Det okritiska uppdraget

Radioteatern i kanalen Vega gav i början av sommaren ett ungdomshörspel. I storyn ingick att en av personerna hittade ”en bok” som blev viktig för berättelsen, och utdrag ur denna upphittade ”bok” citerades också flera gånger i pjäsen. 

Min Astrid Lindgren-kunniga vän kände genast igen texten: ”det är ju Allrakäraste syster”. Det egendomliga var bara att Astrid Lindgren aldrig nämndes –  inte i pressmateralet, inte i anmälan, inte i hörspelet självt, inte i eftertexten. 

Utelämnandet gjorde min vän ilsken, sen ledsen. Mig förbryllade det. Visserligen har digitaliseringen gjort upphovsrättsbrott moderna, i vissa fall också vettiga. Men det känns ändå häpnadsväckande att just statliga finlandssvenska Radioteatern slagit in på piratismens väg. Är motivet slöhet, eller kanske medvetet kalkylerande med att Käraste syster min hör till Lindgrens mindre kända verk? 

Jag känner ingen häftig indignation på Astrid Lindgrens arvingars vägnar, för deras uteblivna royalties skull (är det över huvud taget rätt att tjäna fyrk på andras arbete utan egen insats?). Däremot tycker jag Radioteatern tänker kortsynt. Snor jag någon annans text och utger den för att vara min, kan det ses som en så kallad signal att det är fritt fram att sno också av mig och sätta sitt eget namn under. 

Om jag skulle ha nåt värt att sno alltså. 

Kring Anja Kauranens (nu Snellmans) Pelon maantiede (Rädslans geografi) blev det ju i tiden – 1995 – en del diskussion om citaträtt när det kom fram att korta och långa bitar ur av olika vetenskapliga texter klippts in i romanen, bl.a. som repliker, utan källhänvisning. Debatten som följde fick, tror jag, åtminstone finländska författare att bli noggrannare med att redovisa såna lån, i efterord eller på annat sätt. 

Ändå ser jag en viktig skillnad mellan Pelon maantiede och nu Käraste syster-lånen. Kauranens sorglösa copypastande var inte juste mot dem som ursprungligen tänkt, formulerat och/eller översatt texterna, men åtminstone kan man säga att lånen omfunktionerades ordentligt i sin nya kontext. Framför allt var det inte fråga om skönlitterära lån. 

Den extremaste litterära piratismen jag själv stött på stod den finska radiotetern för. Ett helt radiofoniskt-poetiskt 40-minutersprogram som sändes 2001 byggdes upp uteslutande på den amerikanska performanceartisten Laurie Andersons texter i finsk översättning. Juttun var riktigt bra i sig, det enda mystiska var att den finländska person som översatt och monterat dessa texter konsekvent angavs som verkets ”författare” – Laurie Anderson nämndes inte ens. Återigen kan man ana en strategi för att slippa royalties, och återigen var det inte så mycket fyrkfrågan som irriterade mig. Snarare då nåt mera abstrakt. Nåt som man kanske kunde kalla för ”äran”. 

Jag tror att Astrid Lindgrens och Laurie Andersons ”försvinnanden” i de två fallen ovan hänger ihop med dagstidningarnas minskade utrymme för kritik och kulturdebatt. Kopplingen verkar långsökt, men för mig har bägge att göra med ett ords försvinnande. K-ordets. 

Mumin fyller 65 och apropå det har bland annat diggaren Björk kommenterat relationen mellan originalet och industrin – mellan Tove Janssons verk och alla de spin-offs, animationer, prylar och så vidare som använder sig av element ur muminlegenden för egna syften (läs: pengar). Frånsett frimärkena, Arabias muggar och Björk själv är de senare skapelserna ju en ganska gräslig historia (den polska aminationen har jag inte sett ännu). Spin-offsen i mumins namn bildar nu en jättestor parallellvärld, en sorts mumin-avatarer. I bästa fall bara taffliga, oftare tyvärr groteska och djupt förnedrande. Jag har fortfarande inte sett någon bättre analys än Gunilla Hemmings i en kort insändare för länge sen: Tove Janssons verk handlar om kvalitet. Det mesta som efter det gjorts i mumins namn saknar kvalitet. 

Så var det sagt. K-ordet. 

Egendomligt nog talar vi idag väldigt tyst om kvalitet. Jag tycker vi har blivit sämre på att formulera oss om centrala kvaliteter i olika kulturella uttryck. Eller så har de som fortfarande är bra på det (de finns ju) förlorat sin auktoritet i det offentliga samtalet. Där min koppling till kultursidornas minskade tyngd. 

Fenomenet är speciellt tydligt i TV. Där har kulturprogrammen snävats in till att helt och hållet handla om innehåll. Har nån skrivit en roman som berör anorexi diskuterar man anorexi, nån gäst i rutan har varit eller är anorektiker, nån annan kanske psykiater osv. En film om Mellanöstern, en pjäs om brädhögar: samma sak. Allt det där är utmärkt, det visar att konst kan ta sig an aktuella saker, att lekmän har åsikter etc. Felet är bara att detta nu erbjuds som hela bilden. Som om det var vad kultur går ut på. 

Det är som om producenterna skulle sätta likhetstecken mellan det konstverket ”handlar om” (”materialet”) och ”vad konst handlar om”. I ett debattinlägg i Helsingin Sanomat 4.7. citerar teaterkritikern Suna Vuori ett jättestolligt uttalande av Aamulehtis chefredaktör Matti Apunen: ”läsarna är inte intresserade av formerna utan av innehållet och ämnets dragningskraft”. Hur kan Apunen vara chef för en stor dagstidning? Det är ungefär lika uppmuntrande som WSOY-chefen Jacques Eijkens chockerande programförklaring efter att ha sagt upp samarbetet med Sofi Oksanen: författarna måste nu satsa på ”branding” och vara intressanta personer i media, för ”folk vill inte ha bara en bok, de vill ha författaren” (HS 22.6.).

”Folk” är inte intresserade av kvalitet. ”Folk” vill ha sånt som är lätt att prata om – bokens ämne helt konkret, författarens image. Det är allt. Men förlängningen av detta blir ju: ”folk” är korkade. 

Paradoxalt nog leder författar-hype på verkets bekostnad till ett reducerande också av författaren, eftersom den innebär att vi inte tar till oss, försöker förstå den dimension hos henne som trots allt hör till det viktigaste: verket. Personen kan vara intressant i sig, eller urtråkig, men själva poängen med en bok är ju att där finns så mycket som inte kan uttryckas i några repliker i en tv-soffa eller via en snofsig outfit. Astrid Lindgren och Tove Jansson var intressanta typer också i verkligheten, kanske till och med enligt Jacques Eijkens kriterier, men nu finns de inte längre till på just det sättet. Fritt fram alltså att låtsas att man själv är Tove Jansson och att producera gigantiska mängder skräp i mumins namn. Eller att plocka ur Astrid Lindgren som om det var nånsorts anonyma texter som bara flyter omkring ute i cyberspace.

(2010)

Trygve Söderling