Författare vid vatten

”Kartan” här nedanför [i pappers-Ny Tid 2009 ett tabloiduppslag] är Ika Österblads visionära gestaltning av finlandssvensk litteratur, baserad på ett telefonsamtal och en del … telepati. För även om jag i somras kastade fram några dimmiga föreställningar om ”det finlandssvenska litterära landskapet”, så var det först när jag till slut såg Ikas bild som jag fick en känsla av att ett sånt landskap kanske kan finnas. Åtminstone i fantasin.

Så där som när man ser en riktigt bra filmatisering av en roman: känslan att ”just så där var det”. Trots att man medan man läste den knappt föreställt sig nånting alls, och framför allt utan alla fina detaljer.

Teckning © Ika Österblad 2009

En sak var ändå säker från början: det måste finnas kust. Vårt geopolitisk-litterära läge kommer vi inte ifrån, lika litet som vi kommer ifrån kartan över Mumindalen. Men finns det kust så finns det också skärgård, holmar och kobbar, med starka namn som Sorgen och Trotset. Ett spänningsfält etableras.

Ur närheten till vattnet – underbara författare vid vatten – kom också tanken att gestalta Traditionen som ett undervattenslandskap. Där, under ytan, ligger förstås hur mycket skräp som helst, egentligen. Eller gör det? Är de finlandssvenska författarna – och, ännu värre, publiken – delar av, medvetna om en tradition, både ”egen” (t.ex. ”blottare och desperados”) och gemensam (Woolf, Nietzsche, Freud … )? Syns traditionen? Vrakgodset? Eller bara en blänkande yta?

Men i Ikas teckning hittar jag också andra dimensioner. Där finns en vågrät axel av ”berättelser” – prosa, närmast – och en lodrät, som har att göra med poesin och sätter språket i centrum. Alla kategorierna är förstås intuitiva och, som sagt, telepatiska. Men så klart måste Trakten och Monika Fagerholm finnas i en bild som den här: ett halvt mytiskt, oerhört berättardrivet landskap. Så klart skymtar nånstans Colorado och, outtalat, ett Siklax vid kusten där siknäten rensas efter fisket i historiens hav, av bland andra Lars Sund. Men Trakten gränsar också mot ett långtradarfik, ett realistiskt samtidsberättande, med ketchup, kaffe och tobak i blodet.

På den lodräta axeln ser vi (Ika! Detta om nåt är genialt!) bl.a. Bo Carpelan flyga drake på holmen ”Barndomens landskap”, tillsammans med sin spelkortsdubbelgångare Bo Carpelan, baserad på molnet ”Poesien”. En fast förbindelse mellan molnet och Landet Absurdistan är ett måste. Men, kan man fråga, visst hör Carpelan också till berättarna? Precis som de flesta figurer i bilden kunde och borde placeras på flera olika ställen, om man strikt skulle se till deras böcker, pjäser o.s.v.

Litteraturen kan inte sättas på formel – åtminstone inte den del av litteraturen som har nåt att göra med konst. Den kan inte klumpas under bekväma rubriker. Någonting sticker alltid ut. Något annat hamnar bakom en buske, eller bakom min rygg, hur jag än vänder mig i landskapet. En flygbild som den här är alltid fräck, orättvis, oförskämd, förvriden och vinklad. Den är ett oanständigt företag och jag antar att det var därför Ika och jag tyckte att den var rolig att göra.

Ta den för vad den är, en fantasi, kanske drömbild. Och ta den med några rejäla klunkar saltvatten.

Trygve Söderling

Ny Tid, september 2009