Krisen på Hufvudstadsbladet

Förtroendekrisen kom i öppen dag i början av mars. Förhållandet mellan Hufvudstadsbladets ledning och en rad av tidningens mest tongivande skribenter är inflammerat. För läsarna syntes krisen närmast i att några välmotiverade frågor om Hbl:s framtid – ställda av bland andra f.d. kulturchefen Tuva Korsström [pdf],kritikern Michel Ekman och författaren Merete Mazzarella – inte besvarades, snarare viftades bort. Så mycket mera hände inte i papperstidningen, där utrymmet för kritisk reflexion över huvud taget verkar ha minskat i takt med att bilderna blivit större.

Ute på nätet var det mera, och mera dramatiskt. I bloggosfären och på e-postlistor exploderade en omfattande diskussion. Bland annat framgick, av inlägg på Mazzarellas blogg [pdf], att vissa insändare till Hbl refuserats eller publicerats i förvanskad form. Där återgavs också en korrespondens med en arrogant chefredaktör, som slutade med att Mazzarella den 9 mars avsade sig fortsatt medverkan i Hbl. Det kan vara en händelse,  men följande dag beskrevs hon i Hbl:s nätupplaga [pdf] som en debattör utan egen integritet.

Tidningen flirtar alltså för tillfället inte speciellt aktivt med potentiella skribenter som vågar falla ur ledet.

En konkret bakgrund är de kraftiga nedskärningar som Hbl:s ägare Konstsamfundet Media varslat om. Tidningens innehåll, inte minst kulturbevakningen och -debatten, borde i det läget vara ett legitimt samtalsämne – också i tidningen själv. Frilansarnas, debattörernas, det så kallade kulturfolkets oro (tas t.ex. budgeten som svepskäl för linjebyte?) är ett tecken på intresse, som en framsynt redaktion borde fånga upp snarare än vifta bort. Att den debatt som förs på nätet lyser med sin frånvaro i tidningen tyder på att någonting grundläggande inte är som det ska på Hbl.

Det är också en klar förändring jämfört med den tidigare, nu tydligen avslutade Hbl-epok som man förknippar med två uttryckligen reflekterande, diskuterade och liberala profiler: Tuva Korsström som kulturchef och Erik Wahlström som chefredaktör. Strömkantringen kan kanske beskrivas som att sextiotalets kritiska generation nått pensionsåldern, ”pålitliga” journalister utan intressanta åsikter tar vid och ledningen behöver inte längre oroa sig för att Hbl ska vara en öppen arena. Därmed saboterar visserligen Hbl på sikt både sitt eget brand och den utopiskt liberala idén att legitimitet för en åsikt enbart kan köpas i fri diskussion.

I backspegeln kan man spåra vägen till krisen i två för omvärlden gåtfulla eller t.o.m. kuppartade utnämningar. Hbl:s linje är ämnet för denna kommentar, men linjer förkroppsligas och förverkligas av personer. Det var i augusti i fjol de överraskade läsarna fick veta att Konstsamfundet Media bytt ut tidningens dåvarande chefredaktör-VD Max Arhippainen mot Hannu Olkinuora, från förut känd som bl.a. hårdhudad tidningssanerare på Svenska Dagbladet. Regimskiftet såg inte snyggt ut. Arhippainens avsättning motiverades med att tidningen gick med förlust – ett något nymornat argument efter 143 år av förlust. Under ett halvår med Olkinuora har det dessutom blivit klart att Hbl inte längre anses behöva en chef som bidrar till bladets profil genom att skriva, resonera, argumentera. I vår förlorar den redan försvagade ledarredaktionen också Björn Sundell, en av dess mest kompetenta skribenter. Sundell flyttar till fondernas så kallade tankesmedja; ett lyft för Magma som kanske inte uppväger de tankar Hbl förlorar.

Den andra förbluffande utnämningen kom redan för flera år sen. Tim Johansson efterträdde Tuva Korsström som Hbl:s kulturchef, men så diskret att konsekvenserna bara kunnat anas så länge Korsström funnits kvar på deltid. Utåt har Johansson varit en nästan lika stor doldis som Olkinuora; någon konspirationsteoretiskt lagd kunde få för sig att det är så ledningen vill ha det.

Om inte förr blev Johanssons kulturpolitiska profil ändå oväntat klar för den som råkade läsa Hbl:s nätupplaga den 10 mars. I en kort text under rubriken ”Åsikter till salu” [pdf] attackerade Johansson Merete Mazzarella, och indirekt alla försök till offentlig diskussion kring Hbl. Argumentet var att åsikter bara är kommersiella PR-trick. Om Mazzarella bekymrar sig för kultursidans framtid kan hon enligt Johansson inte tas på allvar eftersom det sker i en blogg som ligger på hennes förlags domän: i dag är författaren ”inte en opinionsbildare, utan en produkt som säljs med hennes åsikter”. Denna text har i skrivande stund inte publicerats i papperstidningen.

En rad kommentarer till Johanssons nätkolumn har helt riktigt påpekat att hans djärva genomskådande av andras åsiktskorruption självklart borde drabba också honom själv: ”Gäller inte exakt samma ekonomiska rationalitet för innehållsproduktionen i ett kommersiellt företag såsom Hbl?” frågade signaturen ”J.R.”. Lars Hertzberg [pdf] å sin sida jämför med doktor Pangloss i Voltaires Candide, som mot alla vittnesbörd om motsatsen tycker sig leva i den bästa av världar. Det är ju inte kulturchefens fel om Hbl har fått det kärvt – ”SFP och Konstsamfundet har signalerat att de inte längre är måna om att stötta upp tidningen i samma utsträckning som förut” – men det är svårt att förstå, skriver Hertzberg, varför Johansson är så ”angelägen att förneka att det skulle finnas problem med kulturövervakningen vid HBL”.

Just ”kulturövervakningen” är kanske exakt rätt term för vad vi har kvar, om trenden är att egentlig kritik och resonerande samtal både i press och etermedia – med eller utan budgeten som slagträ – ersätts med snuttar som bara till namnet har med kultur att göra. Till exempel i FST:s nya satsning Pixel fick vi i premiäravsnittet veta att Kalevala ”ger vårkänslor” och i rekordkorta inslag fick bl.a. den aktuella dramatikern Joakim Groth säga en hel mening. Oroande nog berömde Hbl:s Tim Johansson Pixel med motiveringen att programledarna pratar fort.

Att plocka in dittills okända personer på synliga kulturchefsposter är en risktagning i vilket företag som helst. Hasarden lyckades bättre på YLE:s svenska kulturavdelning än på Hbl: Pixel må vara vad det är men Stefan Brunow, dittills ett lika vitt kort som Tim Johansson, är en kulturchef som syns, en av fältets främsta journalister (och för övrigt Svenskfinlands enda intellektuella under 50 som inte är vänster).

Det ironiska är att publikens, finlandssvenskarnas, utbildningsnivå hela tiden stiger, samtidigt som fondtidningarna görs som om den hela tiden skulle sjunka. Krisen på Hbl är en kris för den dröm om öppenhet som spelar en så viktig roll i det liberala maktlegitimeringsprojektet. Just nu verkar den fondägda finlandssvenska offentligheten vara på väg tillbaka mot en situation där debatten snarare är öppet kringskuren. Det kan leda till farlig tydlighet: farlig för fonderna själva. Här framstår dessutom de senaste årens satsningar på finlandssvensk konsumism, projekten Volt, Papper och Peppar, som ännu egendomligare, eftersom de gjorts samtidigt som utrymmet för mera ambitiös journalistik ser ut att minska. Därmed har hömppä-effekten i själva verket dubblerats.

16.3.2009

Trygve Söderling