av Kaisa Häkkinen, Maria Lähteenmäki, Jörn Donner, Jukka Relander, Antti Arnkil och Sinikka Sassi. Suomalaisen Kirjallisuuden Toimituksia 1131. 808 s.

Se också kulturtidskriftsutställningen ”Tuhannet turnajaiset” i tidningsmuseet, Sanomahuset, Helsingfors. Till den 6 januari 2008.

(december 2007)