Ängeln i Angkor

Motsatsen till Pol Pot är en 62-årig schweizare som man kan höra spela cello varje vecka i Siem Reap, nära tempelområdet Angkor i Kambodja.

Vi går på de sandiga gatorna i Siem Reap, en sjaskig lyx- och slumstad vars existens till hundra procent bygger på turismen. En flyer utlovar: Gratiskonsert varje lördag i barnsjukhuset.

Första intrycket: det här huset är för fint. En byggnad i typisk nordisk glas- och trädesign à la Hanaholmen, med öppna ytor, grön innergård, helt och rent och med en luftkonditionering som framgångsrikt stretar mot fryspunkten – vi har nog hamnat i fel sällskap, d.v.s. bland andra turister i hörsalen med bekväma blå fåtöljer. I den 29-gradiga verklighten utanför lever största delen av mänskorna i hyddor på pålar. Analfabetismen skyhög.

En överviktig, tunnhårig, astmatiskt flåsande man äntrar scenen med en cello. Doktor Beat Richner, barnsjukhusets ledare. Utan ett ord drar han igång en solosonat av Bach. Lyckligtvis spelar han alldeles utmärkt: nyanserat, kraftfullt, vresigt. Hade trovärdigheten i det han under kvällen berättar, mellan sina cellosoli, underminerats ifall musiken varit halvtaskig eller – hemska tanke – till och med populär?

Beat Richner kom till Kambodja som läkare 1974. Det var året före Röda Khmerernas maktövertagande, som gjorde landet till en mycket ohälsosam plats. Richner flydde. Alla kunde inte fly. Nära två miljoner mördades. Av 950 kolleger till Richner överlevde 50.

1991 fick Richner chansen att återvända och det har han gjort med besked. I dag behandlar Kantha Bopha, hans fem barnsjukhus, 750.000 barn per år. All vård är gratis. Logiskt, säger Richner: hur skulle vanliga kambodjaner själva kunna betala, med en medianinkomst på en halv dollar per dag?

Richner är en mästarorganisatör, en galning, Kambodjas Albert Schweitzer, Moder Teresa och Karl Augustson i en person, fast med cello i stället för religion. Han är också något av den sjukhusclown han blev känd som i schweizisk TV när han varvar sina faktarutor med musik. Spridda skämt slängs in: ”Är detta en Obama-effekt?”.

En tarra på en skooter i Phnom Penh krävde i januari den rättegång som nu inletts. Fem av de överlevande Khmer Rouge-ledarna ställs äntligen till svars för folkmordet 1975–79. Det är så dags och smått absurt. Närmare två miljoner dödas inte utan att 10.000-tals mänskor är ansvariga. Det är nu över 10 år sen Pol Pot dog, 1998, i djungeln i sydvästra Kambodja, där han fortsatte terrorisera landet också efter 1979 tack vare stöd från Kina, Thailand och USA.

Det var den härdade vietnamesiska armén som 1979 invaderade Kambodja och drev Pol Pot från makten. Inte olikt de allierades seger över Hitler och öppnandet av koncentrationslägren. Nu firas 30-årsdagen av befrielsen – eller var den en ockupation? Säkert både och. Det auktoritära vietnamesiska styret lät nog Kambodja betala notan innan de 1989 drog sig ur landet.

Men någon uppgörelse med Khmer Rouge kom inte, trots tortyrmuséet och ”killing fields”. Det är känt, men av uppenbara skäl nertystat i väst och i Kambodja, att USA 1980–1986 stödde Pol Pot med 85 miljoner dollar. Vapen, diplomati (Pol Pot fortsatte representera Kambodja i FN), dessutom mathjälp till Khmer Rouge via FN, för 12 miljoner… Och amerikanska rådgivare lärde ut konsten att minera. Spåren av minorna hör till de mest påtagliga synerna i dagens Kambodja. Enbenta bokförsäljare. Hela orkestrar med ”benlös musik” i närheten av turistattraktionerna. De brukar lägga sina proteser framför sig innan de börjar spela.

Doktor Beat Richner avslutar ännu en Bach-cellosonat och gruffar över världshälsoorganisationen WHO, som inte gillar hans metoder. Resultaten på hans numera fem barnsjukhus är ”alltför goda” om man ser till landets katastrofala ekonomi, hygien och hälsovård i stort. Att rädda 3.200 kambodjanska barn per månad från säker död är kanske orättvist mot andra u-länder, som inte råkar ha någon Richner? Läkarna och de andra anställda vid hans sjukhus, idag 2.000, alla kambodjaner, har löner som ligger skyhögt över landets ’normala’ nivå. Enda sättet att bekämpa korruptionen, förklarar Richner. Inom resten av sjukvården tvingas patienterna betala stora summor svart till personalen. Också läkemedelsföretagen får en släng: Richner tvingas betalar västliga marknadspriser eftersom han envisas med att använda riktiga mediciner, inte dom billiga undermåliga hopkok som u-länderna erbjuds. Impopulärt bland experterna – påstår Richner – är också att vården är gratis. Inklusive medicinerna, och de som har lång väg till sjukhuset får resan betald. Det är en modell som inte håller, säger de internationella organisationerna, för den hänger för mycket på en enda mänska, på Richner själv.

Visst. Det gör den. Och? Om den funkar?

Och varifrån kommer pengarna? Över 20 miljoner euro per år? Mest privata donationer, mest från Schweiz, där R är kändis. Gratiskonserterna för turister bidrar att sprida ordet och fixa sponsorer. Inte för att det är så det ’borde’ vara, utan för att det i korrupta Kambodja är enda sättet. Den kambodjanska och den schweiziska staten skjuter till cirka två miljoner var. Drömmen är att organisationen en dag ska stå på egna ben. Frågan är om den astmatiske doktorn, av allt att döma arbetsnarkoman, hinner uppleva den dagen.

För oss välfärdstänkande nordbor är den cellospelande doktorns modell – välgörenhet! – förstås synnerligen mystisk. Vi skulle, liksom WHO-byråkratin, vilja göra det anonymt, på ’rätt’ sätt. Richners svar är att tuberkulos, aids och denguefeber gäller här och nu. Det är som Röda Korsets katastrofinsamlingar, en nödfallsgrej för jordbävningar, extremt fattiga (Kambodja) eller reaktionära (USA) samhällen. Kanske kan man tänka så här: det ”internationella samfund” som så uppenbart svikit Kambodja i dess närhistoria betalar på det här sättet av en liten andel av sin skuld till ett förstört land. Privata schweizare betalar tillbaka en skärva av det som våra ombud Nixon, Carter och Reagan berövat dessa barn.

Trygve Söderling