Ett jobb för Sektdetektorn

Det är en hyperladdad situation. Känslorna på ytan, hjärtat bultar. ”Vad gör jag här?” Men till det yttre gäller full behärskning. Självkontroll är ritualens själva mening. För en rituell prövning är det. Hålla masken. 

Som i en dröm kan du ställas till svars för mer eller mindre obegripliga, besynnerliga saker, och du måste tåla kritiken. Kanske t.o.m. förnedra dig, för att ur underläget nå nya höjder. Din ödmjukhet visar styrkan i din övertygelse, den stärker de andras tro. Känslorna, som kokar där under ytan, blir, när det väl är över, ett litet vinterkrig ni gått igenom tillsammans. 

Sammansvurna. 

Vi har alla blivit tuktade av föräldrar, som barn, eller av bossen på jobbet. Men det är något annat att utöva kritik och självkritik i en krets där man åtminstone till namnet är likar och likasinnade. Det märkliga med scenen är frivilligheten: oftast kommer du tillbaka till gruppen, trots all skit du fått stå ut med. Det är ett sektbeteende, det hör till väckelsemötenas sfär – de religiösa och de politiska. 1970-talet var ett årtionde när vänsterrörelser i många västländer utvecklade en sektkultur som nu efteråt kan verka t.o.m. mycket bisarr. För dagens aktivister är poängen kanske framför allt att försöka lära sig något om fallgropar att undvika. Om man reflekterar över historien behöver man kanske inte upprepa den. 

Jag hittar den laddade ”bekännelsescenen” i flera olika litterära 70-talsskildringar. I Pirkko Saisios roman Punainen erokirja (”Den röda skilsmässoboken”, 2000) beskrivs ett stormöte där Ylioppilasteatteris styrelse, inklusive berättaren själv, utsätts för stentuff kritik. ”Visionerna saknas”, ”syftet med Vietnam-kabarén var inte tydligt”, ”publiken har skrämts bort”… 

I luften finns, här som ofta på den tiden, ett slags tävling i att vara ”vänstrare än vänster”. Efter den mördande granskningen vågar visserligen ingen ny kraft kandidera, den grundligt kritiserade styrelsen blir omvald. Trots det obehagliga i situationen får Saisios beskrivning här en komisk twist. 

I Dag Solstads roman Gymnaslærer Pedersens beretning från 1982 finns en ännu mera bisarr scen när romangestalten Nina Skåtøy, som berättaren är förälskad i, plötsligt på ett gruppmöte ”bekänner” att de två har ett förhållande, bryter med honom och offentligt gör avbön inför de häpna revolutionära kamraterna. Om ”rättegången” hos Pirkko Saisio ännu påstod sig gälla sakfrågor, så görs i Solstads berättelse det privata politiskt på ett riktigt besynnerligt, kletigt och exhibitionistiskt sätt. Senast där har vi nått det rena sektbeteendet, trots att bokens medlemmar i norska AKP(m-l) (Arbeidernes kommunistparti (marxist-leninistene)) säkert skulle ha avfärdat en sån stämpel som billig propaganda. 

I Henrik Janssons roman Protokollsutdrag från subversiva möten (2007) inträffar den stora förnedringen när berättaren på ett gruppmöte röstar emot sin goda vän, till förmån för en nyinflyttad streber och politruk från Helsingfors. Scenen är märkvärdig och intressant också därför att det är tänkbart att berättaren medvetet vill ”förstöra” sammanhållningen och ”rädda” kompisen undan ordförandeskapet i den lilla aktivistgruppen. Lika möjligt är, ändå, att han gör det av helt vanlig rivalitet. 

Av de tre romanerna är Dag Solstads den som beskriver ”sin” rörelse tydligast: det här är den norska 70-talsmaoismen, sedd genom några personer i en romanintrig. Av de två finländska böckerna liknar Henrik Janssons Solstads något mera – så här kunde man antagligen uppleva vår så kallade stalinism eller taistoism, inifrån. Men samtidigt flyter hos Jansson på ett litet gåtfullt sätt den politiska biten undan – den blir snarare en krydda i egots självbekännelse om sina slyngelår. Både berättaren och romanen är mindre ”politiska” än de ser ut. Hos Pirkko Saisio, slutligen, framstår den taistoitiska rörelsen paradoxalt nog som ganska grå och mainstream-politisk, som en del av ”dagvärlden”, medan det verkligt radikala, verkligt politiska, verkligt livsförändrande sammanhanget med konsekvenser för hela personligheten är den samtida, underjordiska homo-värld som berättaren också är del av. 

Sammanställningen är hisnande, gripande, ögonöppnande – populärkulturens enkla bild av 70-talet som taistoismens tid, punkt, bara rasar samman. 

Pirkko Saisio fick Finlandiapriset för sin bok (och skänkte i en effektfull gest pengarna till SETA, föreningen för sexuell likställdhet). Dag Solstads roman blev minst lika klassisk i Norge, 18 år tidigare, och har nyligen fått en kongenial filmatisering. Vi talar alltså här om två av de strongaste författarnamnen i Norden. Intressant nog har motivet, 70-talssekterism inom vänstern, så vitt jag vet inte avsatt lika viktiga litterära spår i vare sig Sverige eller Danmark. 

Men så var nog Finland och Norge speciella på riktigt, på var sitt sätt. Norges sätt var alltså maoistiskt. Visst, ett tillfälligt Mao-mode uppstod i intellektuella och studentkretsar i de flesta västländer, märkbart i Frankrike. Men bara i Norge blev det en riktigt betydande, långvarig rörelse som räknade 10.000-tals medlemmar – man kan litet hädiskt fråga sig om stödet var lika stort ens i Kina. 

Eller om stödet för Moskva var lika stort i Sovjet som bland de finländska blåskjortorna. 

På ett realpolitiskt plan kunde det vara aningen lättare att begripa våra minoritetskommunister, taistoiter, eller stalinister som de också kallades. I Finland fanns ju Moskva-kortet i finländsk inrikespolitik. Ett kort som alla de dåtida partierna spelade på, från höger till vänster. Men taistoiterna spelade ännu mera – kanske för att de som enda grupp trodde på vad de sa. Idealismen fick bränsle ur hemligt opportuna källor. 

I norsk realpolitik var Peking-kortet knappast starkt. Det har blivit starkare nu. Men nu är också Mao död och kommunismen bara en variant av kapitalismen. 

Finlands isolering från västeuropeisk debatt måste vara förklaringen till att en synlig del av ungdomen och kulturfolket här faktiskt kunde stöda t.o.m. Warszawa-paktens ockupation av Prag, hösten 1968 – visserligen först i efterhand. Samtidigt som motsatsen gällde inom precis alla andra länders studentvänster. Många som var med då i Finland har, misstänker jag, fortfarande inte upptäckt hur ”albanskt” annorlunda vi var i ett internationellt perspektiv. En vänster-ungdomsrörelse som hyllade Sovjet frivilligt – det är svårt att tänka sig något mera exotiskt. Kanske kan man dra en parallell till den dåtida vodkaturismen – en annan finländsk berusning – och den engelska observatörens kommentar: ”finländarna måste vara det enda folk i världen som åker till Leningrad för att roa sig”.

I dag är 70-talstaistoiterna den perfekta sekten att efterklokt puckla på. De var unga, de var dramatiska, de var synliga – och de hade fel, fel, urbota fel. Framför allt: ”de” finns fortfarande bland oss. Kanske förändrade, kanske inte, men alltid lovligt byte när vi andra behöver befästa vår självhärlighet. 

Om de hade fel redan under den korta tid de existerade, så fick de alldeles kolossalt fel efter 1989 och 1991, när Muren och Unionen föll. Upptäckte många som tidigare tigit, något sent. I praktiken hade taistoismen då redan varit försvunnen i ett decennium, kanske var det därför den nu blev verkligt intressant på borgerligt håll. Det var nu ropen på ständig, oändlig avbön (säg förlåt! säg det igen!) började höras på allvar. Modigt! Plötsligt visade sig högern vara lika opportun som stalinisterna varit medan de fanns, deras sanning lika blint beroende av vilka kärnvapenmakter som just i dag har övertaget. 

Fast helt svartvitt är det ju inte. När Nils Torvalds 2007 valdes till Svenska folkpartiets viceordförande var det trots ymnigt misstänkliggörande i Hufvudstadsbladets debattspalter. SFP-medlemmarna valde, till allas förvåning, Torvalds kompetens och erfarenhet framför hans 70-talskommunistiska förflutna.

Jag hörde inte till taistoiterna och jag såg dem snarast som oerhört jobbiga. Jag stördes av deras jargong men framför allt var deras musiksmak rutten. Vem vill lyssna på körsång i stämmor när man kan göra samma klantiga texter till rock? Ändå tycker jag det är fegt att i efterhand sparka på ett lik, i hopp om att träffa nånstans där det ännu gör ont. I likhet med Henrik Janssons berättarjag i Protokollsutdrag… kan jag fråga mig vad som slängs med det taistoitiska badvattnet. Då, när det begav sig, försökte jag visserligen – så gott det gick – skratta åt stallarnas klumpiga språk, deras anti-intellektuella förhållningssätt skylt under deviser som ”vi måste studera för att öka vår medvetenhet”. Men det var inte alldeles lätt att avfärda dem, för några av dem var mina vänner och många flera nånsorts bekanta. Ibland var jag också rädd för dem, som rörelse – de var ju många, eller lyckades åtminstone verka många. Jag minns något ämnesmöte på universitetet där stallarna kände sig så säkra i sadeln att de överröstade och buade ut de få röster från ”porvaririntama” som vågade begära ordet. Såna scener fastnar i huden, som en skam. Men samtidigt kändes det idiotiskt att ”bekämpa” en rörelse där mina egna ideal fanns med nångonstans i botten, visserligen i totalt perverterad form. 

Och att slåss mot en sekt, blir man inte sekterist själv av sånt? 

Scen: Skillnadsbackens spårvagnshållplats, Helsingfors, 70-tal, sen höstkväll. Stöter av en slump ihop med en halvbekant, Moppe R. Han är känd taistoit och – inser jag efter en stund – han försöker värva mig. Nånstans tycker jag han har sina sympatiska drag; rollen som politruk stramar under armarna och han liksom svämmar över formuläret. Kombinationen av hot och smicker (”du är ju i alla fall en fiffig mänska”) i hans maniska svada lyfter scenen, tycker jag nu efteråt, till surrealistisk nivå… 

Och jag själv? Vad säger jag själv, i denna bild? I mitt minne är jag bara ett snett leende, en road attityd (minen: ”jag tror inte ett ord av vad du säger, fortsätt bara”). Nämnde han kanske också framtiden och revolutionen, hur det skulle löna sig att stå på rätt sida? En egendomlig upplevelse, hur som helst, och det här hände mig inte annars, varken förr eller senare. (Var jag så ointressant? Omöjlig? Eller bara hal och undanglidande? Någonstans skulle man ju vilja ses som värd att förföra – försöka förföra – även om svaret är nej.) 

Tio år senare hörde jag att denna Moppe gift sig rikt, med ett bankjobb som hemgift. Det var ungefär samtidigt som Björn ”Nalle” Wahlroos, enligt liknande skvaller, lät sin pappa industrimogulen ta hans förnuft tillfånga. Med förnuftet följde egen bostad, jobb på Hanken och småningom positionen som dirigent av några av Nordens bredaste penningströmmar. Själv var jag bekant med den blivande Sampo-direktören bara i ett tidigt skede – pre-stalinistiskt, men redan politiskt. På den tiden hade Nalle stans längsta hår (ville inte säga litet), medelålders damer gick över gatan för att undkomma denna i deras ögon fruktansvärda knarkare. I verkligheten var han, ryktades det, snarare snäll, lät t.ex. fattigare kamrater fritt använda fotolabbet i faderns centralt belägna 70-rumslägenhet. Trots håret och det sprängda utseendet verkade han rätt vek och osäker, under den revolutionära retoriken, som långt var ett eko av den lika högljudda medkämpen Leif Salméns men suddigare. 

När sen taistoismen kom innebar den för hans och många andras del att håret föll och kavajen kom på. Inför den nya ”röd direktör”-looken slog mig för första gången tanken: vad händer om han, om de, faktiskt får makten? 

Vilket ju var exakt vad som hände, ironiskt nog. Fast inte på det sätt jag föreställt mig (och de sig). Kaos är granne med Gud, stalinismens hårdförhet visade sig märkvärdigt lätt att översätta till nyliberalismens. På samma sätt som många sovjetiska bossar några år senare förstod att över en natt bli superkapitalister och oligarker i något gas- och oljeimperium. Makten känner inga ironier, eller: maktens ironier är ibland så ironiska att de inte ens syns. 

Politiskt sektbeteende. De öppet religiösa sekterna, typ Knutby, är ju på sätt och vis hederligare: att man tror på precis vad som helst är ändå liksom själva grejen med religion. De som blandar sig i politik anser sig däremot bygga på rationellt tänkande och därför skulle de om någon behöva en bullshit detector, någon sorts inbyggd sektvarnare, en sekt-detektor. 

Det var ett väldigt avstånd från våra numera demoniserade taistoiter till 70-talets verkligt militanta, typ samtida Rote Armee Fraktion i dåvarande Västtyskland – jag har svårt att tänka mig blåskjortorna, Wahlroos och andra, mördande industribossar (pappa!) eller kapande Finnairs flygplan för att driva igenom något löneavtal. Från RAF är det i sin tur ett ännu längre steg till de ryska nihilisterna kring 1900 och de islamistiska självmordsbombarna kring 2000. Feminismen, en av det sena 1900-talets framgångsrika politiska rörelser, har hittills klarat sig rätt väl undan sekterismen – insikten om att det måste finnas många sätt att vara feminist har gått hem för det mesta. Men framgång alstrar alltid gränsfenomen och i den moraliska panikens stora rättfärdighet ligger en väldig frestelse. Också feminister behöver sektdetektorn. 

När förvandlas en legitim och vettig krets, grupp, rörelse, till sekt? Vilka tecken ska man se upp för, var går gränsen mellan kollektivt tänkande och kollektivt vansinne? Den är lätt att peka ut efteråt – från den etablerade sanningens och den bekväma måttfullhetens länstolar: de och de och de var de vettlösa, lämmellikt besatta av grupptrycket, den gemensamma visionen som löpte amok. Men. Är inte det där ett alltför enkelt, lagom trevligt-resonemang, som om medeltalet någonsin fört världen framåt, som om nya idéer fötts genom majoritetsomröstning? Och hur vet jag å andra sidan att jag inte själv varje dag deltar i något sorts djävulskt, låg-intensivt sektbeteende, kanske bland vänner eller på min arbetsplats? 

Om kriteriet är den berlinmur mellan ”vi” och ”dom” som sekten ställer upp, de starka känslorna av att ”vi” är de enda som insett Sanningen – vem går då helt fri? 

Kanske man kan beskriva sekten som en grupp som gripits av kollektiv hybris. Den realism varje mänska lär sig på individplanet, genom att jämföra sig med andra, ger lätt vika när man börjar jämföra sig med enbart likasinnade. Det är då man flippar ut tillsammans, kastar loss från realiteterna i en kollektiv egotripp. 

Poängen blir alltså att inte jämföra sig åt bara ett håll, med bara en sorts mänskor.

Den fullständiga titeln på Dag Solstads roman är Gymnaslærer Pedersens beretning om den store politiske vekkelsen som har hjemsøkt vårt land. Ordet ”väckelse” pekar, liksom ”sekt”, mot religion; här ligger en lätt ironi inbyggd och den fortsätter genom boken. Men å andra sidan tar Nina Skåtøy, Pedersens förälskelse, i slutet livet av sig när hennes proletära självbedrägeri blivit för svårt att upprätthålla – och det självmordet är inte ironiskt. Nina är egentligen utbildad läkare, men har jobbat i åratal vid bandet i en textilfabrik för att ”lära känna arbetarklassen”, utan att ändå någonsin lyckas komma närmare sina arbetskamrater. Hennes sorgliga slut kommer som en påminnelse om att historien inte enbart är parodi och komedi. Den berusning den skildrar lämnade sår också i verkligheten, även om få grep till pistolen. 

Samtidigt missar Solstad inte de tillfällen till ren fars som de besynnerliga maoistiska ritualerna erbjuder. Så vitt jag vet gick våra finländska taistoiter aldrig lika långt i sekterism som de norsk-maoistiska cellerna tydligen kunde göra, med kodnamn på medlemmarna, superhemliga möten dit alla måste komma vid skilda klockslag för att platsen inte skulle misstänkas, ingående diskussioner av vars och ens privata ekonomi (inklusive ölkonsumtion) för att avgöra hur mycket man kunde och borde bidra med till den gemensamma kampen… 

Även om man kan känna igen några av de här detaljerna också i Henrik Janssons roman – grupptrycket att alla ska prenumerera på vissa ”klassmedvetna” tidskrifter (oläsliga, olästa) – verkar det som om de norska 70-talsmaoisterna, kanske i kraft av sitt större relativa antal, skulle ha kommit längre på den bisarra vägen mot sekteristiskt hemlighetsmakeri som Dostojevskij beskriver i Бесы (Besy / Onda andar) och Camus i Les justes. Dostojevskij visar hur just det konspiratoriska blir ett mäktigt vapen för gruppledarens manipulationer; Stavrogin låter medlemmarna förstå att det finns mängder av celler som deras i det ryska riket, alla förstås lika hemliga. Bokens grymmaste scen demonstrerar hur ledaren använder en gemensam skändlighet – mordet på en av medlemmarna – för att skapa sammanhållning och tystnad. 

Där Dostojevskij visar 1800-talets nihilister, men också tidens liberaler och blåstrumpor, i ett iskallt ljus – han avskydde dem alla – blir 1900-talets snälla nordiska maoister och blåskjortor jämförelsevis begripliga i Janssons, Saisios och Solstads beskrivningar. I synnerhet hos Solstad skildras den kollektiva förblindningen på ett nästan ömsint sätt. Om jag idag ångrar eller sörjer något i mitt förhållande till det som en gång var fenomenet taistoiterna, så är det kanske att jag tog dem för mycket på allvar. Det får väl skyllas på att jag var lika ung, obildad och osäker som de. Men jag borde, tänker jag nu, ändå ha kunnat göra mera av de komiska möjligheterna. 

Komisk – egentligen – var den huvud- och aningslösa jargongen, det här att begrepp som ”Progressiv”, ”Medveten”, ”Anti-Imperialistisk” tömdes på betydelse, förvandlades till meningslösa signalord. Signaler för identifikation och pavlovska reflexer, snarare än till exempel tänkande. Orden är inte roliga i sig, men sättet de användes var det, gärna av 22- eller 16-åringar på en abstraktionsnivå långt ovanför vad de klarade av. Skillnaden mellan ambition och förmåga – den var komisk, och där hade funnits många ballonger att punktera. Problemet var bara att man själv borde ha kunnat Marx-Engels-Lenins samlade verk tillräckligt bra för att inse hur dåligt de som påstod sig ha läst dem hade förstått dem. Nej: det verkliga problemet var, och är, att jag vill att också 16-åringar upptäcker världen, tänker politiskt, läser alltför svåra böcker och diskuterar som galningar nätterna igenom. 

Hösten 2007 deltar jag av en slump i något som kallar sig Socialistiskt Forum. Det är ett årligt evenemang med bokbord, seminarier och massor av mänskor i alla åldrar. Minst fyra-fem föredrag eller debatter pågår hela tiden samtidigt på olika håll i det stora ABF-huset (Arbetarnas bildningsförbund, forever) vid Sveavägen i Stockholm. Där finns de alla, solidaritetsrörelserna och alternativförlagen, global- och klimatkritikerna, feministerna och HBT:arna, tidskrifterna och flygbladen, de trendiga och de omoderna, kändisarna och de okända basaktivisterna. Och jag gör reflektionen att det är en rik basar, det är verkligen en mångfald. Någon tydlig, ensamt dominerande grupp eller falang får jag inte syn på under dagen, det som råder är framför allt ett vimmel. Naomi Kleins Chockdoktrinen, nyss utkommen på svenska, finns på flera av borden och kunde i princip finnas på de flesta. Men någon ensam gud eller bibel är varken hon eller någon annan. Det här myllrande forumet är påfallande fritt från gudar. Och det känns bra, även om jag vet att det också är ett tecken på svaghet, rådvillhet. Här samlar man sig inte – just nu – till en enda, slagkraftig näve; här myllrar man och bara finns till i tusentals skilda förgreningar. Eller kanske – frågar någon misstänksamt – tusentals små sekter? 

Jag tror inte det. Jag ser inte de sammanbitna försvarspositioner som skulle tyda på det. Jag ser rikedom, där 70-talets sekter idag känns som tecken på fattigdom. Idag är radikalismen bara inte så där jättepopulär.

Den bombsäkra sektdetektorn kan inte konstrueras. Tror man på den är man själv blint troende. Vad jag kan hoppas är att jag, om jag en dag själv befinner mig i en ”rättegångs”-situation och av mina likar utsätts för anklagelser som några år senare kommer att låta enbart bisarra – vad jag hoppas är att jag redan då och där får syn på ihåligheten, komiken. Och att jag också hittar de ord som gör den synlig för andra. Kanske kan skildringar som Solstads, Saisios, Janssons hjälpa till att få in perspektivet. Litteratur är ibland bra på sånt.