Debatt

MOT MISSMODETS MODE

I dag domineras media, av välkända skäl, av kampen mellan två militanta högerrörelser: islamism och bushism. I dinosaurernas skugga glömmer man lätt mera positiva fenomen, t.ex. demokratirörelsen i Latinamerika eller feminismen. Man kan också notera att t.o.m. högern är irriterad på Bush för att han kör USA:s prestige i botten. Som en dålig pokerspelare har han bara alltför öppet visat vad den brutalkristna klubben står för.

Trender som de här är kanske för dagspolitiska för den principiella debatt om vänstern och socialismen som Hannes Nykänen efterlyser i Ny Tid 27.4.[2007]. Men någonstans är det ändå intressant att socialdarwinismen (den s.k. nyliberalismen) dominerar agendan samtidigt som USA-kritiken bara växer. Här finns en nisch för den politiska terapi Nykänen rekommenderar, med hela samhället lagt på analyssoffan och nerbrytande av kapitalismens myter, defenser och bortförklaringar som mål.

Nykänen återupplivar tanken om vänstern som bildningsprojekt. Dessutom slår han (så vitt jag förstår) ett slag för styrmekanismer typ Tobin-skatt. Inte minst retoriskt sett är hans text uppfriskande, trots en del sakfel. Reflexioner om vänstern som går till grunden, alltså är radikala, har länge varit bristvara till och med i Ny Tid: kanske ett symptom på den allmännare initiativlöshet Nykänen angriper och som kunde kallas för vänsterns molokenhet.

Nykänen är inte moloken, men alldeles i början av sin text svingar han ett riktigt ordentligt stenhugg. ”Vänsterns stora misstag på 60- och 70-talet var dels att man gick in för en cynisk maktpolitik”, skriver han, ”och dels att man gick in för den sovjetiska, dogmatiska läsningen av Marx”. Ojdå! Just 60- och 70-talets vänster skippade tvärtom slutgiltigt det som funnits av tro på Sovjet inklusive dess låtsasmarxism. Vid sidan av ”The New Left” och senare eurokommunismen fanns förstås en del moskvatrogna partier kvar i väst, men på Nykänen låter det som hela vänstern i väst varit som vår egen lilla, exotiska taistoitbubbla! Just nedladdningar av den här sortens mytologier från någon hankeitisk nätsmedja bidrar till att göra vänsterns missmod modernt.

Och när Nykänen sen angriper ett passivt försvar av ”någonting gammalt” som vänstern ”kallar välfärdsstaten”, är synvinkeln för begränsad. Det som byggts här genom demonstrationer, facklig organisering, valarbete och kooperativa kvitton ligger långt utom räckhåll för miljarder av globaliserade proletärer i kinesiska gummitossfabriker. (Vi konsumenter har ju inget emot diktaturer så länge de gör vårt påskpynt billigare.) Men just därför är välfärdsmodellen potentiellt en mycket viktig mobiliserande utopi – där. För oss som hör till den globala gräddan är det ett ansvar att, inte bara för vår egen skull, hålla utopin levande. Inklusive medvetenheten om vilken kamp den kostat och kostar.

Man brukar fråga vad som händer med ekologin när alla kineser vill ha egen bil. Varför inte fråga vilka katastrofer som följer om alla kineser vill ha en jämlik och demokratisk välfärdsstat?

10 maj 2007

Trygve Söderling