Engdahls utprovningar

Horace Engdahl nämner det inte, men kanske är hans essäer på något underligt sätt släkt med dagens s.k. goth-mode. Åtminstone står bägge för en lika oväntad romantisk impuls. I en värld av nytta, aktualitet och inte mycket mera kan Engdahls texter tyckas vandra omkring med vitpudrade ansikten och spetsar, skenbart udda och opraktiska i sin annars så brunbrända semiotiska samtid. Sån verksamhet är viktig. All läsning, tanke och skrift som går utanför, inte passivt följer dom mest upptrampade vägarna, är viktig. I Engdahls fall – precis som hos goth chicks och Hell’s Angels – anar man dessutom en trotsig gest. Att hävda en helt egen värld är alltid utmanande. Och dubbelt så när det inte är någon kuf eller metalljävel, utan det svenska språkområdets mest välformulerat belästa f.d. ständiga akademisekreterare som valt att trivas med så pass ”döda” och otidsenliga figurer som Atterbom, Stagnelius – ja t.o.m. Runeberg.

Detta om nåt är queer. Och i Engdahls fall är det inte ens mode.

Jag tror inte det handlar om att ”aktualisera” döda romantiker, för det vore att gå med på aktualitetstänkandets eget argument. Snarare handlar det om att för sig själv göra begripligt ett till synes totalt sjunket kulturgods. ”Essä” (essai) brukar ju översättas med ”försök”, men Engdahl föreslår ”prövning” som en mera precis term. Prövning att läsa? Själv skulle jag kontra med ”utprovning”. Som att prova gamla kläder, i maskerad eller rollspel, den vägen ana deras liv.

Får man dom skenbart världsfrånvända resonemangen att röra på sig så kanske man hittar en ficka också för nuet. Det kan glimta i ett ord, som när Byrons hjälte kallas ”utbränd”. På samma sätt talar Johannes Salminen – Engdahls essäistkollega – om Jesus som en ”loser”. Kanske är Atterboms obegripligt annorlunda världar – inte aktuella, utan helt enkelt delaktiga i vår egen förträngda obegriplighet?

Mer än romantik

Engdahls nyaste samling Ärret efter drömmen blir hans femte vagn i det tågsätt som inleddes med Den romantiska texten (1986). Utprovningarna av det romantiska tänkandet och, framför allt, kännandet (de hör ihop) görs här med bl.a. Atterboms, Schuberts och Germaine de Staëls kläder. Men det slutar inte där. Också Freuds essäistik får sin essä, liksom några samtida svenskar: Ulf Linde, Stig Larsson, Ola Billgren. Sammanhanget laddar nya betydelser, men samtidigt känns det ibland, med föremålet så nära, som om en beställare andades i nacken. Kanske t.o.m. en deadline.

Beställarna behöver inte oroa sig: vad stilen och lyckan beträffar är det lugnt. I Engdahls texter är varje mening en one-liner. Läsarfrågan blir i stället: var bränner det?  Tre utprovningar står då ut, sinsemellan olika.

Den första är faktiskt just beställningsarbete, men kanske också brottning på riktigt. Ett citat som känns karakteristiskt:

”Att rekonstruera Stagnelius gnostiska övertygelse eller Almqvists swedenborgska snarare ökar läsningens behag, just därför att de är så bisarra och aldrig har varit härskande ideologi någonstans. Den fördelen har inte Runeberg, men kanske är hans syn på kriget och hans tro på högre makters verkan i historien för dagens läsare tillräckligt sällsamma för att reta den intellektuella nyfikenheten.”

”Den fördelen har inte Runeberg”. Engdahl låter diplomatiskt nationalskaldens politiska exploatering skymta – i podiet dit Svenska litteratursällskapet i Finland städslat honom för prestigetalet framom andra, på 200-årsjubiléet 2004. ”Sällsam” och ”nyfikenhet” är andra nyckelord. Men visst ligger R:berg i linje med Engdahls övriga ”omöjliga” romantiker. Utmaningen blir att inte fega ur, bara för att Runebergs idealism i dag kan tyckas passa islamistiska självmordsbombare bättre än mätta skeptiker.

Engdahls oväntade drag blir att för en gångs skull gå privat, som i en direktsänd tv-show bekänner plötsligt han att tårarna förblindar honom (bokstavligen) när han läser Runeberg och Selma Lagerlöf. Det är ju ett argument utom räckhåll, och i linje med föremålet: den mystiska resten som blir kvar när allt verkar förklarat är – i det här tänkandet – just det som ger konsten liv. Hur gränsen sen ska dras mot självmordsbombaren och Blut und Boden lämnas osagt. Runeberg är ett omöjligt tema, för mycket prestige och pengar, och just därför tappar Engdahl kontrollen, tårar rinner, men framför allt, det uppstår ett ”ärr”.

Kufar som Björling

Den andra texten där Engdahls maskin når under skinnet är artikelserien om textproducerande kufar (ursprungligen publicerade i DN), till synes långt från Engdahls egna sparsmakade utprovningar. Bland hans tre exemplariska ”grafomaner” har Gunnar Björling finländsk anknytning. Skrivbesattheten, att offra det mesta av liv och lycka för Texten – i Björlings fall badkaret fyllt med papper med utkast, i stället för vatten – blir en kvantitativ motsvarighet till den lockelse som Engdahl själv tycks ha transformerat till kvalitet: att försöka skriva det avgörande ordet snarare än den avgörande lastpallen (containern?) med böcker. Där Björling är öppet trevande, med en sorts poetiska ”hål” som markering av möjligheterna, är Engdahl trevande på ett dolt sätt, till synes självsäkert, retoriskt och festtalande, ändå i verkligheten just utprovande. Att få ett ofta blint trevande att se ut som klarhet. Är. Kanske. Konst.

Till den frågan kan man också knyta bokens sista text. Den handlar om vittnesmål, och problematiken att vissa händelser är så smärtsamma – eller obegripliga – att inte ens vittnet själv kan eller vill tro på dem. Då måste man ljuga – skapa konst – för att förmedla åtminstone någon skugga av fasan. Här ställs plötsligt frågor som anknyter direkt till ”dagens krigsskådeplatser” och som inte känns det minsta romantiska. Nästan som om Engdahl här slagit in på en ny väg.

(2009)

Trygve Söderling

Horace Engdahl: Ärret efter drömmen. Essäer och artiklar. Bonniers 2009.