G eorg Brandes (f.1842) var här, i Helsingfors – inte varje dag precis, men han var här, och han föreläste i Finland två gånger. För de lokala Brandes-anhängarna var det förstås stora händelser i landets offentliga liv och evenemangen kommenterades i deras tidskrifter, som de statsbesök de var i den intellektuella republiken.

Första gången var Brandes här 1887 – på höjden av sitt Gennembrudd kan man säga. Andra gången var 1908. Om det första besöket konstaterade den då 69-årige Zacharias Topelius (f.1818) i ett privat brev till en dansk kollega att han verkligen inte tänker gå och lyssna på Brandes, för, som han skriver, ”jag har intet förtroende för kosmopoliter och judehumanister”.

Topelius attityd ligger helt i linje med vad vi också annars vet om hans åsikter. Med sin auktoritet som bestsellerförfattare hade han t.ex. bakom kulisserna försökt få sin förläggare i Stockholm, Albert Bonnier, att refusera en annan ung rabulist, August Strindberg.

Men litet nyfiken kunde man ändå tänka sig att reportern Topelius kunde ha varit att få se Fienden Brandes, Antikrist, så här i verkligheten.

E n del av dem som till skillnad från Topelius gick på Brandes tre föreläsningar i Helsingfors blev, enligt en samtida rapport, besvikna, fast inte på innehållett: ”att danska, som läses här ganska allmänt, skulle i tal vara så förvillande likt mesopotamiska var tydligen en ledsam missräkning för flertalet af dr Brandes' åhörare” skriver signaturen B. E. [Bernhard Estlander] i Finsk Tidskrift.

Brandes föreläsningar byggde visserligen inte enbart på ordens makt. Estlander:

Eljes torde väl dr Brandes vara rätta mannen att hålla en salong i ljudlös spänning: i hans personliga utseende ligger redan någonting egendomligt, att icke säga demoniskt; han är på en gång sakrik och spirituel, hans framställning är full af lif och ledig som en konversation, man märker alldeles icke att han håller konceptet framför sig. Utan att vara teatraliska åskådliggöra åtbörderna innehållet på ett ofta utmärkt sätt. När han, för att taga ett exempel, vid karakteristiken af Dostojevsky ville framhålla att den stora ryska psykografen står nära gränslinien mellan förnuft och vanvett, drog han i luften upp denna linie lodrätt öfver katedern och lade med ena handen till höger de drag som skulle röja det gryende vansinnet, till venster med den andra kännetecknen på den förnuftigt tänkande psykologen. ¹

Detta gick alltså Topelius miste om. Just den topelianska och runebergska kristna idealismen var ju annars vad det moderna genombrottet handlade om att bekämpa, här på vår egen hemmaplan. Såtillvida kan man kalla K.A.Tavaststjerna (född 1860, 42 år efter Topelius) för ett av de första ”brandesianska” författarskapet på svenska i Finland. Tavaststjernas första roman Barndomsvänner hade utkommit året före Brandes besök.

Men också hos nästa författargeneration, efter Tavaststjerna, ser man Brandes så att säga i arbete: hos 1910-talsflanörerna eller ”dagdrivarna”, som de litet tanklöst kallas här hos oss. Termen dagdrivare låter som de var helt enkelt lata – i verkligheten handlar det om samhällsreportrar med skarp stilkänsla och ”naturvetenskaplig” skepsis mot alla illusioner, inklusive religionen.

Också Runar Schildt (född 1888, 28 år yngre än Tavastsjerna och 46 år yngre än Brandes) är alltså i den här meningen ett slags barn till Brandes. Linjen går då över Sverige och mästaren för Schildt-generationen heter Hjalmar Söderberg.

O ckså Gunnar Castrén (f.1878), litteraturhistorikern, professorn, kan räknas till ”andra generationens” brandesianer i Finland. Han var 10 år äldre än Schildt och ingendera var alltså ens ännu född vid Brandes första besök, men 1880-talets böcker, inklusive Brandes, var fortfarande hett stoff t.ex. för en tonåring som honom i Viborgs lyceum före sekelskiftet:

Tillfälligtvis föll kanske först någon af dess [80-talets] böcker en i händerna, så sökte man girigt fram flere, skar i feberhet spänning upp bladen och rusade genom innehållet. Tankar, som slumrat eller dem man icke vågat erkänna, fingo mod och styrka, och tingen visade sig i en ny belysning. Först genom åttitalet kunde vi lära att fullt förstå vår egen tid, det gaf oss den uppfostran vi behöfde för att kunna mottaga hvad samtiden bjöd oss. Och ofta kom till allt detta ännu som lockelse den förbjudna fruktens behag – […] ²

Detta skriver Castrén i tidskriften Euterpe 1902, och i samma anda hyllar han Georg Brandes i en artikel tajmad till 60-årsdagen den 4 februari:

Vi ha sugit in hans tankar så att de blifvit en del af oss själfva och af intryck dem han gifvit oss har grunden lagts till vår världsåskådning. […] Han förde oss in i litteraturens hälga skattkamrar och visade oss omkring i dess härlighet. Med hans tankar rykte vi fram redan i skolan för att efter förmåga och förstånd kämpa mot alt, där vi anade gammal ortodoxi och dogmatik, och hans namn blef för oss en symbol af denna frihet på alla områden och främst på tankens […]

Castrén skriver också att det är ”egendomligt att tänka sig tillbaka till 1860- och 1870-talen. Det är som sekler skulle skilja denna tid från vår”. Litet egendomligt sagt kanske av en 24-åring som själv var två år gammal när 1870-talet tog slut – men det hindrar honom hur som helst inte alls att döma ut den gamla tidens ”s.k. idealism” som ”ihåliga fraser” och ”tevattenstämning”.

20 år senare hittar man förresten samma retorik om det gamla och det nya hos en ung Hagar Olsson, tidskriften heter då Ultra, genombrottet heter expressionism och de ihåliga fraserna tillskrivs nu i stället Castréns generation.

Också därför kan det vara intressant att se att den unge Castréns hyllning 1902 inte enbart är fraser, han kommer också in på vad han kallar för Brandes ”begränsning”: ”Han var skapad att leda anfallet, men som så många härskare kunde han icke lika väl tillgodogöra det eröfrade.”

Castrén är också initierad i att Brandes tankar senare, som han skriver, ”undergått en ganska stor omvandling”: den problemcentrerade kritiken, den berömda sättandet av ”Problemer under Debat” har Brandes själv lämnat, skriver Castrén, och istället är det centrala nu ”Personligheten” som är själva ”lifvets mening och skönhet”.

90-talet har avlöst 80-talet, skulle vi säga idag.

Här kan man förstås fråga sig vilket ben Castrén själv tänker landa på, när Brandes förändras? Det blir faktiskt en smula slirigt. Världsåskådningen från 80-talet höll, skriver Castrén nämligen:

… icke i praktiken hvad man å dess vägnar lofvat, utan visade sig sterilare än man väntat, de former den bjöd blefvo enformiga och torra i längden. Brandes själv erkände delvis detta, då han 1889 introducerade Nietzsche i nordens tankelif med den förklaring, att vi nu länge nog lefvat på samma, redan gamla tankar.

Litet av idealrealisation alltså här, och hur gick det då med hela ”gjennembruddet”, det som enligt Castrén grundade ”vårt själslif”:

… på den moderna positivistiskt-naturvetenskapliga uppfattning, hvars fasta grund darvinismen bildar. Teologin försvann – för nutiden ter den sig som ett nästan löjligt rudiment från gamla tider – och lagen om orsak och värkan trädde i stället för dess öfvernaturliga krafter.

Ä ven om teologin kanske försvann – för Castrén och hans krets i Euterpe – försvann teologerna inte. Till exempel beklagade G.G. Rosenqvist, redaktör för Teologisk Tidskrift / Teolooginen Aikakauskirja, 1901 att ”vissa tidningar hos oss” (alltså i Finland) sällan ”försumma […] att meddela sina läsare hvad bröderna Brandes haft att säga om den ena eller andra literära företeelsen, äfven då dessa uttalanden äro genomsyrade af hänsynslöst förakt och bitande hån gentemot kristen tro och lifsåskådning.”

Hjälpsamt nog för läsaren citerar Rosenqvist också några sådana uttalanden:

Den i våra dagar hos adeln och borgarståndet återuppväkta religiositeten är endast, förklarar Brandes, ett »fenomen af kapitalismens själfförsvar mot den hotande socialismen» […] nu behöves religionen såsom skyddsvakt gentemot det fjärde ståndet. […] I särskildt i Skandinavien och Finland har »den mest ljusfiendtliga formen af protestantismen fått öfvertaget […] Öfver alt lära dessa ljussläckningens förkunnare de lidande, att de själfva äro orsaken till sina olyckor, bedöfva dem genom obegriplighet, göra dem svaga genom själfsäker öfverlägsenhet och slå dem med förskräckelse» ³

Rosenberg anklagar bröderna Brandes för att sprida ”modern intolerans”. Tydligen hade hans kollega Herman Råbergh jublat för tidigt när han drygt tjugo år tidigare i Tidskrift för teologi och kyrka (också Helsingfors) hyllade de ”bildade” invånarna i Kristiania (senare Oslo) för att de vägrade tolerera den ”väl snillrika men kristendomsfientliga och på all djupare idealitet blottade” Brandes:

Våra läsare känna måhända, att denne man, till börden dansk jude, bland annat gjort den djupsinnige kristne tänkaren Sören Kirkegaard till föremål för sin ensidiga och på synbart materialistiska förutsättningar grundade kritik. Sina föredrag öfver Kirkegaard höll B. i Kristiania, men han emottogs här med en välförtjent ovilja som gjorde hans fortfarande vistelse i Norge omöjlig och som äfven i Danmark framkallade en skarp motsägelse, hvilken förmådde honom att utom Skandinavien söka ett nytt fält för sitt blaserade skriftställeri.⁴

Brandes gick i exil, men som vi vet gjorde han comeback.

D en starka religiositeten i Finland var, konstaterar Jørgen Knudsen i sin sammanfattande biografi GB från 2008, ett diplomatiskt problem för Brandes när han 1904 uttalade sig mot förryskningspolitiken i Finland och 1908 gjorde sitt andra besök i landet. Fennomanins kristlighet och misstänksamhet mot det svenska och skandinaviska betydde att han måste hålla tungan rätt i mun. Knudsen:

Brandes så det som et problem, at befolkningens stora flertal udgøres af finsksprogede, bigot-protestantiske og kulturfattige beboere, som afskyr landets eneste kultur, den svenske: det betror han til Madame de Caillavet, men tier klogeligt om det i sin tale.

Tidskriften Argus, som 1907 tagit vid där Euterpe slutade, är i alla fall entusiastisk i en osignerad ledare före besöket – kanske också den skriven av Gunnar Castrén:

skulle vi då kunna önska oss ett kärare besök än det av en man, som likt ingen annan i norden samlat i sin andes brännspegel strålarna från alla de skiftningar vilka vår tids kulturutveckling genomgått under snart nog ett halvsekel och som i ständigt fortsatt kamp trätt i spetsen för så många av de rörelser, vilka omgestaltat nordens andliga liv? […] också vi minnas med tacksamhet alla de lystringsrop som utgått från det lilla sydligaste skandinaviska landet och som smattrade gällast i Georg Brandes' föredrag.

Skribenten nämner att Brandes samlade arbeten i 17 volymer redan är utsålda från förlaget. ”Hur mången kritiker, litteraturhistoriker, estetiker kan uppvisa något sådant?”

Ingen har i så vida kretsar som Brandes spritt kunskap om och intresse för andlig utveckling: vad vår «stora publik» vet i europeiskt-litterära ting, vad den känner om senaste århundrades tankeströmningaroch strider, om kulturutvecklingen och dess sammanhang med litteraturen, det har den helt enkelt för det allra mesta från Brandes. […] Vår »allmänna bildnings» tacksamhetsskuld till Georg Brandes är därför större än de flesta troligen ana. Ty när engång sådana idéer och strävanden brett ut sig, så försvinner medvetandet om var deras källsprång runnit.

Och skribenten avslutar helt vackert med att det är

… en ära för oss att Georg Brandes företagit den långa, materiellt otacksamma resan hit upp för att med sin personlighets sprakande eld tända i våra sinnen till nytt liv minnena av allt som värmt oss i hans skrifter […]

I  Argus följande nummer skriver signaturen Panoptes, d.v.s. Guss Mattsson, en smula raljerande om alla de hundratals Brandes-fans som under besöket i Helsingfors ”tryckte hans hand och nu för sitt återstående liv kunna vid samtliga litterära och bildade tillfällen erinra om att de tillhöra kretsen av hans personliga bekanta”. ”Panoptes” föreställer sig också hur dessa personer om 30–40 år i sina memoarer kommer att skriva ungefär:

Maj 1908. Brandes, Georg, var här, vältalig, ämabel. Hyllades av studenterna med att begapas, utan sång, och på många andra framstående sätt. Konstnären hr X. tömde till hans ära en butelj champagne, vilken han, då Brandes själv bjöds endast rödvin, blygsamt ställde under bordet. […] Fylld av brokiga intryck från det kulturella föregångslandet återvände Brandes till sitt lilla Danmark.

Utan ironi tillägger Mattson/Panoptes att tidningarna inte alls har refererat det han kallar kärnpunkten i Brandes tal vid ”den medborgerliga Brandes-festen”, nämligen de finländska judelagarna. Ungefär så här föll Brandes ord, enligt Mattsson:

Jag stannar här fyra dagar, ehuru jag egentligen borde få vara här högst tre. Jag håller föredrag, trots det att jag lagenligt borde endast få sälja gamla kläder. Gifta mig här får jag inte, men man torde dock icke kunna förbjuda att jag förälskar mig.

Jørgen Knudsen har en litet annan version i sin bok. Enligt honom sade Brandes:

Dette land har for folk af min art en lidt nedslående egenskab, den at jeg i grunden ikke tør opholde mig her mere end tre dage, og en ypperlig egenskab, den, at det er mig strengt forbudt at gifte mig her. Ellers var fristelsen alt for stor. Lykkeligvis er det mig ikke forment at beundre damerne …

Peter Severin Krøyer: Georg Brandes – Skitse til maleri
Källa: Wikimedia Commons

D e snabba nedslag jag här har gjort bekräftar att Finland inte var helt ovetande om världsnamnet Brandes. Hans böcker anmäldes, hans åsikter och utveckling diskuteras. Under 1800-talets slut är det närmast i Finsk Tidskrift man hittar artiklarna, bland annat finns här regelbundna ”litteraturbrev” från Danmark. Efter 1900 är Brandes aktuell framför allt i Euterpe, Argus och Päivä. Litteraturforskaren Werner Söderhjelm var vän till Brandes, men den som, åtminstone i mitt material, skriver både flitigast och mest personligt är den ett par generationer yngre Gunnar Castrén. Genom honom får man en levande bild av hur det moderna genombrottet kändes så att säga i skolbänken.

Olof Mustelin använder ordet ”enormt” när han i sin bok om Euterpe beskriver Brandes betydelse för gruppen bakom tidskriften (inklusive Castrén). I sin färska avhandling om mottagandet av filosofen Henri Bergson i Finland påpekar Stefan Nygård att intellektuella impulser från kulturella centra ofta får nya funktioner och betydelser när de omplanteras i periferierna, som har sina egna intellektuella strider. I Bergsons fall kom hans något dunkla teser om bl.a. intuitionen att utnyttjas av vitt skilda krafter för vitt skilda politiska ändamål.

Storfurstendömet Finland var naturligtvis också en på många sätt annorlunda miljö än t.ex. Frankrike eller de skandinaviska länderna, hos oss stod språkfrågan och landets plats i det ryska riket högt på agendan. Å andra sidan var det t.ex. den stridbara feminist- och realistförfattaren Minna Canth som (tillsammans med Hilda Asp) översatte första bandet av Brandes Hovedstrømninger till finska, 1887. Brandes hörde till dem som för ett tag gjorde København till ett intellektuellt centrum i Europa. Jämför vi med bergsonismen verkar ”överflyttningen” och ibruktagandet av Brandes hos oss att ha skett genom ganska raka rör. Åtminstone är mitt intryck att både euterpisterna och argonauterna är goda brandesianer.

Det handlar förstås om mycket små kretsar. Men här på vår satellit framstod Brandes, precis som på andra håll, som en stridbar upplysningsfilosof, ett intellektuellt föredöme, och en slags litteraturkritikens internationella rockstjärna, med en auktoritet som i dag är svår att ens föreställa sig.

2011

Trygve Söderling

---