Det ryska samvetet

Om det fanns Pisa-undersökningar av tv-kanaler skulle Yle Teema placera sig i täten. Att Finland fick en kvalitetskanal hösten 2001 var den största vinsten av vår tv-digitalisering: för en gångs skull bättre innehåll hand i hand med bättre teknologi. Fransk-tyska arte är tam i jämförelse och inte heller Sverige eller BBC lär ha någon direkt motsvarighet.

Frågan är om vi själva inser vad vi har.

Under sina dryga sju år i etern har Teema öppnat en mängd viktiga fönster: exotiska filmer, dokument, konstprogram, dans och opera. Själv är jag speciellt tänd på pärlbandet av ryska litterära klassiker i färska filmatiseringar. Just nu går till exempel en ny Brott och straff i regi av Dmitrij Svetozarov (2007, 7 timmar) samtidigt med tredje eller fjärde repriseringen (jag har tappat räkningen) av den magiska Mästaren och Margarita (2005, 8 timmar) i Vladimir Bortkos regi.

2000-talets datoranimering gör äntligen rättvisa åt Michail Bulgakovs gogolskt satiriska trollerikabaré och Margaritas nattliga häxflygning över 1930-talets Moskva. Anna Kovaltjuk är en vackert temperamentfull superhjältinnefantasi (samtida med amerikanska Stålmannen), hennes och djävulens tricksande ger historien den fantastiska dimension som lyfter den över Stalintidens grå hustak. Men lika viktig är iscensättningen av just gråheten, olusten, rädslan, angiveriet.

Jag gillade också den nya adaptionen av Boris Pasternaks Doktor Zjivago (2006, 7 h). Också här färg, drama och väldiga kontraster, från borgerlig lyx till inbördeskrigets kalla nöd. Zjivago kan nog först med Aleksandr Prosjkins version sägas ha blivit filmad ”på riktigt”.

Författaren Aleksandr Solzjenitsyn hann faktiskt själv, kort före sin död, lägga voice-overs på veteranen Gleb Panfilovs filmatisering av Den första kretsen (2006, 7 h). Miljön – vetenskapsmän som privilegierade specialfångar i Sovjet atomvintern 1949 – innebär stark begränsning och historien blir rätt tunn. Samtidigt är det förstås helt centralt att också den här klaustrofobiska verkligheten har beskrivits.

En tyngre, grymmare, mera realistisk lägerskildring fick vi i Lenins testamente (2007, 9 h), Nikolaj Dostals tv-version av Varlam Sjalamovs självupplevda Berättelser från Kolyma - ni minns säkert att boken nämndes av Magnus Londen 1997 i Till världens ände.

Omutligt detaljerat förs vi genom Sjalamovs 17 år i helvetet, så långt från de vackra och de djärva man rimligtvis kan komma. Inklippta dokumentärfilmer visar att skottkärrorna i Gulag var just så där hopplösa.

Det sägs ofta att Ryssland inte gjort upp med sin historia, och de ovannämnda tv-produktionerna tilltalar knappast den delen av den ryska publiken som nyligen lyfte upp Stalin på tredje plats i en omröstning om alla tiders största ryss. Ändå visar de litterära satsningarna att det också finns ett ”annat” Ryssland, en seriös kultur som varken saknar mod eller resurser att bearbeta också såriga och hemlighållna kapitel. Som finländare får man vara stolt över att vår tv är med och ger den synlighet. Tack vare Teema sitter vi här på första bänk, om vi vill. I 1900-talets en gång förbjudna ryska litteratur lever en viktig tradition vidare: att agera nationens samvete.

Trygve Söderling